Olika grenar i ätstörningsskogen
Vilka olika typer av ätstörningar finns det? Det ville jag ta reda på och gav mig ut på nätet för att fiska reda på svaret.
Det visade sig inte vara så lätt. Det finns många störningar som är blandningar av dem jag beskriver nedan, eller så är de inte lika allvarliga men är ändå störningar (hänger ni med?). Detta är de vanligaste iallafall:
♦Anorexi (Anorexia nervosa):
Du äter inte tillräckligt för att behålla din normala kroppsvikt, du är sjukligt rädd för att gå upp i vikt, du har felaktiga föreställningar om din egen vikt och kroppsform. Man kan bli så smal tillslut att man svälter sig till döds.
♦Bulimi (Bulimia nervosa):
Du äter först snabbt och alldeles för mycket och undviker sedan att gå upp i vikt genom att kräkas, fasta, motionera, använda laxermedel (ett medel som gör att man blir lös i magen och bajsar ut allt man ätit direkt) eller annan medicin.
♦Hetsätning:
Du äter alldeles för mycket i perioder och vill äta mycket mer än vad kroppen egentligen behöver. Ofta äter man som mest när man mår dåligt över någonting och använder maten som tröst.
♦Ortorexi:
Du har en fixering vid att leva ”hälsosamt”, du tränar överdrivet och äter bara extremt ”nyttigt”. Du sliter ut kroppen och får i dig för lite näring.
Vad många läskiga saker man kan göra med sig själv när man får för sig att man inte duger som man är. Hu!
Kram!
Ps. Jag var i Berlin nyss och såg den här målningen på ett hus. Jag tror den som har en ätstörning nästan kan känna sig så här.
Ämnen: Ätstörningar, Kitty, Må dåligt


Hej! Jag är lite orolig för att min kompis har
”Ortorexi”… För hon äter knappt i skolan, hon tar lite mat, smakar och går sedan och slänger det. Jag vet inte om hon har det, men hon tänker mycket på vad hon äter och tränar ca 6 ggr i veckan!
Jag försöker säga till henne att hon måste äta, men´hon tycker att det är jobbigt när jag tjatar…
Vad ska jag göra?
Kitty
17 maj 2010 13:02Hej! Ja, eller så har hon anorexia. Då tränar man ofta mycket med. Jag tror att man ska såklart prata om det. Prata, fråga, tjata, försök ta kontakt med andra, be personens anhöriga skaffa hjälp. För tar man på sig allt själv blir det snart som en plikt, ”ett jobb” och du blir mer som en psykolog än en vän. Lycka till, det är fint av dig att du bryr dig om andra!!