Ni måste ha sett en sån där film. Hjälten kryper ihop i fosterställning, naglarna växer, håret blir längre och ögonen kattlika. Sen hörs avgrundsskriket, wroooooaaaar!!! Svartsjukan slår till.

Jag var svartsjuk när jag var yngre, mycket svartsjuk. Det kunde vara att min flickvän pratade lite för länge med en snygg kille på en fest. Då kom det smygande. Hela kroppen kändes varm och kall på samma gång och med svart blick smygtittade jag åt deras håll. Som tur är så är jag mycket lugnare idag. Det som är lustigt med svartsjuka är att det alltid handlar om ens egen osäkerhet. Räcker jag till? Är jag tillräckligt snygg? Varför är inte jag sådär rolig? Dagen efter när man tittar i backspegeln inser man ofta hur otroligt korkat man tänkte. Med svartsjuka kan man inte längre tänka rationellt och förnuftigt, utan sinnet är mer som en grottmänniskas, gnagandes på ett rått kött ben.

Vad är det magiska botemedlet? Jo, prata med varandra! Om du är osäker eller funderar på något om ert förhållande tycker jag att du ska berätta det för din kille/tjej. Oftast handlar det om rent missförstånd eller uppförstorade problem. Den som säger att lite svartsjuka kan vara mysigt och vara en ”krydda” för förhållandet har fel, fel, fel!