
Både Manne och Jonna har ju skrivit om sina näsor. Jag har också haft komplex för min näsa, och har det faktiskt fortfarande ibland. Ett tag vägrade jag låta mig fotograferas i profil för jag tyckte att jag var så ful. Min näsa är ett arv från mamma och morfar, men mammas är en storlek mindre. Min är bredare och snedare.
Jag tror att näsan var mitt första komplex. Eller var det mitt hår som var så himla lockigt och helt bångstyrigt när jag var riktigt liten. Jag ville ju ha sådär platt, spikrakt hår och hellugg som var så inne då.
När jag kom i puberteten fick jag finnar och då var det det som blev mitt nya hatobjekt. När hyn blev bättre tyckte jag att jag hade för stora bröst och att jag var tjock. Idag är det nog mest mina kinder jag tycker är hemska och hängiga och att låren inte är vad de en gång var.
Det är nästan som att jag MÅSTE ha komplex för något! Så fort jag lär mig gilla det jag tidigare avskydde, så hittar jag något nytt att må dåligt över.
Är det så för er också? Byter ni också komplex hela tiden, från det ena till det andra? Varför tror ni att man gör så? Skriv och berätta!
Kram kram!
Ps. Någon har råkat ta kort på mig i profil, sommaren innan 7:an.

Tora
Kommentera inlägget
|
Visa alla kommentarer (6)