Hemskt, men man dör inte!

Första mensen?! Oj, det står helt still i skallen. Det enda jag minns är att min bästis från den tiden, Aurora, var med. Ringde upp och frågade om hon hade något minne. Hon kom ihåg det som om det var igår! Men kunde inte komma ihåg mina känslor runt det. Sen slog det mig! Jag har ju sparat ALLA gamla dagböcker! Och mycket riktigt…
”1992-01-09
Hej dagboken!
Idag hände det jag väntat på i 1år! MENS! Min första mens. Det är hemskt. Men alla tjejer får det så jag dör inte. Aurora, mamma och pappa är de enda som vet. ”
12 år var jag när de orden klottrades ner. Verkar inte varit särskilt dramatiskt. Anledningen till att jag inte riktigt minns är nog på grund av att det faktiskt inte var någon stor grej för mig. Hemskt, visst. Mens är inte och kommer aldrig att vara glass och ballonger. Men som jag skrev, inget man dör av
Enligt Aurora hade min mamma varit supergullig och förberett mig väl. Jag hade klart för mig hur jag skulle göra och slapp därför panik och oro. Hm. Undrar hur lilla mammsen gjorde? Ska undersöka saken. Återkommer med hennes tips. Verkar ha funkat!
PS. Boken på bilden är min gamla dagbok!


Men lina, så fint att du har kvar dina dagböcker. Måste vara jättekul att läsa några år senare ju!