Att åka TILL en förälder innebär att man måste åka IFRÅN en förälder, när ens föräldrar inte bor ihop. Jag minns att jag ofta tyckte det var sjukt jobbigt att lämna den ena för att åka till den andra. Skuldkänslorna låg som taggtråd i magen.

Jag brukade fråga mamma redan på torsdagen, vad hon skulle göra i helgen, om det var den helgen jag skulle vara hos pappa. Svarade hon att hon skulle ut och dansa eller åka och hälsa på sin bästis Inga-Lill var jag lugn. Då slapp hon ju vara ensam och längta efter oss! Men skulle hon vara hemma och göra ”inget särskilt” gjorde det SÅ ont i magen att åka därifrån, se henne stå på trappen och vinka hejdå efter att ha hjälpt pappa att packa in våra saker i bilen. Jag svalde ner gråten i halsen många gånger. När jag åkte åt andra hållet var det samma sak, för då skulle ju pappa bli ensam.

I min värld fanns inte tankarna på att mamma faktiskt fick en liten paus, ett tillfälle att bara ta hand om sig själv när vi var borta. Äta frukost och middag när hon ville, strunta i att städa eller passa på att kanske vara ledsen eller jätteglad, fast för sig själv! Jag älskar ju att ha egen-tid! Det gjorde säkert mina föräldrar också. 

Kom ihåg det nästa gång ni säger hejdå!

Kram Jonna

Ps. Här är min bror Kim och jag som vuxna.