Vanessa Hudgens ♦ Ashley Tisdale 
 
Jessica Simpson ♦ Ken Paves 
 
Jennifer Aniston ♦ Courteney Cox Arquette 
 
Lauren Conrad ♦ Lo Bosworth 
 
Filip Hammar ♦ Fredrik Vikingsson 
 
Mia Skäringer ♦ Klara Zimmergren 
 
Chace Crawford ♦ Ed Cheswick 
 
Anja Pärson ♦ Hanna Ljungberg
 
Anders Moneybrother Wendin ♦ Pelle Almqvist
 
Christer Lundberg ♦ Morgan Larsson (Christer i P3) 
 
Owen Wilson ♦ Woody Harrelson 
 
Charlotte Perelli ♦ Pernilla Wahlgren 
 
Molly Sandén ♦ Alice Svensson 
 
Magdalena Graaf ♦ Laila Bagge
 
Zlatan Ibrahimovic ♦ Olof Mellberg

Kommer du på fler kändisar som är bästisar med varandra? Skriv!

Vad krävs egentligen för att man ska kunna kalla sig bästisar? Tänk om Kalle är min allra bästa vän, men hans bästa kompis är Lisa. Kan jag kalla Kalle för bästis då?

När de varma vänskapskänslorna inte är besvarade så blir det som ett olyckligt bästisskap. Så var det för mig med Robert. Jag ville verkligen att vi skulle vara bästisar. Helst skulle vi dela alla våra hemligheter med varandra och umgås nästan jämt. Men jag märkte att han inte riktigt ville samma sak. Han ville mest vara med Sam. De arrangerade gemensamma fester och åkte på drömsemester tillsammans. När vi träffades alla tre så blev det smärtsamt uppenbart att det var Robert och Sam som var de riktiga bästisarna. Jag kände mig mest i vägen. Som en objuden gäst.

Jag skällde ut Robert för att han valde Sam före mig. Det hjälpte inte. Jag insåg att man inte riktigt kan tvinga någon att bli bästis. Det enda man kan göra är att försöka vara en så bra och trevlig person som möjligt. Hot och utskällningar är inget bra recept för bästisskap.

När jag gav upp tanken på att bli bästis med Robert så insåg jag att det fanns flera trevliga och roliga personer som ville bli vänner med mig. Jag hade inte ens märkt det för att jag var så upptagen med mitt olyckliga bästisskap.

Vinn Mensbloggens supercoola usb-minne och biobiljetter till dig
och din bästis!

Vad har du gjort för din bästis? Har du cyklat genom hela staden i ösregn för att din bästis är ledsen? Har du bakat en tårta och överraskat din bästis på födelsedagen?

Skriv till oss innan onsdag och berätta!

Under en period när jag var runt 20 år umgicks jag inte så mycket med Lovisa som jag har skrivit om tidigare (se henne här). Istället hade jag en annan bästis som hette Lina. Vi umgicks varje dag. Hon var konstnär och älskade att göra ganska knäppa saker. Jag kände mig alltid som den ”vanliga”, ”tråkiga” när vi umgicks, men jag gillade verkligen att hänga med henne. Det hände alltid en massa kul och skumt!

Efter ett tag skaffade en av mina killkompisar en ny tjej, Anna. Vi hittade varandra direkt. Jag blev superglad över att hitta en bästis till och umgicks i stort sett varannan dag med Lina och varannan dag med Anna. Lina, Anna, Lina Anna. Anna var ganska speciell hon med och tyckte om när saker var udda och skruvade, så även med henne kände jag mig så där lite tråkig ibland.

Det blev lite meckigt efter ett tag det där att ha två bästisar på varsitt håll, så jag började fundera på att sammanföra Lina och Anna. Men, tänkte jag, det kan nog bli svårt, dom är ju så speciella båda två… Tänk om dom inte funkar ihop?

Så, hur gick det då? Jo, i samma sekund Lina och Anna träffade varandra så var det som att jag slutade existera. Och om jag tyckte att de båda varit speciella innan, så var det ingenting mot vad de kunde åstadkomma tillsammans. De flyttade till och med ihop efter ett tag och inredde på ett sätt jag inte ens kan beskriva. Jag minns att de hade en röd lackmatta fasthäftad i golvet!:)

Trots att det var svårt då, så var det antagligen lika bra. De behövde inte någon ”normal” som jag. De behövde varandra och vad jag vet så jobbar de just nu på massor av konstprojekt ihop. Men det var riktigt tungt där ett tag, jag kände mig verkligen utanför och övergiven.

 Är det någon som har varit med om något liknande? Berätta!

Ps. Såhär ledsen blev jag, som en ensam svart liten kanin…

När jag går in i ett nytt kompisförhållande kan jag bli som helt förälskad i min nya vän. Inte så att jag vill ligga och pussa och krama på kompisen, men jag kan bli pirrigt glad.

Precis så var det med David. Han gick i min parallellklass och vi hade en del gemensamma vänner, men inte riktigt en egen kompisrelation. Vi träffades mest tillsammans med andra vänner, men gradvis blev vi superkompisar. Plötsligt var det David och jag mot världen. Vi hittade på en massa spännande och tokiga upptåg och var med varandra hela tiden. Det var som en väldigt stark förälskelse. Vi tänkte på varandra hela tiden, allt var pirrigt och intensivt, vi ville vara med varandra jämt, det gick knappt att sova om nätterna. Helt omedvetet började vi prata och klä oss som varandra. Det var en fantastisk tid.

Efter en tid mattades kompisförälskelsen av. Det gick att sova på nätterna igen, hungern kom tillbaka och nya vänner dök upp i våra liv. Men David och jag är fortfarande väldigt goda vänner.

Hur får man nya kompisar egentligen?  Och hur blir man nära vän med någon? Idag har jag nära vänner. Men i perioder har jag känt mig jätteensam, som när kompisar bara varit med sina pojk- och flickvänner hela tiden, börjat vara mer med andra än med mig, eller kanske har flyttat från stan.

Hur gör man då för att få nya kompisar när man känner sig ensam? En bra fråga! Och kanske är det lättare sagt än gjort? Men jag kom på några saker som fungerat för mig: På ställen där man gör sådant som just jag gillar, på konserter till exempel, finns andra som gillar samma sak. Alltså kan det kanske vara ett bra ställe att träffa någon som är lite som jag?

På nätet kan man också råka på folk som gillar lite samma sak som en själv och som man kan börja maila eller chatta med. Att faktiskt våga ta kontakt och våga dela med sig av sig själv är grejer som gör att man kan komma någon annan nära. Att vara den som börjar säga hej eller fråga om man ska hitta på något kan ju vara läskigt som bara den, men själv har jag faktiskt bara tyckt det varit kul när personer visat att de gillar mig och vill hänga med mig. Sen passar man ju inte bra ihop med alla förstås, men så är det ju bara.

Min senaste kompis lärde jag känna efter en konsert faktiskt. Hon stod och glodde på en kille jag kände och jag hörde henne säga att han var snygg. Jag nämnde att han var min kompis och så började vi snacka. Hon var jätterolig och schysst! Så tack till min killkompis, kan man väl säga då? Och nej, han fick inte veta något men hon blev min kompis ändå.

Hur har du gjort för att få nya kompisar? Hur kan man tänka om man känner sig ensam? Berätta!

Kram från Jonna som tydligen har snygg killkompis

I min klass var tjejerna indelade i tre skikt. Det låter fruktansvärt men så var det.

♥ De snygga och populära.

♥ De som inte var så himla poppis, men som var accepterade av de snygga (där var jag).

♥ Och slutligen töntarna. De som blev över och som av ett eller annat skäl inte dög för de snygga.

Det var egentligen bara jag, när jag tänker efter, som umgicks med tjejer från alla gängen och det gör mig lite stolt idag. Jag var allas bästis skulle man kunna säga :)

Hur som helst, vid ett tillfälle var vi på läger en hel helg med klassen ute på Rävholmen i Göteborgs skärgård. Vi bodde i trånga rum med våningssängar. I ett av rummen hängde några av de populära och snygga tjejerna en eftermiddag. Efter ett stunds pratande gled samtalet över på några av de töntigare tjejerna och det hela utvecklades till riktigt, äckligt skitsnack. Det de inte visste var att en av ”tönttjejerna” just då befann sig i samma rum, överst i en av våningssängarna! Hon hörde allt, från början till slut. Det blev tårar, skrik, krismöten med föräldrar och tillslut några ordentliga ursäkter.

Man vinner verkligen inget på att tala illa om någon annan, det visar egentligen bara att man är osäker i sig själv. En regel jag försöker leva efter är att bara säga saker om andra som jag skulle kunna säga till dem ansikte mot ansikte. Och därför tycker jag att en av de viktigaste egenskaperna hos en bästis är ärlighet. Kan vi vara helt ärliga mot varandra och lita på varandra till hundra procent, då vet jag att det är en riktigt bra kompis. En bästis snackar inte skit!

Puss!

Ps. På bilden ser ni hur ledsen min storebror Henrik blir när jag snackar skit om honom.

Måste man ha en bästis? Blir livet trist, grått och torftigt utan? Nej, självklart inte. Man kan ju ha flera goda vänner utan att ha en bästis. En del föredrar att umgås i storgrupp istället för att ha en utvald specialvän. Andra är mer av ensamvargar. De kanske trivs bäst i sitt eget sällskap. En bästis skulle bara ta tid från de värdefulla ensamstunderna. Djupt försjunken i egna tankar och intressen sitter ensamvargen nöjd och glad i sin ensamhet.

Den finns även personer som är ofrivilligt bästislösa. De vill jättegärna ha en bästis, men har inte riktigt hittat någon. Förmodligen så kommer en fantastisk bästis dyka upp när de minst anar det. Plötsligt så har man en ny underbar vän utan att riktigt veta hur det gick till.

Sedan finns det sådana som jag. Man kanske skulle kunna kalla oss för bästisbytare. Vi går in och ur bästisförhållanden. Jag har haft många olika bästisar. Just nu är det min lillebror, men vem som är min bästis nästa vecka kan jag omöjligen svara på.

 Loading ...

Vad är egentligen en bästis? Är det någon som alltid finns där så fort du behöver prata eller någon du kan bestämma över som gör precis som du vill? Kanske är det någon du har känt sedan dagis eller någon du precis har träffat men som har exakt samma intressen som du? Mensloggen vill veta vad du tycker att en bästa kompis är!

 Loading ...

Jag har tänkt lite på mina bästa kompisar och varför de har blivit det. Och kanske finns det lika många beskrivningar av vad en bästis är, som det finns människor? Kanske har alla sina olika tankar om vad som gör en bästis till just en bästis? För någon handlar det om att en bästis alltid direkt fattar precis vad man menar, medan någon annan tycker att det handlar om att man har varit bästisar sen man var små. För någon kanske det är både och? När jag funderade på varför mina bästisar har blivit det,  kom jag fram till några grejer som jag tycker är viktiga:

♥ Jag vet att de alltid skulle ställa upp för mig. Det spelar ingen roll om jag behöver hjälp att bära något eller om jag behöver få prata superlänge om någon kille jag gillar, de finns alltid där!

♥ De är på min sida. De kanske inte alltid tycker precis som jag, men de står på min sida och kämpar med mig om jag behöver det. 

♥ De skrattar åt samma saker som jag. Nästan alltid i alla fall.

♥ Jag kan vara mig själv! Jag kan vara trött, ledsen, glad, ful, arg, pigg, uttråkad, fin, irriterad… det spelar ingen roll. Jag vet att de gillar mig hur jag än är.

Jag vet inte om mina bästisar skulle säga samma grejer som jag, men det kanske inte spelar så stor roll så länge vi gillar att vara med varandra på lika villkor?

Vad tycker du? Vad är det egentligen som gör att vissa är bästisar och andra mer är som bra kompisar?

Snuviga kramar från Jonna

Ibland är det svårt att hålla sams även om man är bästa vänner. Min allra första bästis kunde ibland förvandlas till min värstis, min värsta ovän.

En gång när jag var hemma hos henne och vi var ute i en skog som låg en bit bakom deras hus, sa hon plötsligt att hon inte ville vara med mig längre och skulle gå hem. Och jag fick inte följa med! Jag hade ingen aning om var vi var någonstans eller hur jag skulle komma hem. På den tiden fanns det inga mobiltelefoner (eftersom jag, precis som Lina, är född på stenåldern) så jag kunde inte ringa mamma och be henne hämta mig. Jag var helt lost! Jag var så himla arg och tyckte att hon som skulle föreställa min bästis, betedde sig så sjukt taskigt! Och det här var inte enda gången. När vi var riktigt små kunde vi ha hur kul som helst i några timmar, men det slutade alltid med att vi hamnade i slagsmål. Hon sparkade och jag bet. Våra mammor fick dra isär oss.

När vi blev lite äldre handlade det mer om att hon skulle ha snyggast kläder, coolast prylar, mest killar och så vidare. Tillslut orkade jag inte mer och under en period hade vi ingen kontakt alls. När vi blev äldre hittade vi tillbaka till varandra och blev vänner igen. Nu är hon den mest generösa människa jag känner, även om vi inte träffas så ofta.

Det är konstigt hur ens bästa vän som man kan ha så sjukt roligt med och som man oftast vill hänga med jämt, kan förvandlas till ens värsta ovän, bara sådär! Varför är man taskig mot någon man tycker om? Kanske handlar det om osäkerhet, om avundsjuka. Jag vet inte. Vad jag däremot är säker på är att ni också har bästisar som ibland blir era värstisar

Skriv och berätta! Vad ska man göra när ens bästis blir ens värstis?

Ta hand om er!