När jag var yngre tyckte jag att mina föräldrar var pinsammast i världen. Det verkade nästan som att de tyckte om att göra bort sig och skämma ut mig inför mina vänner. Jag blev ångande varm av skam inombords och ville helst sjunka genom jorden. Mamma brukade prata högt och ogenerat om folk som satt nära oss på tunnelbanan, bion eller restaurangen och det var inte alltid särskilt snälla saker hon sa. Jag var helt säker på att alla hörde henne men själv sa hon att hon pratade så tyst så att det var omöjligt att någon skulle kunna höra.

När ens föräldrar gör pinsamma saker så är det viktigt tänka på att DU inte ÄR dina föräldrar! Det är faktiskt DE som gör bort sig – inte du. Ingen kommer att tycka att du är pinsam bara för att din pappa släpper en brakare på bion. Visst, dina kompisar kommer säkert fnissa åt det men då får du helt enkelt skratta med och säga att ”tur det var pappa och inte jag” eller något liknande.

Sedan kan du alltid berätta för dina föräldrar vad du tycker är pinsamt och be dem att sluta göra det.

Hur tycker du man ska hantera pinsamma föräldrar?

Kram!

Ps. Det kan också vara rätt pinsamt när ens föräldrar trillar framför andra…

När jag fick mens berättade jag det för mamma och bad sen henne att berätta för pappa. Det kändes bäst, så slapp jag. Det kändes så pinsamt att säga det själv.

Jag minns också att jag ville att allt bara skulle vara som vanligt efteråt, att det inte skulle bli någon stor grej, att jag bara skulle bli behandlad precis som förr! Det blev jag också, förutom att pappa frågade hur jag ville göra med bindor och sådant när jag bodde där varannan helg. Lite pinsamt, men okej.

Men så är det ju inte för alla. Vissa föräldrar blir liksom så chockade när deras barn får mens, bröst och kommer i målbrottet att de inte fattar hur de ska bete sig. Ska de vara som vanligt, som när man var ”barn”, eller måste de vara annorlunda nu? Ibland kan det där bli sjukt jobbigt! Antingen för att man inte vill bli behandlad som vuxen helt plötsligt. Eller tvärtom, att man fortfarande blir behandlad som värsta barnrumpan.

Hur är det för dig? Behandlar dina föräldrar dig som du vill eller är de pinsamt oförstående?

Kram Jonna

Ps. Här är min gulliga mamma när vi är på semester på Mallis för ungefär 10 år sen!

När jag var tretton år åkte jag med pappa och två av mina syskon på semester till Cypern. Vattnet var skönt, utsikten fantastisk och solen sken hela tiden. Allting var bra förutom en sak: Min pappa och hans enorma pinsamhet.

Hela tiden hittade han sätt att göra bort sig (och mig). Han trängde sig före i köer, pratade högljutt om min pubertet och ville att jag skulle smörja in honom med solkräm på ryggen.

En dag skulle vi på båtutflykt. Jag satt redan i båten och pappa skulle häva sig upp. Mitt i kraftansträngningen tappade han badbyxorna och visade rumpan för alla på stranden och snoppen för oss som satt i båten. Jag skämdes så mycket att jag blev sur på honom och var arg resten av dagen. Det värsta av allt var att han inte ens verkade tycka att det var särskilt pinsamt själv.

Har din pappa gjort något liknande?

Kram från Manne

Ps. Såhär såg svenska vattenpololaget ut 1936…

Alltid när mamma och jag var ute på stan, i någon affär, på ett café eller någon annanstans där det fanns människor i närheten, så pratade hon så himla högt. Och när hon skrattade var det ännu värre, det bara ekade! Tyckte jag i alla fall. Min stående kommentar var: ”Men SSCCCHHH, sluta skrik!”

Ibland gjorde hon ännu pinsammare grejer än att bara vara högljudd. Jag minns särskilt en gång när vi var inne i en klädaffär i Malmö. Direkt när man kom in i butiken stod ett lågt bord placerat med en massa tröjor på, och i mitten stod några skyltdockor. På bordet alltså. Mamma plockade upp och kollade på en tröja och lyckades samtidigt på något konstigt sätt knuffa till den ena skyltdockan så att den välte med ett brak… på den andra dockan som också välte…. som i sin tur fick hela bordet att tippa…. Jag trodde jag skulle smälla av!! Det här var som ni förstår inte en särskilt tyst händelse och butiken var dessutom gigantisk, så det kändes som hela Malmö stirrade på oss.

Men faktum är att det här var så pinsamt men också så himla komiskt så jag kunde inte låta bli att själv börja skratta, och då skämdes jag inte lika mycket! Jag tror det är ett rätt bra knep; när man skäms för sina föräldrar så ska man skratta åt dem (eller med dem) istället. Då blir det lite lättare att stå ut  

Kram!

Min pappa är skithärlig på alla sätt. Men han har alltid haft en sträng sida, speciellt när han har träffat mina pojkvänner för första gången. Då har han liksom sett allvarlig ut och visat sig från den där ”pappa-sidan” på riktigt.

Första riktiga pojkvännen han fick träffa var Johan. Min första riktiga! Jag var jättekär och jag tror att Johan kände likadant. När vi var ute på stan en gång sprang vi på pappa. Jag hann tänka: ”Oj då, nu träffas de! Hoppas det går bra.”

Johan och pappa tog i hand och då säger pappa (alltså kolla nu här vad han säger till min första fina kille!!): ”Tjena plutten, vad är du för filur då?”

Asså ärligt! ”Tjena PLUTTEN!?” och ”FILUR”?! Jag trodde jag skulle dööö! Johan blev röd om kinderna. Jag sa typ: ”Men pappa!!!!” Idag skrattar jag åt det. Då skrattade jag INTE åt det. Men jag och Johan fortsatte vara ihop trots min pappas pinsamma första hälsning.

Har dina föräldrar varit pinsamma mot någon pojkvän/flickvän? Berätta!

Kram Jonna

Ps. Här är jag och min pappa typ 14 år tidigare. Pappa har försökt få mig att somna i ungefär 5 timmar och äntligen lyckats. Han ser sjukt trött ut…

Från vårt favoritprogram Gabba Gabba!

Dags för nytt ämne – pinsamma föräldrar!!!
Vad är det pinsammaste dina föräldrar har gjort? Skriv!

Får vi lov att presentera: Mensbloggens nya design! ♥

Nu har Mensbloggen äntligen fått mer färg, fler hjärtan, fler bilder och en massa annat. Man skulle kunna säga att det händer mer på sidan liksom!

Vad tycker du om vår nya look? Skriv!

Äntligen! Min älskade lilla dotter Iris har kommit ut ur magen. Äntligen får vi vara med henne, gosa med henne, mata henne och ha henne sovande på bröstet.

Jag skrev ju tidigare att det kändes konstigt att vår dotter låg helt färdig inne i magen. Nu känns det snarare konstigt att hon har legat där. Hur fick hon plats?

Kärleken till Iris är så oerhört stark. Det är som världens starkaste förälskelse. Sömn och mat behövs knappt. Jag vill bara vara med min lilla tjej.

/Manne