Jag skriver som att jag skrev på kittys inlägg att de bråkade jätte mycket och slängde min alla hjärtans dag present i golvet jag grät men man kommer också håg de roliga stunderna. Men allt är bra nu de skildes 2007 och är bästa vänner… Jag kunde inte ha mer tur som det känns nu

Min föräldrar skilde sig när jag va 3, så jag kmr inte ihåf så mkt…;) Men mamma undrade jämt när jag skulle fråga om vfr inte pappa och hon bodde tillsammans, men hände liksom aldrig…men nu har jag börjat tycka de börjar bli lite jobbigt. Måste packa och hålla på varje vecka (är där varannan vecka)…sen om jag kanske vill vara lite längre hos mamma, hur kmr pappa ta de? Kmr han bli sur, ledsen? Sånt här går runt i mitt huvud hela tiden!Är 13 nu!

Mina föräldrar är också skilda, fast jag var typ bara 1-2 år när dem skilde sig så jag kommer inte ihåg någonting.
Det värsta nu är att dem bråkar men jag bryr mig inte så mycket om det Jag bor bara hos min mamma nu för tiden.

Efter sedan typ 3-4 år så träffade min mamma en ny kille och då var jag typ 5 år. De förlovade sig och skaffade barn och nu…Är jag 13 år och dem har precis flyttat isär Det är såklart tråkigt, men jag ser alltid sakerna på den ljusa sidan. Men dem är jättebra kompisar ända

Mina föreldrar är skilda. Fast de skilde sig när jag var 1-2 år. Så jag minns ju inget sedan dess så har pappa bott i en annan stad och vi träffades på häljerna och så. Men nu har jag, mamma och hennes kille flyttat så nu är det längre bort till pappa
Men nu träffar jag bara pappa en dag varje lov och ibland när jag åker till mormor i staden där jag bodde innan träffar jag pappa. Det är inte så ofta men det är tur att det finns telefon och att facebook finns. Jag å pappa pratar i telefon men varann nästan varje dag
Det är viktigt att hålla kontakten och så när man saknar sin ena förelder för pratar man varje da’ å så så käns det som att man inte är långt från pappa även om man är det

När mina föräldrar sa att de skulle flytta isär ( de var aldrig gifta, bara sambos) troddee jag först att jag hade hört fel, det kändes helt omöjligt. Sen blev jag jättearg på dem och storgrät, bölade och skrek i säkert mer än en timme. Men jag grät aldrig mer över att de skulle flytta isär, för de bråkade ingenting alls och var vänner hela tiden , kanske var det därför de kändes så konstigt att min mamma skulle flytta ifrån min pappa, för de var så bra vänner. Det som jag tyckte var lite läskigt med det hela var att jag på något sätt känt ett litet tag innan att det inte kändes som vanligt mellan dem, som om det var en väg mellan dom på något sätt, det är svårt att förklara men iaf hade jag börjat undra om de kanske skulle flytta isär, men sedan hände det inget på ett tag, och den känslan försvann. Att jag kunde känna på mig det så där utan att de påpekade eller sa någonting ´känns lite konstigt men jag antar att man kan se sånt ändå. Mina föräldrar är fortfarande vänner och vi har precis varit på skidsemester alla fyra, för fjärde gången och vi firar jul ihop också. (Jag har en lillasyster också, därför blir vi fyra.
Tack för mig!

Jag har inga skilda föreldrar men nu när ni tar upp ämnet så känns det bara läskigt! tänk om det skulle säga bara helt plötsligt att det skulle skilja sig…. Jag skulle liksom bara få panik!! (tack för att mensbloggen finns! ni hjälper verkligen en osäker tjej som mig)

Jag kände , att jag liksom bara ville där ifrån,somna och aldrig mer vakna igen,det har hänt flera gånger,och jag har mått dåligt varrenda gång .. Det var jätte hårt! Jag visste inte vart jag skulle ta vägen..

Kramar

Hej. Jag minns inte riktigt när mina föräldrar separerade, dom skilde sig ju inte direkt eftersom dom aldrig va gifta. Hur som helst så minns jag inte riktigt hur dom berättade det för mig och min syster. Men jag kommer ihåg att då dom sa det visade jag inte mina känslor för jag var lite yngre då, utan jag trodde att det inte skulle bli en så stor förändring eftersom vi och våran mamma inte skulle flytta så långt bort från där våran pappa bor. Men varannan helg när jag skulle sova hos pappa gick jag upp till pappas sovrum och la mig där och började gråta för att jag inte villa att mamma skulle åka. Nu, ett antal år senare bor jag & jag och min lillebror som är 7 år hos mamma Och varannan helg åker vi till pappa för att sova där. Min storasyster som snart är 17 bor hos sin kille. Mamma & pappa är bra vänner så allt är bara bra nu. Mår man dåligt brukar det oftast kännas bättre om man pratar ut om det, det gjorde jag och nu känns allt bra! Kram