Både Manne och Jonna har ju skrivit om sina näsor. Jag har också haft komplex för min näsa, och har det faktiskt fortfarande ibland. Ett tag vägrade jag låta mig fotograferas i profil för jag tyckte att jag var så ful. Min näsa är ett arv från mamma och morfar, men mammas är en storlek mindre. Min är bredare och snedare.

Jag tror att näsan var mitt första komplex. Eller var det mitt hår som var så himla lockigt och helt bångstyrigt när jag var riktigt liten. Jag ville ju ha sådär platt, spikrakt hår och hellugg som var så inne då.

När jag kom i puberteten fick jag finnar och då var det det som blev mitt nya hatobjekt. När hyn blev bättre tyckte jag att jag hade för stora bröst och att jag var tjock. Idag är det nog mest mina kinder jag tycker är hemska och hängiga och att låren inte är vad de en gång var.

Det är nästan som att jag MÅSTE ha komplex för något! Så fort jag lär mig gilla det jag tidigare avskydde, så hittar jag något nytt att må dåligt över.  

Är det så för er också? Byter ni också komplex hela tiden, från det ena till det andra? Varför tror ni att man gör så? Skriv och berätta!

Kram kram!

Ps. Någon har råkat ta kort på mig i profil, sommaren innan 7:an.

Komplex kan få en att göra de mest konstiga saker.

Hela min högstadietid präglades av värmeslag, pustande och svett. Det var nämligen så att jag kände mig spinkig. Egentligen såg jag väl ut som de flesta andra men i spegeln såg jag en tändsticka. För att råda bot på min tanighet hade jag alltid på mig minst tre t-shirts under den tjocka tröjan. Det var varmt, klumpigt och jobbigt, men fick mig att se aningen större ut.

Komplex göra att man ser saker med grumlig blick. Det är som att kolla i speglarna i lustiga huset på Gröna Lund. Ens ganska vanliga näsa ser ut att vara häxan Pomperipossas. Man blir jättetjock, alldeles för smal, eller får världens största händer.

Även vuxna har kompex. En kollega till mig har en väldigt vanlig skostorlek för vuxna män. Trots att han har storlek 43 (som inte är särskilt stort) och trots att alla säger till honom att han har fina fötter så tycker han att de ser groteskt stora ut. Han har berättat att han brukar köpa för små skor som han trycker in sina fötter i. Han haltar runt på kontoret för att han har fått så mycket skoskav.

Har du några tips på hur man ska göra för att bli av med sina komplex? Hur ska jag hjälpa min kollega? Skriv och berätta!

Kram!