Som jag skrev i förra inlägget har jag alltid haft lätt för att bli kär. Kanske lite för lätt? Det har varit så enkelt att få den där sprudlande bubbelkänslan, att jag inte bara varit kär i en person i taget. Nej, nej. När jag var yngre kunde jag gå runt och vara småkär i ett tiotal killar, samtidigt! Det är lika många som vissa av mina kompisar varit förälskade i under hela sitt liv!

Precis som Kitty skrev jag kärlekslistor med namnet på alla grabbsen som fick mitt hjärta att bulta lite snabbare. Att skriva en sån lista kunde ta tid, svårt att sätta dem i ordning. Vem gillade jag mest? Ibland var jag tvungen att skriva om listan flera gånger på en dag. Någon ny kunde ha dykt upp, eller hade jag tröttnat på någon av dem som redan fanns med. Flera av mina kompisar tyckte att jag var larvig, de sa att man bara kan tycka om en i taget. Vad tycker du?

 Loading ...

Jag var kär för första gången på lågstadiet, i Carolina, vi gick i samma klass. Som liten var jag väldigt kort, säkert en huvudlängd kortare än de flesta i min klass och så även henne. Detta var inget hinder för min kärlek, men mina äldre kusiner var inte sena att påpeka. Jag tittade efter henne varenda rast, satt snett bakom i klassrummet för att hela tiden kunna snegla åt hennes håll. Kanske borde jag tänkt tvärt om. Hade kanske varit mer strategiskt att sitta framför så att även hennes blickar kunnat nå min nacke, men den tanken slog mig aldrig då. Jag kunde bara se och drömma. Minns att Carolina upptog en stor del av mina tankar. Hennes långa blonda, raka hår och vackra ögon var oemotståndliga. Jag var så nöjd med situationen. Skulle förmodligen inte vågat bli ihop med henne och kanske hade det förändrat allt. Ibland undrar jag om hon visste…