När jag gick på dagis var jag hemligt förälskad i Sofie. Hon var så söt, charmig och framförallt mystisk. Hon bodde bara med sin mamma. Pappan hade lämnat familjen när Sofie var liten. Det gjorde att hon blev ännu mer spännande för mig.

Jag försökte alltid hitta nya sätt att imponera på Sofie. Jag gjorde dagisets finaste pärlplatta, byggde det högsta tornet och försökte vinna tävlingen i att äta så många knäckebröd som möjligt för att hon skulle se mig och tycka att jag också var speciell.

En dag kom Sofies pappa på besök till dagiset. Han hade med sig lakritspipor till alla. Det var sensationellt! Dels att få äta lakritspipa på dagis, men också att Sofie fick träffa sin pappa för första gången på länge.

När piporna var uppätna sa en av dagisfröknarna ”Nu ska vi låta Sofie prata med sin pappa ifred”. De gick ut på gården. Jag kunde inte stå ut med att hon skulle få vara med om allt det där speciella och jag inte fick vara speciell alls. I det ögonblicket ville jag också ha en pappa som hade lämnat familjen. Det var så oerhört trist och vanligt att ha föräldrar som var gifta. Inte så speciellt överhuvudtaget.

Så jag smög ut på gården för att dela det ovanliga ögonblicket med Sofie och hennes lakritspipepappa. Han sa lite argt att jag fick gå in till de andra barnen. Resten av dagen låtsades jag att jag också hade en pappa som hade lämnat familjen…