Min första bästis hette Johanna. Vi blev bästisar i ettan och fortsatte vara det länge, fram tills vi började gymnasiet.

På låg- och mellanstadiet var det som att vi hade allt gemensamt! Vi gillade hästar, samma godis, samma teveprogram och hade nästan samma namn och samma frisyr. Men på högstadiet märkte jag att vi inte var så himla lika längre. Jag slutade att gilla hästar lika mycket som tidigare och istället började jag gilla att kolla på killarna i nian. Jag började också umgås lite med en annan tjej, Madde. Madde gillade också att kolla på killar och Johanna och jag gled liksom isär mer och mer.

I början tyckte jag det var urjobbigt och hade dåligt samvete hela tiden för att jag tyckte att jag borde vara bästis med Johanna, bara för att jag alltid hade varit det! Jag tror att hon var ledsen ibland hon med, men vi pratade aldrig om det. I gymnasiet började vi på olika skolor så då blev det naturligt att få nya kompisar, men jag tänkte fortfarande på henne ofta. Idag hörs vi på julen och på födelsedagar, så hon finns fortfarande kvar, fast långt bort.

Vad tycker du? Ska man vara bästisar bara för att man alltid har varit det? Fastän man kanske inte gillar samma saker längre?

Kram från Jonna

Ps. Jonna nu och Jonna 14 år, på en och samma bild!

En kompisrelation präglas ju som bekant av varma, härliga och kärleksfulla känslor. Man ställer upp för sin kompis, delar hemligheter och förstår varandra. Men ibland smyger sig mörkare stråk in som hotar att förgöra bästisskapet. Svartsjuka kan vara en sådan farlig känsla i kompissammanhang.

I en bästisrelation är det väldigt viktigt att man litar på varandra. Svartsjukan blir ett hot mot den tilliten. Man börjar inbilla sig saker: Att bästisen har en annan bästis i smyg, att bästisen snackar skit bakom ens rygg, att bästisen ljuger när hon säger att hon ska på handbollsträning efter skolan

Då är det lockande att börja spionera. Att huka i buskar och samla bevis mot sin bästis. Men försök att låta bli. Det är svårt att ha en bra kompisrelation om man förvandlar sig till en hemlig agent.

Men om bästisen verkligen träffar andra kompisar? Man måste nog acceptera det också. Man kan inte äga en person bara för att man är bästisar. Om bästisen ljuger och försöker mörka att den har andra kompisar så tycker jag att man har rätt att reagera och bli arg. Men om bästisen är öppen och ärlig så får man försöka att kyla ner sig och tänka att man faktiskt kan vara fantastiska kompisar, även om man kan ha kul med andra också.