Förra hösten blev jag kär. Trodde jag!
När det inte funkade och jag varit ledsen ett tag, insåg jag att jag faktiskt hade varit mer kär i själva kärleken än i killen! Visst är det sjukt?

Hur tusan ska man kunna veta om man verkligen är kär i en person PÅ RIKTIGT och att det inte bara handlar om att det är lite mysigt att vara två?

När jag funderar på detta så dyker alltid låten ”Pacemaker” av Lars Winnerbäck upp i huvudet.

Kolla in de här utdragen ur texten:

Jag tror att jag är mera kär i kärleken i sig än i dig, förlåt
Men det sitter mest i skallen
Jag tänker, grubblar, velar mer än känner, längtar, trånar och går åt
Är jag hjärtlös och förfallen?

Jag tror att du har fastnat mer för tvåsamhet som grej, än för mig,
trots allt
Det är så skönt när allt fungerar
Det skulle varit vackert, starkt och varmt,
men det känns fult och kalt och kallt
Det är så trist när allt stagnerar

Och ingen vill förlora, vara den som fick ett tack
Vara den som inte stack
när tankar blev för stora, och sprack

Jag tror att jag är mera kär i kärleken i sig än i dig, hurså
Det blir fel hur man än känner
Det är så konstigt att försvinna, det känns så dumt att stanna kvar
Så befängt att leta svar…

Hemskt va?! Vad tror du? Hur vet man om det är personen man är kär i eller kärleken i sig? Skriv!

Kram