På väg från duschen, med sikte på min klädkammare i andra ändan av den avlånga hallen. Ibland stannar jag till. Vänder mig mot helkroppsspegeln som hänger strax innanför ytterdörren. Spritt språngande naken betraktar jag min kropp uppifrån och ner. Blicken stannar vid snoppen som förmodligen blivit förskräckt av kylan som nyss slog emot mig utanför den varma duschkabinen. Den har dragit ihop sig och med den min känsla av manlighet. Bilderna far genom huvudet på de gigantiska penisar man sett på film, i tidningar och på tv. ”Det här var ju inte mycket att komma med”, är tanken som slutligen filtreras fram mellan bilderna.

Detta händer mig ganska ofta och har gjort länge. Minns i duschen efter gymnastiken någon gång kring puberteten. Det var en kille i klassen som var väldigt tidig. Hans paket var säkert fyra gånger så stort och hårigt som mitt. Och han var inte blygsam med det. Hemma efter skolan fastnade jag, liksom idag, framför spegeln och kunde inte fatta att min lilla snopp skulle kunna bli så stor. Nu har jag insett att min spegelbild, betraktad med egna kritiska ögon inte alls stämmer överrens med verkligheten. Det kanske kan vara en tanke som även du kan ta med dig hem framför din spegel.