Han var min första ”riktiga” pojkvän. Inte någon jag var tillsammans med för att han var häftig utan för att jag faktiskt var riktigt kär. Han var den första jag sa ”jag älskar dig” till och det gjorde jag verkligen. Jag älskade honom!
Han hade en egen lägenhet i stan så han skulle slippa pendla flera timmar varje dag till skolan. En dag i maj när jag slutade tidigare, gick jag hem till hans tomma lägenhet och väntade där. Plötsligt kändes allt så meningslöst, så tråkigt. Det var pyttelitet och luktade instängt. Vad brukade vi göra egentligen? Titta på TV, spela gitarr, var det bara det? Han ville bli rik när han blev stor, jag ville jobba med något som gjorde mig lycklig.
När jag kom hem kände jag att jag aldrig mer ville tillbaka till den där lägenheten. Tillbaka till honom. Jag låg på min säng och grät när han ringde. Vi bestämde att vi skulle ta en paus, men det blev aldrig vi igen…
Fortfarande förstår jag inte vad det var som hände. Hur kan känslorna bara försvinna? Vad tror du?
Puss & kram


Tora
Kommentera inlägget
|
Visa alla kommentarer (10)