Jag har aldrig gillat bollsporter och jag har inget bollsinne överhuvudtaget. Ändå fick jag för mig, någon gång i högstadiet, att jag skulle börja spela tennis. När jag skulle ha min allra första tennislektion kom det in en tjej efter mig på tennisklubben och sa högt och tydligt till killen i receptionen: ”Hej! Jag ska börja spela tennis idag.” Jag tyckte det var sjukt konstigt att en tjej till hade fått samma galna idé som jag, så jag gick fram till henne och sa ”Då ska vi nog vara i samma grupp.”

Hon hette Maria, hade brunt hår i hästsvans och var ett år äldre. Vi gick på olika skolor och hade aldrig setts förut. En gång i veckan träffades vi på tennisen, tills vi några år senare hamnade i samma franskklass i gymnasiet. Det var då vi upptäckte varandra på riktigt! Sen dess har vi bott ihop både i Sverige och utomlands, vi har rest till en massa konstiga länder, vi har firat flera jular ihop, vi har druckit mängder av te och pratat föräldrar, plugg och killar.

Idag bor vi fem minuter ifrån varandra. Men någon tennis spelar vi inte längre och vi har faktiskt aldrig lyckats lära oss att varken serva eller räkna poäng. Men ändå gillar jag tennis på något sätt. Det var ju den som gjorde att jag hittade min bästis!

Ps. På bilden tramsar Maria och jag med ett par plastmuggar på flyget hem från Korsika.