Vem är världens bästa bästis frågade vi på Mensbloggen. Hela sexton svar fick vi. Vilka fina bästisar ni verkar vara allihopa!

Nu har vi valt ut två vinnare och vinnarna är:

Christine och Elin! Stort grattis till er båda!

Till alla er som inte vann: Fortsätt delta i våra tävlingar! Nästa gång kan det vara din tur att bli ägare till ett supercoolt usb-minne.

Kramar från alla oss på Mensbloggen!

Jag gick i lågstadiet i världens minsta by. Eller kanske inte riktigt världens minsta, men den var så pass liten att vi bara var tio elever i klassen. Tre tjejer och sju killar. De andra två tjejerna bodde i själva byn, medan jag bodde en bra bit utanför. De var grannar, hängde efter skolan varenda dag och var bästisar. För mig var det lite svårare. Jag bodde så himla långt bort, långt ut på en åker, att jag var tvungen att bli skjutsad om jag skulle någonstans.

Kanske var det för att vi bodde på så olika ställen som vi aldrig kunde göra saker ihop. Jag vet inte. Men det var i alla fall stört omöjligt att vara tre. Jag hamnade alltid utanför på skolgården och de andra två kunde vara riktigt taskiga.

Men så en dag började det en ny tjej i klassen och vi blev fyra! Yes, tänkte jag. Äntligen! Nu kan vi vara två och två. Men den nya tjejen kom från Stockholm och var sjukt häftig tyckte de andra, så de la helt enkelt beslag på henne. Plötsligt gick det väldigt bra att vara tre, och jag blev utanför. Igen! Det var visst inte själva grejen att vara tre som inte funkade. Det var jag som inte funkade. Tyckte de i alla fall…

Vad tycker du? Går det att var tre? Kan man vara bästis med någon men ändå låta en tredje person vara med, och umgås alla tre tillsammans? Eller blir någon alltid utanför? Kan det rentav vara bra att ha flera bästisar?

Skriv en kommentar och berätta!

Stora Mensbloggskramar!