Det finns olika behandlingsformer som kan hjälpa mot ätstörningar. Vårdcentralen eller BUP, Barn- och ungdomspsykiatrin, kan hjälpa dig och se till att du får en behandling som passar just dig.

Här är några exempel på behandlingsformer:

♦ Kognitiv beteendeterapi
Det här är en typ av terapi där man tränar att handskas med sig själv och sin omgivning i olika jobbiga situationer. Man lär sig känna igen sina negativa tankar och stoppa dem i tid, så man kan tänka på något bra och positivt.

♦ Psykodynamisk terapi
Psykodynamisk terapi är att försöka hitta de dolda och undermedvetna orsakerna till ätstörningarna, alltså luska ut vad det är som gör att man svälter sig, kräks, tränar för mycket osv. Det gör man genom att prata med en terapeut, så kallad samtalsterapi. Det krävs ofta att patienten verkligen vill bli fri från sina ätstörningar för att det ska fungera.

♦ Interpersonell terapi
IPT är en korttidsbehandling (den håller inte på så lång tid alltså) där man fokuserar på sina relationer till andra människor.

♦ Läkedmedelsbehandling
Sen finns det medicin också som kan hjälpa mot depressioner och tvångstankar, som man ofta har när man har ätstörningar.

Känner du till fler sätt att bli av med en ätstörning? Skriv!

Kram från Manne!

En kille jag känner blev kär i en tjej. Jättekär. De blev tillsammans och flyttade till och med ihop. Det var då han märkte att något var lite skumt…

Hans nya flickvän åt inget, och om hon åt gick hon alltid på toa direkt efter. Det blev en stor grej. Min kompis pratade med läkare, hennes familj och såklart henne själv, men hon ville inte ha hjälp. Tillslut blev det omöjligt att vara ihop, hur kär han än var. Det var helt enkelt för jobbigt att se någon man gillar må så dåligt.

Detta vara flera år sen. Han har berättat att det var som att sjukdomen tog över förhållandet, allt handlade bara om den tillslut. En ständig kamp. Tydligen så har hon varit sjuk sedan dess, gått på olika behandlingar och gått upp och ner i vikt.

Han tycker verkligen att det är jobbigt att prata om. Men vad ska man då göra om ens flick- eller pojkvän verkar ha en ätstörning? Man ska såklart prata om det. Prata, fråga, tjata, försök ta kontakt med andra, be personens anhöriga skaffa hjälp. För tar man på sig allt själv blir det snart som en plikt, ”ett jobb” och du blir mer som en psykolog än en flickpojkvän.

Har du några tankar eller erfarenheter om detta? Hur skulle du reagera? Skriv!