Jag minns hur mycket jag tittade och jämförde i omklädningsrummet efter gympan. Oftast var det ganska ledsamt. Sami hade enorma muskler, själv såg jag ut som en tändsticka. Janne hade redan fått könshår, själv var jag helt kal och len. Daniels hår var tjockt och lockigt, mitt var tunt, rakt och mjälligt.

Men nu vet jag att alla är missnöjda med någonting och att de flesta jämför sig med andra. Kanske kände sig Sami för grov och var avundsjuk på min smala lilla kropp.

Jag tror att det bästa man kan göra är att försöka bli vän med sin kropp. Att försöka hitta fördelar med hur man ser ut. Om man är missnöjd med sitt hår så kan man försöka tänka bort det och istället vara överlycklig över sin fantastiskt fina näsa.

Vad tror ni?

I min klass vara det väldigt mycket prat om att vara snygg. Skulle man vara snygg skulle man ha långt hår, vara smal och ha bröst. Därför var det ett himla jämförande på gympan. Vi stod nakna eller halvklädda inne i det sunkiga omklädningsrummet både före och efter gympan. Detta var vad som brukade hända:

♥ Vi provade och jämförde varandras BH:ar.
♥ Vi jämförde längd och vikt.
♥ Vi undersökte vem som hade mest eller minst hår på kroppen.
♥ Vi höll in magen för att se vem som blev smalast.
♥ Vi granskade varandras bröst för att se vem som hade störst och ”finast”.

När jag skriver ”vi”, så menar jag nog mest de, för jag var kanske bara med en gång eller två, jag mådde så dåligt av det. Jag orkade inte försöka passa in i någon annans mall. Jag vara ju bara jag! Kanske var det därför jag vägrade vara med och duscha? Jag önskar bara att jag hade varit lite tuffare och vågat säga ifrån, för jag vet att det fanns andra där som mådde sjukt kasst av det som hände, men jag vågade inte.

Hur är det i ditt omklädningsrum? Vågar du säga ifrån när det blir för fixerat? Skriv!

Kram, Kitty!