När jag gick i högstadiet var gympan det värsta jag visste. Jag drömmer fortfarande mardrömmar om det. Jag gillade inte att vara i puberteten, jag gillade inte när det kom hår och när brösten började växa ut. Min kropp och jag var inte vänner och hur fasen hade de då tänkt att jag skulle kunna stå naken ihop med andra och duscha?! Hela tanken var ju vansinnig!

Jag gjorde allt för att slippa duscha. I högstadiet tog jag med mig handduk och tvål in på toa och tvättade mig så gott jag kunde där. De andra tjejerna frågade såklart varför jag inte duschade med dem och jag svarade bara: ”Jag vill inte duscha med andra, jag gillar inte min kropp.” Det vara så synd egentligen, jag fattade verkligen inte att jag såg ut precis som jag skulle.

I gymnasiet var det så jobbigt med duschen att jag gick till skolpsykologen och fick ha en egen separat dusch. Annars hade jag vägrat vara med på gympan.

Känner ni igen er? Hatar ni också att duscha efter gympan?

Kram från Kitty!

Ps. Mitt nya nattlinne på bilden kan man ha när man inte gillar sin kropp… ehh, eller inte!

I min klass vara det väldigt mycket prat om att vara snygg. Skulle man vara snygg skulle man ha långt hår, vara smal och ha bröst. Därför var det ett himla jämförande på gympan. Vi stod nakna eller halvklädda inne i det sunkiga omklädningsrummet både före och efter gympan. Detta var vad som brukade hända:

♥ Vi provade och jämförde varandras BH:ar.
♥ Vi jämförde längd och vikt.
♥ Vi undersökte vem som hade mest eller minst hår på kroppen.
♥ Vi höll in magen för att se vem som blev smalast.
♥ Vi granskade varandras bröst för att se vem som hade störst och ”finast”.

När jag skriver ”vi”, så menar jag nog mest de, för jag var kanske bara med en gång eller två, jag mådde så dåligt av det. Jag orkade inte försöka passa in i någon annans mall. Jag vara ju bara jag! Kanske var det därför jag vägrade vara med och duscha? Jag önskar bara att jag hade varit lite tuffare och vågat säga ifrån, för jag vet att det fanns andra där som mådde sjukt kasst av det som hände, men jag vågade inte.

Hur är det i ditt omklädningsrum? Vågar du säga ifrån när det blir för fixerat? Skriv!

Kram, Kitty!

Jag minns att jag ofta var avundsjuk på de i klassen som hade skilda föräldrar. 
Här kommer en lista över allt det jag avundades:

♥ Ha två rum.
♥ Ha snälla bonusföräldrar.
♥ Få fler födelsedagspresenter.
♥ Få äta mer godis, hamburgare och pizza. (Bor man varannan vecka så verkar föräldrarna alltid vilja skämma bort barnet.)
♥ Ha två julaftnar med dubbla julklappar.
♥ Få nya coola syskon.
♥ Man blir bra på att fatta nya situationer snabbt, blir mer världsvan och bra på att trixa.
♥ Det blir mindre bråk hemma.
♥ Är man sur eller trött på mamma kan man prata med pappa och tvärtom.
♥ Man får mer fickpengar.
♥ Mer snygga kläder och skor.

Det finns såklart fler positiva saker, men vilka är de? Skriv!!!

Ps. Kitty får mycket godis ändå, trots att hennes föräldrar inte är skilda :)

Jag minns att jag alltid var lite orolig för att mina föräldrar skulle skilja sig. De har inte gjort det än, så det blir nog inget av det

I min klass i mellan- och högstadiet var det två av mina kompisar som plötsligt kom helt rödgråtna till skolan. ”Mamma och pappa kanske ska skilja sig!” minns jag att de sa. Det lät så hemskt, så jobbigt och stort. Jag var rädd att det skulle hända mig.

Men sen hände något. Jag märkte att när föräldrarna till mina kompisar väl skilt sig så blev båda kompisarna gladare, sov bättre, hade dubbla jular, dubbla födelsedagskalas, och ibland fler kompisar och två rum. Då tänkte jag att det kanske inte är så hemskt ändå. Jag minns att min kompis Linda sa ”Hellre att mamma och pappa mår bra på var sitt håll än att de bor ihop och bråkar hela dagarna.”

Vad tycker du, håller du med Linda? Är dina föräldrar skilda? Hur tänker du om det?

Jag vill veta! Skriv, så svarar vi!

Ps.  ”Jonnas föräldrar är skilda, men inte mina.” säger jag.

Är dina föräldrar skilda? Då vill jag bara säga: DU ÄR INTE ENSAM!! För att du ska fatta hur vanligt det är så gjorde jag lite efterforskning:

♥ I Sverige gifter sig ungefär 40 000 par per år, och runt 20 000 av dessa äktenskap slutar sen i skilsmässa. Alltså hälften.

♥ Varje år är det ca 50 000 barn som är med om att deras föräldrar skiljer sig. 

♥ Ungefär vart tredje barn i Sverige har skilda föräldrar.

♥ Nästan hälften av alla som skiljer sig har svårt att komma överens den första tiden efter skillsmässan.

Den sista punkten visar hur många av er där ute som måste ha, eller har haft, det väldigt jobbigt på grund av en skilsmässa.

Nu när vi här på Mensbloggen vet allt detta så finns det bara en sak till att säga: Dags för nytt ämne igen!

Vad vill du veta om skilsmässor? Skriv här nedanför så lovar vi att svara!

Kram!

Ps. Jag och min lillebror Jonas har inte skilda föräldrar – än i alla fall. (Storebror Henrik ville inte vara med på bilden.)

Vi vet ju nästan alla hur himla svårt det kan vara att berätta för någon att man har gått och blivit kär i henne eller honom, även om man är hetero.

Tänk då att det (tyvärr) ibland kan vara ännu svårare när man blivit kär i en av samma kön som en själv!

Varför är det egentligen så att vissa fortfarande inte kan fatta att det är samma kärlek och samma känslor oavsett kön?

Min kompis Anna berättade för mig att när hon blev kär i en tjej i sin skola så oroade hon sig först för att säga något om att hon gillade tjejer. ”Vad ska andra tycka? Kompisar, lärare, släktingar?” undrade hon. Men sen gjorde hon det bara. Hon gick till och med fram till tjejen hon blivit kär i och frågade om hon gillade tjejer. När hon sa ”Nej, det tror jag inte” så svarade Anna: ”Synd, för annars hade du kunnat få mig…”
 
Anna kände att hon inte orkade bry sig om vad alla andra skulle tycka och tänka hela tiden. ”Har de svårt för mig och att jag gillar tjejer så är det faktiskt deras eget problem att de inte fattar bättre” brukade hon tänka. Och det har hon ju faktiskt rätt i. Go Anna!

Hur skulle du själv ha gjort om du blev kär i någon av samma kön? Eller har du kanske redan varit i den situationen? Vågade du berätta?  Skriv en kommentar!

Puss och kram!

Kitty

Hallå där! Hur har du det där hemma? Eller är du i skolan, eller
på mobilen? Här på Mensbloggen
är det bra.

Nu drar vi igång med ett nytt spännande ämne! Vi fick nämligen
ett väldigt intressant inlägg när vi snackade kompisar för ett tag sedan. Läs själv:

”Man kan säga att jag har lite erfarenhet när det gäller att vara kär i en bästis/väldigt nära kompis. Har nämligen varit kär två gånger ‘på riktigt’ i hela mitt liv, båda gångerna i tjejer. Och jag är själv en tjej. (DETTA BORDE NI SKRIVA MER OM, FÖRRESTEN!)

Första gången var när jag var 12. Eller, jag skulle snart fylla 13. Jag var kär i tjejen i nio månader, verkligen riktigt superblomstrande gnistrande glitterkär. Jag vågade aldrig berätta, för hon var (och är) straight. Fast när jag berättade om min läggning kom vi varandra lite närmre, vilket jag är glad för idag. Hon är en jättebra kompis.

När vi började högstadiet slogs vi ihop med två andra skolor, och i parallellklassen började Tjejen. Tjejen med stort T liksom. Jag fick en crush på henne nästan direkt, ni vet, som man kan få på en snygg person man nästan inte känner. Men jag gav mig inte, jag pratade mycket med henne och det började mina andra kompisar också göra, så på det sättet blev vi kompisar. Och gud vad kär jag var i henne sedan, haha. ^^

Hm. Ja. Och helt ärligt kan jag säga att jag är stolt över mig själv, även om jag aldrig vågat berätta vem jag är kär i. Men jag tycker att det är bra att vara kär, alltid, alltid alltid alltid. Det är bra att kunna bli kär, och jag bryr mig inte om alla som tycker att jag är äcklig. För det är jag faktiskt inte.

Schwuppsi <3 ”

Tack, Schwuppsi! Som vanligt på Mensbloggen så finns vi till bara för er, våra underbara läsare, så era ord är vår lag. Klart vi ska snacka om hur det är att bli kär i nån med samma kön som en själv! Vi börjar NU!! Hjälp oss att rivstarta! Vad tycker du? Skriv här nedanför.

Kram från Kitty.

Ps. Är Kitty kär i Blondinbella kanske??!

Hej, alla mensbloggare!

Jag satt här hemma och svarade på era kommentarer, och då hittade jag en som jag vill dela med mig av till er:

”Jag kan tro att det ibland kan vara så att om man bor med en familj som aldrig pratar om just sex, kan det ha en viss inverkan på hur man ser på sex.. Det är ju absolut inget fel med att ha sex eller att onanera. Men jag minns att i min familj så pratade vi aldrig om det. Och får man aldrig prata om det kan det ju kännas som att man inte ska göra det heller. Eller något ;P Ha det bäst R”

Bra kommentar! Jag tror verkligen att det ligger något i det.

 Loading ...