Vi brukade ha ”Kärleks-listor” i min skola. Dom andra tjejerna och killarna i alla fall. En kärlekslista var en lapp med ca fem – tio namn på. Den som var etta på listan var den man var mest kär i. Den man var näst mest kär i låg tvåa osv. Jag vågade inte ha någon i skolan, bara i min dagbok hemma, jag kände mig för blyg för det. Jag minns att dom andra, som var med modiga, brukade ”råka tappa” sina listor framför varann på rasterna för att alla skulle få reda på vem man var kär i.

Minns att jag fick reda på att jag låg tvåa på en lista. Jag låtsades som om jag inte brydde mig alls, men det gjorde jag. Det var pirrigt och härligt. Nu för tiden gör jag inga kärlekslistor, inte ens i dagboken, men om jag måste göra en så blir den såhär.

Jippie! Äntligen pratar vi löööve! Finns det något härligare än att vara kär? Mitt hjärta har alltid varit snabbt med att slå volter när jag tyckt att en person varit lite extra fin. Men ibland dyker det upp någon som inte bara får hjärtat att hoppa runt, utan gör total kortslutning i kropp och själ!

Första gången det hände var jag inte så gammal, tror att jag var runt 6 år. Jag bodde ovanför min pappas skivbutik, mittemot låg en grekisk restaurang. Ägaren hade en son som var 12 år, supersöt och dansade break dance (det coolaste man kunde göra på den tiden). Han hette Danny, när han var i närheten försvann allt annat. Trots att jag var ett litet småglin var han jättesnäll mot mig och jag blev bara mer och mer förälskad i honom. Och det räckte för mig. Att bara få vara i närheten av honom, kolla när han dansade med de andra tuffa stora grabbarna och bara vara kär. Mina känslor svalnade med tiden. Livet gick vidare och han försvann ur mitt liv, trodde jag.

Några år senare letade han upp mig och skickade ett brev. Sedan dess har vi haft kontakt. Han är fortfarande jättesöt och kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Men han får det inte att slå volter längre.