Ibland är det svårt att hålla sams även om man är bästa vänner. Min allra första bästis kunde ibland förvandlas till min värstis, min värsta ovän.

En gång när jag var hemma hos henne och vi var ute i en skog som låg en bit bakom deras hus, sa hon plötsligt att hon inte ville vara med mig längre och skulle gå hem. Och jag fick inte följa med! Jag hade ingen aning om var vi var någonstans eller hur jag skulle komma hem. På den tiden fanns det inga mobiltelefoner (eftersom jag, precis som Lina, är född på stenåldern) så jag kunde inte ringa mamma och be henne hämta mig. Jag var helt lost! Jag var så himla arg och tyckte att hon som skulle föreställa min bästis, betedde sig så sjukt taskigt! Och det här var inte enda gången. När vi var riktigt små kunde vi ha hur kul som helst i några timmar, men det slutade alltid med att vi hamnade i slagsmål. Hon sparkade och jag bet. Våra mammor fick dra isär oss.

När vi blev lite äldre handlade det mer om att hon skulle ha snyggast kläder, coolast prylar, mest killar och så vidare. Tillslut orkade jag inte mer och under en period hade vi ingen kontakt alls. När vi blev äldre hittade vi tillbaka till varandra och blev vänner igen. Nu är hon den mest generösa människa jag känner, även om vi inte träffas så ofta.

Det är konstigt hur ens bästa vän som man kan ha så sjukt roligt med och som man oftast vill hänga med jämt, kan förvandlas till ens värsta ovän, bara sådär! Varför är man taskig mot någon man tycker om? Kanske handlar det om osäkerhet, om avundsjuka. Jag vet inte. Vad jag däremot är säker på är att ni också har bästisar som ibland blir era värstisar

Skriv och berätta! Vad ska man göra när ens bästis blir ens värstis?

Ta hand om er!

Det finns en person som jag berättar allt för och som vet alla mina hemligheter. Hon heter Carro och är min allra bästa vän i hela världen. Jag vet att hon alltid finns vid min sida, men jag träffar nästan aldrig henne.

Carro och jag lärde känna varandra när vi båda tog teaterlektioner i början av gymnasiet. Vi var som katt och hund, kunde knappt vara i samma rum! Men ganska snabbt insåg vi att det berodde på att vi var så lika och att vi kunde ha superkul ihop. Och det har vi haft! Skulle jag berätta alla tokigheter vi hittat på skulle du trilla av stolen, så vi sparar det till en annan dag

Sista gymnasieåret stack Carro iväg till USA som utbytesstudent. Det var tufft för oss båda. När hon kom tillbaka flyttade jag till Stockholm och så fort hon gjort klart skolan i Sverige flyttade hon tillbaka till USA. Vi pratade så ofta vi kunde. Första gången hon var iväg hade vi inte tillgång till Internet på det sättet som vi har idag. Det blev många pappersbrev och ibland spelade vi in kassettband till varandra (ja, vi är gamla som dinosaurier, det var ju sånt man gjorde på stenåldern…). Men med tiden kunde vi börja maila och chatta.

Efter 6 år ifrån varandra hade vi fått nog av att alltid sakna. Bestämde oss för att göra en långresa och drog iväg till Australien. Det var underbart att få vara så nära varandra. Men jag hade precis träffat min man och stack tillbaka till Sverige efter ett halvår. Carro träffade en kille där nere och stannade kvar. I år har hon bott där i 7 år! Vissa dagar är det skitjobbigt att vara så långt ifrån varandra, känns som hjärtat ska gå i sönder av all längtan.

Tack och lov har tekniken utvecklats ännu mer under de senaste åren och vi är jätteglada över ”Skype” som ger oss en chans att ”hänga”. Igår visade jag alla babykläder som jag köpt till den lilla krabaten i min mage och hon visade ett superfint pussel som hon ska ta med sig nästa gång hon kommer hem. Om man låter fantasin spinna iväg är nästan som att hon är i samma rum.

Men trots att det är skittrist och att det ibland gör så himla ont att vara ifrån varandra finns det något gott med det hela! Vi vet att det inte finns några avstånd som kan skilja oss åt och att vi alltid kommer att vara bästisar oavsett var i världen vi befinner oss. Vi är aldrig ensamma. Det mina vänner, är äkta vänskap!