Jag har alltid fascinerats av killar på scen. Precis som Kitty var jag jätteförjust i bröderna Herreys, vem av dem minns jag inte, troligen alla tre

När jag var 14 år fanns det ett band i min hemstad Landskrona som jag tyckte var skitbra! Inte nog med att musiken var bra, några av killarna var snygga, speciellt en! Alexander hette han och var 22 år. Jag brukade stå längst fram för att kunna spana in honom extra mycket. Han märkte aldrig mig, en fjortis med dreadlocks, pandasminkning och tandställning. Och det var helt ok.

10 år senare hade jag flyttat till Stockholm. Bandet som jag gillat så mycket var inte särskilt intressant längre. Men jag hade fortfarande koll på mumsbiten Alexander. Han hade börjat i ett annat band som var lite mer framgångsrikt. Kunde läsa om honom i musiktidningar och ibland dök han upp i TV-rutan. Men ännu mer omöjlig att få! Eller?

Av en slump stod  Alexander  en dag utan tak över huvudet i vår huvudstad. Han skulle låna en gemensam väns lägenhet, men nycklarna kom inte fram i tid. Vår polare frågade mig om jag kunde låna ut min extra säng till Alexander. Jag sa självklart ja!

Det var nog det bästa som hänt både mig och min gamle idol. Idag tackar vi posten som inte fick fram nyckeln i tid. Vi har varit gifta i över tre år och snart kommer vår lilla bebis Så visst kan man gå från fan till fru!