Jag har en tendens att tro att jag är sjuk när jag inte är det. Speciellt om jag läst om nån specifik sjukdom tycker jag ofta att jag har typ ”alla” symtomen, hur konstiga de än är. Har jag inte sett lite prickar just på den där farliga platsen på ryggen? Har jag ändå inte lite värk just i den där leden?

Oftast kan jag resonera med mig själv och lugna mig genom att tänka att just den sjukdomen är ovanlig och att jag nyss varit hos doktorn t.ex. och så känns det bättre. Men för vissa släpper inte den här ångesten, man fantiserar ofta om svåra sjukdomar och man jätterädd trots att man varit hos doktorn. Detta kallas hypokondri. Förr kallades det även för ”inbillningssjuka” men idag kallas det oftast hälsoångest och det är väldans jobbigt för personer som har det.

Alla är vi nog rädda för att bli sjuka, som jag t.ex. som ju får lite kräksjuka, lite ledgångsreumatism, lite framfall lite titt som tätt men lyckas oftast lugna ner mig själv, genom att läsa på lite, gå till doktorn eller snacka med mamma. Det lugnar nog de flesta. Att prata med mamman alltså.

Har du varit ”inbillningssjuk” som jag nån gång?

Kram Jonna

Igår var jag och gjorde en sån där cellprovskontroll som jag pratade om i mitt förra inlägg. Jag är alltid lite nervös när jag åker för att göra såna eftersom jag för några år sen faktiskt hade så kallade cellförändringar (ett virus har påverkat livmodertappen så att farliga celler börjat utvecklas, det är väldigt vanligt att tjejer får lindriga cellförändringar).

En specialist undersökte mig och sa att de ville vänta ett halvår innan de gjorde nåt åt saken, för att ibland kan kroppen läka sig själv. Och efter ett halvår gick jag tillbaks för ännu en gynundersökning och läkaren sa: Ok, hör du inget så är allt ok med dig! Fint tänkte jag och gick hem. Jag hörde inget och blev lugn men tre veckor senare kom jag hem och hittade ett kuvert på hallmattan med sjukhusets namn på. Gissa om jag blev rädd! De skulle ju inte höra av sig om allt var bra! Tänk om jag har cancer nu?! Satt på golvet och glodde på kuvertet i säkert en kvart innan jag vågade öppna. Men, där stod att mitt prov INTE visade något onormalt. Så jag hade blivit frisk, trots allt! Men, fatta att jag hann bli rädd där ett tag och hann se framför mig hur sjuk jag skulle bli! Jättehemskt.

Nu går jag på kontroller varje år för att ha koll på läget och gjorde det igen igår. Och hoppas såklart att allt är bra!

Kram Jonna

Från och med året man blir 23 får tjejer automatiskt kallelse hem för att gå och göra en undersökning som brukar kallas cellprovtagning. Det man gör då är att göra en gynundersökning för att se om man fått cellförändringar på livmodertappen.

Cellförändringar orsakas av HPV-virus, ett virus som i en annan form orsakar kondylom och det smittar det på samma sätt, genom oskyddat sex. Oftast märker man inte alls att man fått viruset eller cellförändringarna i början. Viruset kan även ligga latent och för ca 10% av de tjejer som fått viruset kan få en kronisk infektion som kan leda till livmoderhalscancer. Detta tar lång tid att utveckla och symtom på livmoderhalscancer kan vara blödningar efter samlag t.ex. eller smärta.

Eftersom tjejer i Sverige sedan mitten på 60-talet börjat undersökas så har antalet tjejer med livmoderhalscancer minskat med hälften! Bra va?!

I dag finns också förebyggande vacciner som, om det tas innan man haft sex, skyddar mot de vanligaste virustyperna som kan orsaka livmoderhalscancer. Det är viktigt att gå på cellprovskontrollerna även efter vaccination eftersom vaccinerna inte skyddar mot alla HPV-typer som kan orsaka livmoderhalscancer.

Glöm inte att man kan minska risken genom att använda kondom vid slidsex och att för de allra flesta tjejer läker virusinfektionen ut av sig självt. Det gjorde den inte till en början för mig…men det berättar jag om i nästa inlägg.

Kram Jonna

Bild: 2008 hände nåt viktigt. Inte med prinsen eller så…men nobelpriset i medicin och fysiologi delades ut till två forskare som upptäckt hiv-viruset och just hpv-viruset! Så här snygga var kungakidsen på nobelmiddan 2008!

Om jag blir mobbad…vad ska jag göra? Det absolut viktigaste att komma ihåg är att det inte är den mobbades fel och att den mobbade inte ska behöva ändra på sig för att mobbningen ska sluta. Utan att de som mobbar måste SLUTA MOBBA!

Men, mobbning är svårt att lösa själv och det är viktigt att prata med nån om det man är med om. Som barn ska man helst prata med en vuxen; en förälder, en fritidsledare, lärare, skolkurator eller någon annan som känns trygg. Det är även viktigt att skolan får veta vad som händer. Det är skolans ansvar att se till att det inte förekommer mobbning och de måste genast ta tag i problemen. Om skolan inte arbetar mot mobbning på rätt sätt kan de faktiskt bli skadeståndsskyldiga.

En annan sak som kan vara bra även om det är svårt, är att försöka säga ifrån till sina mobbare. Många säger inte ifrån eftersom de är rädda att det ska bli värre men många tycker det känns bättre inuti att visa att man inte tycker det är ok att bete sig illa. Dessutom är det ofta svårare att vara taskig mot någon som tittar en i ögonen och säger ifrån. Men, som sagt, det är inte den mobbades fel nånsin, även om man inte vågar säga ifrån. Glöm aldrig det. Även om man ser nån bli mobbad är det viktigt att prata om det med nån vuxen, och att säga ifrån.

Har du försökt göra nåt nån gång, för att du själv blivit mobbad, eller för nån annan? Berätta!

Kram Jonna

Bild: Här ser du vilka personer som är viktiga för mig, de är mitt ankare som håller mig trygg. Om du kan, försök berätta för nån i din familj om du har det jobbigt! Det brukar jag göra och det brukar nästan alltid kännas bättre då

Jag har för längesen berättat om när jag blev utfryst. Jag tror det är så himla vanligt.

Det här är min historia: En dag när jag gick i mellanstadiet hände något som genom ett trollslag. Jag minns inte hur det hände, men ATT det hände. Från att ha varit en vanlig morgon blev det en ovanlig dag.

Det började med att Emma och Anna satt och viskade, kollade åt mitt håll. Sen började de viska med Sandra. Och jag såg hur mina bästisar Johanna och Susanne började bli obekväma. Det var bara jag som inte fattade något! På lunchen fortsatte visket. Jag fick bara mer och mer ont i magen för jag fattade att det handlade om mig. På rasten pratade ingen med mig. Ingen! Jag fick vara med på hopprepet men det var knäpptyst. Emma snäste åt mig när jag hoppade fel ”Där fick du, som ska va så jävla bra!” men annars: TYST. Så himla otäckt.

Jag fattade inget förutom att jag inte var omtyckt längre. Helt plötsligt, från ingenstans. Jag grinade och hade sjukt ont i magen resten av dagen och när jag skulle tillbaka till skolan nästa dag. Men, då var allt som vanligt igen. Det hade dragit över.

Jag vet fortfarande inte vad som hände, men efter det vet jag hur det känns att bli utfryst.

Har du blivit utfryst någon gång? Eller kanske fryst ut någon? Hur kändes det? Berätta!

Bild: Kolla vilken fin anslagstavla som mötte min kompis Jezzica när hon var på besök på en skola i Stockholm!

Ordlistan beskriver ordet mobbning som att man utesluts ur kamratkretsen, blir illa behandlad och förtrycks. Friends (en organisation som jobbar för att stoppa mobbning) beskriver mobbbning som nåt som inte bara händer en gång utan en ”systematisk kränkning” dvs negativa handlingar som upprepas, på ett genomtänkt sätt. Den som blir utsatt kommer i underläge och kan därför ha svårt att försvara sig. Men, det betyder absolut inte att man måste bli utsatt flera gånger för att det ska räknas! Det kan faktiskt räcka med ett par gånger om den utsatta mår dåligt. Det är bara den som utsätts för det taskiga som vet hur den känner sig. En kränkning eller en taskighet är redan första gången allvarligt! De är viktigt att ta det på allvar!

Man kan mobba på olika sätt: psykiskt – genom att t.ex. frysa ut, göra miner åt någon eller att sucka högt när en person pratar, verbalt(med ord)- genom att säga elaka saker, sprida rykten osv. eller fysiskt- genom att t.ex. slå, knuffa, förstöra en persons saker. E-mobbning brukar det kallas när någon mobbar via mobil eller nätet. Varför händer det då? Mobbning är nåt som är svårt att förstå och beror på många olika saker. Oftast kan man säga att det handlar om en grupp där de olika personerna inte mår bra tillsammans, där relationerna inte fungerar av nån anledning. Eller att den som mobbar mår väldigt dåligt själv. Det är ALDRIG den mobbades fel att hon/han blir mobbad! Det kan hända vem som helst! Vad innebär mobbning för dig? Berätta!

Kram Jonna

Bild: Här är två träkompisar som står i mitt badrum. Jag tror de är alltid är sjysta mot varann! Som man ska vara!

Visste du att:
140 000 barn har en klump i magen när de går till skolan.
60 000 barn mobbas.
1 av 10 elever blir slagen
1 av 20 elever är utfryst

Det är många som skrivit på bloggen och berättat om mobbning och som bett om råd och stöd från oss. Hur gör man när man blir mobbad? Varför händer det? Är det nåt fel på mig? Vad är mobbning egentligen? Vi tänkte skriva om detta nu en vecka framöver i bloggen och hoppas att ni som läser som vanligt skriver och berättar vad ni tänker och tycker. Som ni ser i siffrorna ovanför är det vanligt med mobbning, jättevanligt och jag tror de flesta av oss sett det på olika sätt, att man blivit mobbad, sett nån annan bli mobbad, eller kanske mobbat någon själv nån gång. Skriv och berätta vad du känner och tänker om mobbning!

Kram Jonna

(Källa: Kartläggning av kränkande behandling, Skolverket 2002.)

Jag har växt upp med en mamma och en bror. Pappa flyttade när jag var 6 år så jag minns knappt hur det var när han bodde hemma. Han jobbade väldigt mycket då, men det jag minns att pappa gjorde hemma var att laga mat. Det var hans hemmauppgift liksom. Och att hålla koll på garaget och gräsmattan bakom huset. Jag och min brorsa hade lika ”uppdrag” hemma: städa våra rum, duka/duka av och hjälpa till när det var dags att storstäda. Men det mesta av hemmajobbet gjorde nog mamma ändå. Eftersom pappa var borta så mycket. Det liksom bara skulle vara så. Och, vissa saker hänger ihop med den manliga könsrollen, vissa med den kvinnliga, men är tjejer automatiskt bättre på att ta hand om barn, tvätta eller laga mat medan killar automatiskt är bättre på gräsklipparen, såga hyllplan och meka med bilen? Eller? Knappast!

Nu när jag är vuxen är det sjukt viktigt för mig att dela lika hemma! Det får inte bli så att bara för att jag är tjej så ska jag ha all hem-koll och min kille kanske ”hjälper till” med tvätten ibland! Kanske låter lite basic men jag tror att vi alla får det bättre om vi tar lika mycket ansvar oavsett kön. Jag är t.ex. mycket bättre på att skruva bokhyllor än min kille och han är mycket bättre på att göra rent köket. Lika ansvar helt enkelt!

Hur ser det ut hos dig? Vem gör vad? Slipper brorsan undan en massa saker hemma? Eller gör din pappa allt jobb hemma och mamma ingenting? Bor du bara med pappa? Vilka är dina ”hemuppgifter”? Berätta – säg vad du tycker!

Kram Jonna

Bilden: här är kylskåpsmagnet jag har. Den föreställer en 17-årig tjej som 1942 fick hoppa in och jobba på fabrik i USA eftersom det pga 2:a världskriget saknade män. Bilden kallas Rosie the Retiver och har blivit en symbolbild för den feministiska kampen i USA. Jättefin tycker jag!

♦ Nån kan sno ens grejer

♦ Nån lånar saker utan att fråga

♦ Nån annan som kräver uppmärksamhet av föräldrarna fastän jag kanske behöver det mest

♦ Avundsjuka på syskonet för att det är duktigare, snyggare, får mer uppmärksamhet av föräldrar osv

♦ Man kanske måste sitta barnvakt (om syskonet är yngre)

♦ Man kanske måste bli ”barnvaktad” (om syskonet är äldre)

♦ Bråk

Vad är jobbigast med att ha syskon, tycker du? Berätta!

Bild: Här är jag och mellansyskonet igen. Hon har nog både blivit barnvaktad av Henrik och vaktat sin yngre brorsa Jonas. Men undrar om hon brukade fixa hans hår då? Hon är bra på det kan jag säga!

♥ Det finns åtminstone en till som vet hur det är att växa upp där du växt upp (om man levt ihop)

♥ Man är aldrig helt ensamt barn i familjen

♥ Man kan låna grejer av varann

♥ Är syskonet äldre kanske det har fått hårdare regler än du och när du kom blev föräldrarna lite mer avslappnade

♥ Är syskonet yngre kan man få bestämma

♥ Att ibland kunna känna igen sig själv i syskonet

♥ Att ha nån att hitta på grejer ihop med

♥ Att få vara stolt över syskonet

♥ Vad tycker du är bra grejer med att ha syskon? Berätta!

Bild: Jag är ett yngstabarn. Här är jag ihop med ett mellanbarn, som ni säkert känner igen!

När jag växte upp hade jag många idoler: Herreys, A-ha, Guns N, Roses, min ridlärare…ja, flera stycken. Men en av mina största idoler fick jag väldigt tidigt och han är fortfarande min idol faktiskt. Nämligen…min storebror! Kim, som är 5 år äldre än mig har alltid varit min idol. Jag tror nog att han alltid kommer vara det också, oavsett hur gamla vi blir.

När jag var riktigt liten ville jag alltid hänga med honom och hans kompisar. De tyckte jag var urtrist, tror jag, och skickade iväg mig på tråkiga, typ omöjliga, uppdrag för att bli av med mig. När jag blev lite äldre fick jag hänga på, fast då vart jag så blyg för alla hans killkompisar så då vågade jag inte. Men sög åt mig saker han gjorde och sa eftersom han var så cool.

Han har alltid skitit i vad folk tycker på många sätt. Det är coolt tycker jag. Och så har han bra smak, han har lärt mig en massa om musik, om hockey, om jeans, om Seinfeld och om att vara en bra människa. Jag vill fortfarande att han ska tycka att det jag gör är bra och ballt men jag springer inte 1 km genom skogen för att hämta vatten till han och hans kompisar längre bara för att få vara med. Det får jag ändå!

Har du haft ett syskon som idol nån gång, eller har du nån annan idol? Berätta.

Kram Jonna

Bild: Här är en annan person som har varit min idol och som jag vet är många andras idol: Håkan Hellström. Fast han är ganska liten. Här spelar han på P3 Guld i Göteborg!