
Jag har vänner. Fantastiskt fina, roliga, solidariska, hjälpsamma och lyssnande vänner. Men jag har inte någon bästis som har hängt med i ur och skur sedan evinnerliga tider. Borde man inte ha det? Någon som man alltid är med, pratar kodspråk och har hemligheter med? Länge kändes det så. Någonting fattades mig. Alla andra verkade gå omkring två och två och ha det underbart tillsammans.
Jag är mer av en periodare. Just nu är det min lillebror Johannes som är min bästis. Men det har även varit Robert, Agnes, David och Jiasi. Vänskapen med dem är inte slut och förbrukad, det är bara så att jag är olika nära mina vänner i olika perioder.
Med Johannes kan jag prata om allting. Vi ger varandra stöd och tröst, delar massor av intressen och har väldigt roligt tillsammans. Han känner mig utan och innan. Jag behöver inte anstränga mig för att vara en charmig och trevlig person i hans närhet. Han tar mig som jag är. Min fine lillebror.
Har du någon bästis? Skriv gärna och berätta.

Manne
Kommentera inlägget
|
Visa alla kommentarer (7)