
Min första bästis hette Johanna. Vi blev bästisar i ettan och fortsatte vara det länge, fram tills vi började gymnasiet.
På låg- och mellanstadiet var det som att vi hade allt gemensamt! Vi gillade hästar, samma godis, samma teveprogram och hade nästan samma namn och samma frisyr. Men på högstadiet märkte jag att vi inte var så himla lika längre. Jag slutade att gilla hästar lika mycket som tidigare och istället började jag gilla att kolla på killarna i nian. Jag började också umgås lite med en annan tjej, Madde. Madde gillade också att kolla på killar och Johanna och jag gled liksom isär mer och mer.
I början tyckte jag det var urjobbigt och hade dåligt samvete hela tiden för att jag tyckte att jag borde vara bästis med Johanna, bara för att jag alltid hade varit det! Jag tror att hon var ledsen ibland hon med, men vi pratade aldrig om det. I gymnasiet började vi på olika skolor så då blev det naturligt att få nya kompisar, men jag tänkte fortfarande på henne ofta. Idag hörs vi på julen och på födelsedagar, så hon finns fortfarande kvar, fast långt bort.
Vad tycker du? Ska man vara bästisar bara för att man alltid har varit det? Fastän man kanske inte gillar samma saker längre?
Kram från Jonna
Ps. Jonna nu och Jonna 14 år, på en och samma bild!

Jonna
Kommentera inlägget
|
Visa alla kommentarer (4)