Man har hittat en bästis. Allting är fint, mysigt och härligt. Men hur gör man egentligen för att behålla vänskapen? Här är några tips.

Man ska…

♥ …inte snacka skit om sin bästis

♥ …inte ljuga för sin bästis.

♥…vara förstående och sätta sig in i bästisens situation. Tvinga inte henne eller honom att åka skridskor när hon är snuvig, har hosta och helst vill att ni tittar på film.

♥ …våga lita på bästisen. Försök att inte vara svartsjuk.

♥ …trösta bästisen när den är ledsen.

♥ …hitta på roliga saker att göra som båda tycker om.

♥ …berätta för sin bästis att du tycker om henne eller honom.

♥ …ställa upp för bästisen när den behöver dig.

♥ …inte avslöja bästisens hemligheter för någon annan.

Jag har aldrig ”gjort slut” med en kompis. Oftast har det blivit att vi bara har hängt mindre och mindre med varandra och så har vänskapen liksom… suddats ut. Jag tror faktiskt inte att jag har snackat om det med någon vän, någonsin. Det har varit som att båda två bara låtit det hända. Man ringer inte lika ofta längre, man hittar inte på grejer ihop lika ofta och så vips, är man inte kompisar längre och man fattar nästan inte hur det gick till.

Någon gång har jag grälat med en kompis och så har vi slutat snacka med varandra ett tag. Men till slut har någon sagt förlåt och så har vi blivit vänner igen.

När jag har varit ihop med någon och velat göra slut, då har jag aldrig bara slutat höra av mig och låtsats som ingenting. Det har liksom inte känts schysst. Men med kompisar har jag gjort så. För mig har det varit det mest naturliga och enklaste sättet, på något vis. Konstigt egentligen…

Vad tycker du? Hur gör man slut med sin kompis på ett bra sätt?

♥ Man snackar om det och båda kommer överens om att inte vara bästisar längre.

♥ Man skriver ett mail eller ett brev och berättar att man inte vill vara bästis längre.

♥ Man slutar höra av sig och bara låtsas som ingenting.

♥ Man blir bästis med någon annan utan att prata med den gamla kompisen om det

Kram!

Ps. Man får hoppas att kompisen man gjort slut med inte blir lika ensam som hästen på bilden.

Vem är världens bästa bästis frågade vi på Mensbloggen. Hela sexton svar fick vi. Vilka fina bästisar ni verkar vara allihopa!

Nu har vi valt ut två vinnare och vinnarna är:

Christine och Elin! Stort grattis till er båda!

Till alla er som inte vann: Fortsätt delta i våra tävlingar! Nästa gång kan det vara din tur att bli ägare till ett supercoolt usb-minne.

Kramar från alla oss på Mensbloggen!

Jag gick i lågstadiet i världens minsta by. Eller kanske inte riktigt världens minsta, men den var så pass liten att vi bara var tio elever i klassen. Tre tjejer och sju killar. De andra två tjejerna bodde i själva byn, medan jag bodde en bra bit utanför. De var grannar, hängde efter skolan varenda dag och var bästisar. För mig var det lite svårare. Jag bodde så himla långt bort, långt ut på en åker, att jag var tvungen att bli skjutsad om jag skulle någonstans.

Kanske var det för att vi bodde på så olika ställen som vi aldrig kunde göra saker ihop. Jag vet inte. Men det var i alla fall stört omöjligt att vara tre. Jag hamnade alltid utanför på skolgården och de andra två kunde vara riktigt taskiga.

Men så en dag började det en ny tjej i klassen och vi blev fyra! Yes, tänkte jag. Äntligen! Nu kan vi vara två och två. Men den nya tjejen kom från Stockholm och var sjukt häftig tyckte de andra, så de la helt enkelt beslag på henne. Plötsligt gick det väldigt bra att vara tre, och jag blev utanför. Igen! Det var visst inte själva grejen att vara tre som inte funkade. Det var jag som inte funkade. Tyckte de i alla fall…

Vad tycker du? Går det att var tre? Kan man vara bästis med någon men ändå låta en tredje person vara med, och umgås alla tre tillsammans? Eller blir någon alltid utanför? Kan det rentav vara bra att ha flera bästisar?

Skriv en kommentar och berätta!

Stora Mensbloggskramar!

Min första bästis hette Johanna. Vi blev bästisar i ettan och fortsatte vara det länge, fram tills vi började gymnasiet.

På låg- och mellanstadiet var det som att vi hade allt gemensamt! Vi gillade hästar, samma godis, samma teveprogram och hade nästan samma namn och samma frisyr. Men på högstadiet märkte jag att vi inte var så himla lika längre. Jag slutade att gilla hästar lika mycket som tidigare och istället började jag gilla att kolla på killarna i nian. Jag började också umgås lite med en annan tjej, Madde. Madde gillade också att kolla på killar och Johanna och jag gled liksom isär mer och mer.

I början tyckte jag det var urjobbigt och hade dåligt samvete hela tiden för att jag tyckte att jag borde vara bästis med Johanna, bara för att jag alltid hade varit det! Jag tror att hon var ledsen ibland hon med, men vi pratade aldrig om det. I gymnasiet började vi på olika skolor så då blev det naturligt att få nya kompisar, men jag tänkte fortfarande på henne ofta. Idag hörs vi på julen och på födelsedagar, så hon finns fortfarande kvar, fast långt bort.

Vad tycker du? Ska man vara bästisar bara för att man alltid har varit det? Fastän man kanske inte gillar samma saker längre?

Kram från Jonna

Ps. Jonna nu och Jonna 14 år, på en och samma bild!

En kompisrelation präglas ju som bekant av varma, härliga och kärleksfulla känslor. Man ställer upp för sin kompis, delar hemligheter och förstår varandra. Men ibland smyger sig mörkare stråk in som hotar att förgöra bästisskapet. Svartsjuka kan vara en sådan farlig känsla i kompissammanhang.

I en bästisrelation är det väldigt viktigt att man litar på varandra. Svartsjukan blir ett hot mot den tilliten. Man börjar inbilla sig saker: Att bästisen har en annan bästis i smyg, att bästisen snackar skit bakom ens rygg, att bästisen ljuger när hon säger att hon ska på handbollsträning efter skolan

Då är det lockande att börja spionera. Att huka i buskar och samla bevis mot sin bästis. Men försök att låta bli. Det är svårt att ha en bra kompisrelation om man förvandlar sig till en hemlig agent.

Men om bästisen verkligen träffar andra kompisar? Man måste nog acceptera det också. Man kan inte äga en person bara för att man är bästisar. Om bästisen ljuger och försöker mörka att den har andra kompisar så tycker jag att man har rätt att reagera och bli arg. Men om bästisen är öppen och ärlig så får man försöka att kyla ner sig och tänka att man faktiskt kan vara fantastiska kompisar, även om man kan ha kul med andra också.

”En kille och en tjej kan aldrig bara vara vänner!”

Visst har du också hört någon säga det? Det har jag, flera gånger, och varje gång blir jag så irriterad. För det första så tänder inte alla tjejer på killar och tvärtom, så i de fallen är det ju omöjligt att vara annat än ”bara” vänner. Och för det andra, herregud, vi är väl inga kärleksgalningar som vill bli ihop eller pussa på alla personer vi gillar, eller hur? Det viktigaste med en vän är humor, intressen och omtanke tycker jag. Inte kön!

När jag gick i högstadiet kände jag mig ofta mycket mer hemma bland några av killarna än i tjejgängen. Men inte för att killarna var killar och tjejerna tjejer, utan för vad vi gjorde när vi hängde. Vi åkte skateboard, lyssnade på musik, skämtade, bytte blandband och kollade på Southpark och Simpsons.

Så kom igen där ute! Låt inte en snopp eller snippa stå i vägen för någon vänskap. En av mina allra, allra bästa vänner är Ola. Vi var ihop för några år sen men funkade inte alls som par, däremot är vi perfekta som vänner! Vi fikar, spelar TV-spel och firar till och med jul ihop. Är vi kära? ABSOLUUUUT INTE! Usch!

Hur skulle du agera i de här situationerna?
Gör Mensbloggens test och se om du är en bra bästis!

 Loading ...

 Loading ...

 Loading ...

Jag tror att det är ganska lätt att bli lite kär i sin bästis. Vet ni varför? Jo, för att man verkligen tar sig tid att lära känna personen ordentligt. Med en vän tror jag att man är mer avslappnad, mer sig själv, än om man är på en nervös dejt.

När man letar efter någon att bli ihop med eller pussas med, så går man oftast mer på utseende och det kan faktiskt vara en fälla. Har ni märkt hur någon som man först inte tyckte var så snygg, bara blir snyggare och snyggare ju mer man lär känna personen? Den man gillar tycker man med andra ord är fin!

Det svåra är när det övergår till att bli kärlek. Hur ska man göra när man blivit kär i sin bästis? Ska man försöka komma över det bara, eller berätta hur man känner och ge det en chans?

Vad tycker du? Har du några egna erfarenheter? Och vad händer om bästisen man blivit kär i har samma kön som en själv?

Skriv och berätta! Jag vill läsa!

Kram!