SVT Play
Jag tror att jag alltid har varit en grubblare, en person som funderar så mycket över livet och människors beteende att det tillslut blir jobbigt. Men i högstadiet blev det värre än någonsin.
Jag gick i 8:an. Jag hade haft lite vanlig tonårshy tidigare, men plötsligt fick jag finnar på riktigt! Det bara kom och jag blev helt förstörd.
Jag var helt tung i hela kroppen, ville bara sova. Jag grät och skrek i panik och kunde inte fatta poängen med livet överhuvudtaget.
I två veckor var jag hemma från skolan. Mamma var förtvivlad. Hon pratade med mina lärare, som inte hade fattat någonting, och skaffade en psykolog som jag fick träffa.
Egentligen var det ju inte finnarna som var problemet, de var bara en utlösande faktor. Jag kan hitta tusen miljoner olika orsaker till varför jag blev så dålig. Jag ville vara bäst i skolan, jag hade inte någon bra kontakt med min pappa trots att mina föräldrar levde ihop, och jag tyckte jag var ful, blyg och misslyckad. Till råga på allt har jag anlag för depression… Trist!
Huvudsaken var ändå att jag blev tagen på allvar när jag mådde som sämst och fick hjälp! Det finns alltid en väg ut.
Kram!
Ps. Det finns inga bilder på mig från tiden jag var deppig, men här är jag sommaren innan 7:an i alla fall 
) , så kan jag säga dig att du va inte ful 
och de e du inte nu heller ! 
Tora
Kommentera inlägget
|
Visa alla kommentarer (8)