Jag och min bästis Kim har varit kompisar i 13 år och har gjort massor tillsammans. När man varit vänner under så lång tid utvecklar man ett visst sätt att prata till varandra. Vi vet vad vi menar och hur allvarligt något är bara genom att lyssna på tonfallet. Vi kan vara raka och öppna mot varandra, till och med lite råa, utan att den andra tar illa vid sig. Det är nog det som skiljer en bästis från en vanlig vän.

Jag och Kim har rest mycket tillsammans, ofta bara vi två. Under nyårshelgen drog vi på skidresa till Åre och denna gång var även Kims kille, Linus, med. Jag har träffat Linus massor av gånger men inte bott under samma tak som de båda under en hel vecka. Något var annorlunda, men först hade jag lite svårt att förstå vad. Efter hand som tiden gick insåg jag att det hela låg i sättet att snacka. Kim var annorlunda när det inte bara var han och jag. Kim och Linus bor tillsammans även i vanliga fall och de har också skapat ett sätt att prata till varandra. Ett sätt som skiljer sig från vårt lite rakare ”kompisprat”. Till Linus har han ett mjukare tonfall, lite snällare kan tyckas, men det är klart att man pratar annorlunda till någon man är förälskad i än till en kompis.

Det hela yttrade sig i skitsaker som när juicen höll på att ta slut och Kim var orolig för att den inte skulle räcka till frukost. När jag gick för nära juicepaketet på icke-frukosttid fräste Kim av ett: ”Ge fan i juicen!”. När Linus var för juicenärgången fick han ett: ”Men Linus, tänk på att juicen ska räcka till frukosten”. Du tänker säkert att detta inte är något att haka upp sig på, men det uppstår en märklig situation när man plötsligt ska dela sin bästis med en tredje person. Tur att Linus är en schysst kille, det gör det här ”problemet” lite lättare att leva med

Jag har aldrig gillat bollsporter och jag har inget bollsinne överhuvudtaget. Ändå fick jag för mig, någon gång i högstadiet, att jag skulle börja spela tennis. När jag skulle ha min allra första tennislektion kom det in en tjej efter mig på tennisklubben och sa högt och tydligt till killen i receptionen: ”Hej! Jag ska börja spela tennis idag.” Jag tyckte det var sjukt konstigt att en tjej till hade fått samma galna idé som jag, så jag gick fram till henne och sa ”Då ska vi nog vara i samma grupp.”

Hon hette Maria, hade brunt hår i hästsvans och var ett år äldre. Vi gick på olika skolor och hade aldrig setts förut. En gång i veckan träffades vi på tennisen, tills vi några år senare hamnade i samma franskklass i gymnasiet. Det var då vi upptäckte varandra på riktigt! Sen dess har vi bott ihop både i Sverige och utomlands, vi har rest till en massa konstiga länder, vi har firat flera jular ihop, vi har druckit mängder av te och pratat föräldrar, plugg och killar.

Idag bor vi fem minuter ifrån varandra. Men någon tennis spelar vi inte längre och vi har faktiskt aldrig lyckats lära oss att varken serva eller räkna poäng. Men ändå gillar jag tennis på något sätt. Det var ju den som gjorde att jag hittade min bästis!

Ps. På bilden tramsar Maria och jag med ett par plastmuggar på flyget hem från Korsika.