När jag var 20 träffade jag en kille och blev sjuuukt kär! När vi hade varit tillsammans ett tag fick jag plötsligt urinvägsinfektion. Det sved som eld när jag kissade och det kändes som att jag behövde gå på toa hela tiden. Tillslut började jag kissa blod och fick hög feber. Jag tog på mig min killes jättestora dunjacka för jag frös så mycket, och gick till vårdcentralen. Där fick jag antibiotika och allt var frid och fröjd.

Två dagar senare fick jag jätteont i magen. Jag fattade ingenting, trodde bara det var magknip. Det var karneval i Lund och jag hade inte tid att vara sjuk kände jag. Men efter några timmar hade jag så ont både i magen och i ryggen och fick feber igen så jag ringde mamma i panik. Mamma körde i ilfart till mitt lilla studentrum och tog mig till akuten. På akutens toa kissade jag JÄTTEMYCKET blod igen. Läkaren trodde jag hade mens så mycket blod var det…

Det visade sig att antibiotikan inte hade hjälpt och att urinvägsinfektionen hade gått upp i njurarna(!). Så jag fick ÄNNU starkare tabletter, och sen var det borta på ett par dagar.

Urinvägsinfektion får man av bakterier i urinröret. När man går på toa och torkar sig ska man alltid torka framifrån och bak, så bakterier från ändtarmen inte når urinröret. Sen är det bra att alltid kissa efter sex för att få bort eventuella bakterier vid urinrörsmynningen. Det var det jag inte hade gjort…  Gått på toa alltså. Så kan det gå

Egentligen är det helt sjukt att man kan bli mobbad i skolan utan att någon gör något.

För det första så tycker jag att vi alla som medmänniskor har en plikt att ställa upp för varandra och hjälpa till om man ser att någon far illa, är utanför och blir mobbad. Prata med honom eller henne och kolla hur läget är, säg ifrån till de som är dumma (det kallas civilkurage när man ställer upp, säger ifrån och skyddar en person mot andra), prata med kuratorn på skolan, skolsköterskan, rektorn eller någon annan du har förtroende för.

För det är faktiskt skolans skyldighet att se till att ingen mobbas! I läroplanen och skollagen står det att alla vuxna som jobbar inom skolan aktivt ska motverka alla former av kränkande behandling, som till exempel mobbning och rasism. Och varje skola ska dessutom ha en likabehandlingsplan som det heter. Alltså en plan för vad man ska göra om någon blir utsatt för trakasserier. För som sagt, det är skolans jobb att se till att varken du eller dina vänner mobbas. Så det så!!

Kram kram!

Jag gick i åttan och skulle ha två veckors praktik på ett hotell. Första veckan skulle jag vara i köket. Det var hemskt och jättestressigt! Jag fick skala potatisar för hand i iskallt vatten, potatisar som redan var skalade en gång i maskin med nu behövde ”putsas”. Jag fick steka pannkakor på en jättestor stekhäll och var tvungen att vända dem med fingrarna för att de inte skulle gå sönder. Det var sjukt varmt och jag brände mig konstant. Jag fick hantera den äckliga disken. Men det värsta var nog vuxenmobbningen.

I köket jobbade en kock som konstant fick skäll av kökschefen. ”Vad f*n håller du på med? Har du aldrig skurit en citron förr? Du kan ju ingenting! Helt värdelös är du!” Sådana där saker kunde kökschefen säga. Kocken sa aldrig emot vad jag minns. Han var bara tyst och krympte på något sätt, hukade sig för alla hemskheter han fick höra om hur dålig han var.

Jag vill säga något, göra något, men jag var 14 år och själv rädd. Kökschefen och kocken var båda vuxna människor! Jag gick hem och storgrät. Jag hatade det där stället.

Det var första gången jag mötte vuxenmobbning. Då visste jag inte ens att det fanns. Det vet jag nu, och tyvärr har jag sett det fler gånger efter den där veckan i åttan…

Har du sett vuxna bli mobbade? Skriv!

Kram

När jag gick i lågstadiet blev jag mobbad. Jag vet att det finns många som haft det mycket värre än jag, men för mig var de där åren ändå väldigt jobbiga.

Vi var tre tjejer i klassen i ettan. De andra två bodde i byn och kunde gå till varandra varje dag. Jag bodde en bra bit utanför och var tvungen att bli skjutsad för att komma någonstans. Mina föräldrar hade konstiga yrken och vi reste mycket. Allt det här tillsammans gjorde att jag hamnade utanför.

Jag fick höra att jag hade fula kläder, konstig lugg, att det inte gick att vara tre så jag kunde inte vara med och leka, och så vidare. De fnissade, viskade och pekade på mig och sa ”Vad glor du på?” när jag stod bredvid och mest ville att rasten skulle ta slut. Någon gång sprutade de vatten med en vattenpistol på mina byxor och skrek: ”Kolla, Tora har kissat på sig!”. Jag var 8 år och blev så himla ledsen.

Ingen lärare såg vad som hände. De gjorde i alla fall inget. När jag inte ville gå till skolan längre ringde min mamma fröken och sa ifrån. Då började det hända grejer. Fröken hade några allvarliga samtal med tjejerna och sen kom de faktiskt fram till mig och sa förlåt. Men då hade jag redan hunnit gråta många tårar…

Hur har du det i skolan?

Kram!

Ps. Här klipper jag och klistrar i förskolan.

Det finns olika sorters mobbning. Det man kanske mest tänker på är den verbala mobbningen, alltså den där man använder ord. Det kan vara att bli kallad för taskiga saker, att blir retad för allt man säger och gör, att man får höra hur ful, dum och värdelös man är och så vidare.

Sen finns det den fysiska mobbningen när man blir slagen, sparkad och misshandlad på olika sätt. Ofta i kombination med att man får höra hur dum och ful man är.

Och så har vi den lite mer osynliga mobbningen, den psykiska. Då kan det handla om att man aldrig får vara med de andra på rasten, att man aldrig blir bjuden på fester, att ingen ens tittar på en eller pratar med en. Man blir behandlad som luft och det kan vara precis lika vidrigt som de andra typerna av mobbning.

Har du blivit mobbad någon gång? Vad hände då? Skriv!

Kram!

Ps. Här ser det ut som att min kompis Maria mobbar sin pojkvän fysiskt… Fast det gör hon inte

Här kommer en film om när Manne ska välja lag. Jag tror tråkigt nog att det här är sjuuukt vanligt och att en del nog känner igen sig. Det gör i alla fall jag! 

Kram!

Tänk dig att som tjej inte få gå i byxor, inte ha kort hår och helst inte köra bil. Idag känns ju det helt sjukt! Det här har det aldrig funnits några lagar kring, utan det har mer handlat om regler i samhället. Däremot har det enligt lag varit helt förbjudet för tjejer att göra abort och att rösta tills för inte alls så längesen. Det är ännu sjukare!

Kolla in de här årtalen och fundera lite över vad de har betytt för tjejer:

♥ 1863 – Kvinnor blir myndiga i Sverige vid 25-års ålder. Men gifter hon sig blir hon omyndig igen och den äkta maken bestämmer över kvinnan.

♥ 1864 – Mannen förlorar sin lagliga rätt att slå sin fru.

♥ 1872 – Kvinnor får själva välja vem de ska gifta sig med.

♥ 1873 – Kvinnor får rätt att ta akademisk examen vid universitet

♥ 1921 – Kvinnlig rösträtt införs i Sverige, sist av länderna i Norden. (Jämför med Nya Zeeland där kvinnor fick rösta redan 1893, alltså för 118 år sen, och Schweiz där kvinnor inte fick rösta förrän 1971!!! Det är bara 40 år sen! Innan det var det bara män som bestämde i landet.) Kvinnan blir även helt myndig det här året, även som gift.

♥ 1938 – Det blir tillåtet med preventivmedel

♥ 1964 – P-piller tillåts i Sverige. Första märket hette Enovid och uppfanns i USA på 50-talet. Nu kan tjejer plötsligt själva ta kommandot över över sin sexualitet eftersom det blir lättare att ha sex och kunna njuta av det när man själv kan kontrollera om man vill bli gravid eller ej.

♥ 1975 – Det blir tillåtet med abort

Det finns ännu flera viktiga årtal, och inte minst viktiga kvinnor i historien, men ska jag ta med allt blir inlägget så himla låååååångt :)

Kram!

Ps. Tänk ändå, när min mamma var liten fanns inte p-piller och hon var faktiskt över 30 när det blev tillåtet med abort. Helt bisarrt!

Ibland är det som att vissa yrken ligger i generna eller går i arv på något sätt. Tänk bara på alla kändisar där hela familjen är skådisar till exempel. Jag tycker det skulle vara sjukt jobbigt att behöva konkurrera med sina syskon om till exempel roller i stora filmer. Eller tänk vad jobbigt om ens syster får jättebra recensioner för en roll, en låt, en skiva eller vad det nu är medan man själv bara får skit! Usch! Jaja, hur som helst, här kommer några kända syskon:

♥ Niclas, Pernilla och Linus Wahlgren
♥ Alexander, Gustaf, Sam, Bill, Eija och Valter Skarsgård
♥ Gustaf, Carl och Victor Norén
♥ Mary-Kate och Ashley Olsen
♥ Jessica och Ashlee Simpson
♥ Kylie och Danni Minogue
♥ Maggie och Jake Gyllenhaal
♥ Luke, Owen och Andrew Wilson
♥ Jonas Brothers – Nick, Kevin och Joe
♥ Rosanna, Patricia, Alexis, Richmond och David Arquette
♥ Victoria, Madeleine och Carl Philip Bernadotte

Kommer du på fler? Skriv!

Kram!

I somras blev min mamma tillsammans med en ny man. Han har två söner sen tidigare och de är ungefär i min ålder, lite äldre bara.

I höstas pratade mamma och jag om hur vi skulle fira jul. Hennes kille (eller vad vi ska kalla honom, de är inte gifta) ville naturligtvis fira med sina barn och barnbarn och vi fick gärna följa med. Det kändes jättekonstigt! Jag hade aldrig träffat hans söner och plötsligt skulle vi fira jul som om vi vore en familj.

Nu blev det inte som planerat eftersom både mamma och hennes man blev insnöade, så vi fick fira på varsitt håll, men efter jul hade vi en gemensam middag allihop. Det visade sig bli supertrevligt! Men då tänket jag: Jaha, är det här mina plastsykon nu? Kan man få syskon såhär när man är vuxen? Eller måste mamma och hennes kille gifta sig först? Eller måste vi ha vuxit upp tillsammans för att vi ska bli platsyskon? Så himla många frågor!

Vad tycker ni? När kan man kalla någon för ett syskon?

Puss & kram!

Ps. Tänk om Kitty och jag plötsligt hade blivit plastsystrar!

Jag har alltid tyckt att det verkade så roligt att ha syskon. Vanliga helsyskon som man växer upp med och bor ihop med. Då har man alltid någon som delar ens minnen och upplevelser och som vet hur ens föräldrar är. Eftersom mina halvsyskon var vuxna (nästan) när jag föddes så har vi aldrig delat några minnen direkt. Och även om vi hade samma pappa så tror jag att han var annorlunda när de var små jämfört med när jag var liten, så inte ens där hade vi något gemensamt.

Nästan alltid när min föräldrar var bortbjudna så följde jag med, och ofta var jag enda barnet. Det var inte alltid så roligt. Jag fattade inte vad de vuxna pratade om och hade ingen att leka med. Då hade det varit tryggt med ett syskon.

Å andra sidan hade jag nära vänner som nästan blev som mina syskon. Vi följde med varandras familjer på resor, sov över hos varandra och tillbringade nästan alla lov tillsammans. Men det är ändå inte riktigt samma sak. Jag tycker fortfarande det hade varit roligt att ha samma föräldrar som någon annan. Fast det går ju inte att göra något åt det nu…

Kramelikram!

Ps. Min kompis Anna och jag var nästan som syskon när vi var små.

Jag har tre halvbröder. Min pappa var gift tre gånger under sin livstid och med första frun fick han tre barn och med min mamma, som var sista frun, fick han mig.

Min yngsta halvbror är 16 år äldre än mig. Det är inte så lite det. När man är 16 är man nästan vuxen och har hunnit uppleva en hel del i livet redan. När jag var riktigt liten bodde han hos oss ett tag men det kommer jag inte ihåg, så jag har egentligen vuxit upp som ensambarn.

Jag har aldrig riktigt känt att jag har haft några syskon. Under hela uppväxten bodde vi så långt ifrån varandra i Sverige så jag träffade dem bara ett par gånger om året. De blev mer som släktingar än syskon. Mer som kusiner kanske.

Har du också syskon som inte är dina helsyskon? Kanske har du ”plastsyskon” eller halvsyskon som jag?

Kram!

Ps. På den här bilden är jag ganska halv…

Woohoo! Nytt ämne, nu snackar vi syskon!

 Loading ...