Jag har ju berättat tidigare om hur tjejerna i min klass i högstadiet stod och jämförde sina kroppar i speglarna i omklädningsrummet, men att jag vägrade vara med. En stor anledning till att jag vägrade var BRISTNINGARNA! ÅH, VAD JAG HATADE DEM! Jag trodde att jag var den enda i hela världen som hade dem!

Bristningar, eller strior som det också kallas, får man oftast på höfter och bröst där man växer mycket, men det handlar inte bara om att huden växer och töjs ut utan även om anlag och hormoner. När jag fick bröst så växte de ganska plötsligt och fort, det var som att huden inte riktigt hann med och så plötsligt var de där, de blå-lila-röda strecken. Det var hemskt! Jag visste inte hur vanligt det var. Nästan alla tjejer och killar har bristningar någonstans på kroppen, men jag kände mig helt ensam.

Nu, när jag är äldre vet jag att de bleknar med tiden så att de knappt syns och att det är skitvanligt, men då var det så jobbigt att jag grät. Har du några bristningar, vad tycker och tänker du om det?

Kram!

Någon gång i tioårsåldern började jag får bröst. Inte så att de var gigantiska och jag behövde köpa sportbh, men det var två tydliga kulor i bröstvårtorna som växte allt mer. De var extremt känsliga för beröring. Om jag kramades eller råkade stöta i något så gjorde det ilande ont.

Jag trodde att jag var den enda killen i hela världen som hade bröst. Därför undvek jag duschen efter gympan till varje pris. Jag skolkade från gympan, låtsades att jag hade glömt gympakläder, struntade i att duscha trots att jag var helt svettig.

Efter en tid försvann bröstknölarna av sig själva. Då visade det sig att flera killar i klassen också hade haft små bröst. De hade också undvikit gympan och duschen.

Jag är så ledsen för vår skull att vi inte vågade prata om det tidigare. Då hade vi ju kunnat stötta varandra och duscha tillsammans.

När killar kommer i puberteten är det vanligt att de får små ömmande bröst. De går över helt av sig själv.