SVT Play
Ibland är det svårt att hålla sams även om man är bästa vänner. Min allra första bästis kunde ibland förvandlas till min värstis, min värsta ovän.
En gång när jag var hemma hos henne och vi var ute i en skog som låg en bit bakom deras hus, sa hon plötsligt att hon inte ville vara med mig längre och skulle gå hem. Och jag fick inte följa med! Jag hade ingen aning om var vi var någonstans eller hur jag skulle komma hem. På den tiden fanns det inga mobiltelefoner (eftersom jag, precis som Lina, är född på stenåldern) så jag kunde inte ringa mamma och be henne hämta mig. Jag var helt lost! Jag var så himla arg och tyckte att hon som skulle föreställa min bästis, betedde sig så sjukt taskigt! Och det här var inte enda gången. När vi var riktigt små kunde vi ha hur kul som helst i några timmar, men det slutade alltid med att vi hamnade i slagsmål. Hon sparkade och jag bet. Våra mammor fick dra isär oss.
När vi blev lite äldre handlade det mer om att hon skulle ha snyggast kläder, coolast prylar, mest killar och så vidare. Tillslut orkade jag inte mer och under en period hade vi ingen kontakt alls. När vi blev äldre hittade vi tillbaka till varandra och blev vänner igen. Nu är hon den mest generösa människa jag känner, även om vi inte träffas så ofta.
Det är konstigt hur ens bästa vän som man kan ha så sjukt roligt med och som man oftast vill hänga med jämt, kan förvandlas till ens värsta ovän, bara sådär! Varför är man taskig mot någon man tycker om? Kanske handlar det om osäkerhet, om avundsjuka. Jag vet inte. Vad jag däremot är säker på är att ni också har bästisar som ibland blir era värstisar
Skriv och berätta! Vad ska man göra när ens bästis blir ens värstis?
Ta hand om er!
Tora
Kommentera inlägget
|
Visa alla kommentarer (7)