Min kompis Millan mådde väldigt dåligt när vi gick i högstadiet. Hon bara grät och ville inte gå upp ur sängen alls.
Tillslut kontaktade hennes mamma en psykolog. Millan var egentligen inte så sugen på det, men samtidigt orkade hon inte må dåligt längre. Hon tyckte det lät läskigt. ”Hon känner ju inte mig, hur ska hon kunna hjälpa?!” minns jag att hon skrek till sin mamma.
Men det är faktiskt så att det ofta kan vara en himla bra idé att få riktig ”proffshjälp” om man mår dåligt. Det är skönt att bli tagen på allvar. Psykologen har tystnadsplikt och är supervan vid att höra alla slags historier.
Millan fick gå till psykologen en gång i veckan och sitta i en fåtölj och prata, ibland var det skitjobbigt sa hon. Psykologen lyssnade och ställde frågor. Det var en massa saker som Millan var helt säker på när det gällde henne själv som faktiskt inte stämde. Det tar lite tid, psykologen säger inte bara något och så mår man plötsligt bra, utan man får liksom vägledning så att man hittar det i sig själv. Man jobbar tillsammans.
Tillslut fattade Millan att hon var fin och bra precis som hon var och att det gick att tänka lite mer positivt. Så, om du eller någon annan mår dåligt, tveka inte att kontakta kurator, psykologer eller terapeuter, de finns ju där för oss! Det är deras jobb att hjälpa oss!
Har du några erfarenheter? Berätta!!
Kram!
Ps. Såhär kommer du INTE behöva ligga när du träffar psykologen



Kitty
Kommentera inlägget
|
Visa alla kommentarer (7)