Nu är det lätt som en plätt att hitta Mensbloggen! Om du skulle ha tappat bort oss alltså Gå in på svt.se/bloggar så hittar du Mensbloggen och en massa andra bloggar från SVT. Bra va?!

Klicka här för att kolla in Kittys mensbakelser!

Det var någon gång innan mensen det hände.

Jag minns det som att jag helt plötsligt en dag upptäckte någonting i trosorna som inte funnits där förut. Jag var nog 11 eller 12 år då. Först blev det liksom vått i trosorna och sen stelnade det till och såg lite vitt ut.

Jag blev fundersam precis i början men minns att jag till slut, efter viss nervositet, visade mamma. Hon var cool och sa att hon hade likadant och att alla tjejer hade det. Vi snackade inte om mens eller så då, men hon var i alla fall helt lugn. Och då kom jag på att jag faktiskt hade sett hennes trosor i tvättkorgen och att de ibland sett likadana ut.

Det tog ett tag innan jag vande mig vid de där flytningarna. Men jag fortsatte inte att fundera så mycket efter att min mamma sagt att jag faktiskt var precis som alla andra tjejer. Och precis som hon!

Så var det för mig. Hur är det för dig?

Kram Jonna

Jag gick i femman och vi var på klassresa. Jag la märke till att flera tjejer hade kommit i puberteten. Det var så orättvist tyckte jag! Puberteten lät spännande, vuxet och mystiskt. Jag ville att min kropp också skulle förändras.

När jag kom hem undersökte jag kroppsdel för kroppsdel. Inget hår under armarna. Inga fjun på hakan. Rösten var lika ljus som vanligt. Men ovanför snoppen satt ett hårstrå som jag var säker på att jag inte hade sett tidigare. Triumf! Min kropp skulle också börja förändras.

Sedan tog det ett bra tag innan nästa könshår kom, men jag kommer aldrig att glömma den jublande glada känsla som jag kände när jag upptäckte det första.

När upptäckte du ditt första könshår? Skriv och berätta!

Kram!

När upptäckte du att dina bröst hade börjat växa? Berätta!!

Jag minns min första kyss väldigt tydligt. Det var helt otippat att det skulle hända och det var inte ens med en kille jag gillade. Det bara blev liksom. På ett disco i en småstad 1990. Det var inget speciellt alls, men ändå var jag så himla glad att det hade hänt. Nu var det över! Nu visste jag hur det var att kyssas och behövde inte oroa mig längre.

Samma sak var det med första mensen. Det var supertraumatiskt och sjukt jobbigt och jag förstod inte alls varför jag skulle ha mens, jag kände ju mig fortfarande som ett barn! Men ändå, nu var det äntligen över. Nu visste jag hur det var att ha mens och behövde inte grubbla mer över det.

Allt har en första gång. Första kyssen, första mensen, första bh:n, första förhållandet. Det kan vara roligt och spännande men också hur jobbigt som helst, men när det är över är man lite vuxnare, lite säkrare och har lite mer erfarenhet än tidigare.

Ni kanske fattar vart jag vill komma? Vårt nya ämne är ”Första gången”! Vilka första gånger vill du läsa om? Skriv och tipsa oss!

Kram!

Det kanske kan vara svårt att tro, men till och med Erik Segerstedt har haft komplex för sin kropp. Kolla in hur han gjorde för att komma över dem!

Vi på Mensbloggen tycker det ska bli sjukt spännande att följa Vilmas blogg och se hur det går för henne som ny medlem i Vanessas och Josefs band! Kolla du också på http://vilma.se/.

Bli kompis med Vilma på facebook.

I perioder har jag ogillat nästan allt på min kropp och även hur jag är som person. Ibland har jag önskat att jag såg ut mer som någon annan eller var mer som någon annan.

Eftersom det finns så himla många ideal för hur man ska vara och se ut, så blir det väldigt svårt att känna sig nöjd med sig själv. Jag menar, bara jag går ner till bussen så hinner jag få minst 10 bilder i fejset om hur jag ska se ut, hur smal jag ska vara, vilka kläder jag ska ha osv, så det är ju inte konstigt att man tvivlar ibland!

Men, trots allt så har jag kommit fram till att jag gillar mig ganska mycket! Trots de där bilderna som stirrar ut mig på vägen till bussen. Jag har liksom kommit underfund om att alla de där sakerna jag ibland ogillar hos mig själv faktiskt har en bra sida också. Kolla här:

♥ Jag har jättesmå bröst = jag får inte ont i ryggen och många tröjor sitter snyggt på små bröst!

♥ Jag har en stor näsa = jag ser lite annorlunda ut och folk kommer ihåg mig.

♥ Jag är lite rädd för nya grejer = jag tänker efter ordentligt och tar saker i min takt.

♥ Jag har lite bred häck = jag är fin i tajt kjol och det väger upp för att jag har så små bröst!

Så där ja! Mina komplex har även bra sidor! Och vips så tycker jag lite bättre om mig sjäv. Visst kan man ha dåliga dagar ibland, men detta brukar funka för mig! Att liksom tänka lite tvärtom när neggotankarna kommer. Pröva det!

Hur gör du för att vända det negativa till något positivt? Berätta! 

Kram Jonna

Okej, säg att du har komplex för något, hur dumt den än är. Hur gör du då för att dölja ditt komplex och ska man verkligen dölja det?

Jag tror att det bara är dumt att försöka dölja det man inte gillar med sig själv och jag har faktiskt ett exempel på varför! På min högstadieskola fanns en tjej som alltid, alltså jag lovar ALLTID, gick med nedböjt huvud. Hon tryckte liksom hakan mot bröstet och tittade under lugg för att se vart hon skulle. Det såg jättekonstigt ut!

Jag vet att jag la märke till henne just på grund av detta och såg då också att hon hade ganska dålig hy. Och eftersom jag kände igen det där med att vilja dölja sitt ansikte för att man känner sig ful, så drog jag slutsatsen att hon hade komplex för sina finnar och inte ville visa dem och därför böjde ner huvudet. Men det blev ju bara fel! Jag är helt hundra på att jag aldrig hade tänkt på finnarna om hon hade sträckt på sig och lyft på huvudet.

Vad tror ni, ska man försöka dölja sina komplex eller ska man låtsas som ingenting? Kan man låtsas som ingenting om man nu verkligen avskyr något med sig själv? Skriv!

Kramar!

Ps. Nja, jag tror inte man ska köra lakan-över-huvudet-tricket… Snacka om att dra uppmärksamhet till sig

Det är ofta de små detaljerna som gör att man gillar någons utseende lite extra. En tjej i min klass i lågstadiet som var söt, självsäker, tuff och egentligen inte speciellt snäll alls, hade en särskild grej som jag gärna ville ha: Snor! Visst låter det helt sjukt?!

Grejen var att hon såg så oberörd ut när det genomskinliga snoret rann lite nonchalant från näsan. Hon blev liksom ännu kaxigare, och jag ville så himla gärna också se sådär kaxig ut.

Någon gång när jag var förkyld försökte jag låta bli att snyta mig så snoret skulle rinna på mig också, men det kändes mest obehagligt och äckligt så det gick inte. Jag fick förbli mesig, snäll och osäker… det var i alla fall så jag kände mig.

Idag kan jag förstå att det såklart inte var själva snornäsan jag ville ha egentligen, utan den här tjejens självsäkerhet. Men för mig, just då, satt självsäkerheten i snoret! Galet…

Är det bara jag som är såhär knäpp eller har du också varit avundsjuk på konstiga saker hos andra?

Puss & kram!

Ps. Såhär såg jag ut på den tiden när jag ville vara snorig…