Under en kort tid i mitt liv hade jag en kamp mot vågen. Alltså, mitt humör och vad jag tyckte om mig själv handlade om vilka siffror som stod på vågen varje dag. Fy vad jobbigt det var!

Nu när jag tänker tillbaka på det så inser jag hur mycket tid och energi som gick åt till att oroa mig över vad som stod på den där jäkla vågen! Gud, så onödigt! Istället för att lyssna på hur kroppen och själen mår på riktigt, så blev det vågen som fick avgöra vad jag tyckte om mig själv.

Jag har faktiskt inte vägt mig nu på flera år och det är så himla skönt. Jag har inte ens en våg hemma! Så underbart att strunta i vågen och känna efter hur kroppen känns istället. Är kroppen mätt, hungrig, trött, hängig, pigg, svag eller stark? Det lyssnar jag efter nu och det är ju så det ska vara.

Var snäll mot din kropp och det som finns inuti! För mig är det lättare om jag struntar i vågen.

Hur gör du för att vara snäll mot dig och din kropp? Berätta!

Kram Jonna 
 
Ps. Ett sätt att vara snäll mot sig själv är att göra något man verkligen gillar! Här är jag och tittar på fallen i min hemstad Trollhättan. Det gillar jag, det mår jag bra av!

Jag minns när jag skulle på en födelsedagsmiddag en sommarkväll. Jag tror det var efter 9:an. Jag hade börjat bli väldigt medveten om min kropp och om vad jag åt och tyckte det var otroligt orättvist att just jag blivit född till en matälskande tjockis! Så kändes det i alla fall…

Jag hade inte haft jeans på mig på hela sommaren men den här kvällen var det rätt kallt ute. Jag tyckte de satt helt sjukt tajt och det kändes som att hela magen hängde över jeanskanten. Otroligt obehagligt! Som att jag hade fått miljontals fettvalkar under sommaren.

Killen som hade födelsedagsfesten hade ordnat värsta grillorgien med massor av goda grejer, men jag fick bara panik. Jag kunde liksom känna hur jag växte under tiden jag åt! Något som naturligtvis är helt omöjligt, men det kändes verkligen som att jag bara blev större och större och att mina jeans snart skulle sprängas. Det gjorde de inte.

Det här har hänt tusen gånger sedan dess, men nu har jag lärt mig att det bara är en känsla. Oftast sitter det mer i huvudet än i kroppen…

Har du känt såhär någon gång? Skriv!

Kraaam!