Här är min topplista över de tre bästa ”Jag äger”-låtarna. Små visor med grymma videos som påminner oss om att vi duger som vi är!
Vilka låtar skulle DU vilja ha med på listan?

3. Christina Aguilera – Beautiful
Jag är inget Aguilera-fan men tycker att det är en ganska fin låt. Fruktansvärt uttjatad låt, men budskapet tål att upprepas!

2. TLC – Unpretty
Trots att låten har tio år på nacken känns den lika aktuell idag som då. Videon är kanske inte den snyggaste, men är det inte så att utseendet inte spelar någon roll?

1. Pink – Stupid girl
Tycker att videon är sååå jäkla skön! Älskar Pinks sätt att blanda humor och allvar!

Jag har kollat igenom och läst era ”Jag äger”-kommentarer på vår kära Mensblogg. Många är riktigt bra, men det var en som jag fastnade speciellt för. Det är ”kcc:)” som skrev någonting ovanligt. Så här skrev hon:

Innan tyckte jag att jag var tjock. Det var NÅGON som påpekade det, så jag började äta mindre och så… ( Idiotiskt men sant.) Nu har jag tack och lov slutat med det. Jag menar, vill man att killar ska gilla en för att man är smal och snygg, vilka ytliga killar får man då inte på kroken?

Riktigt bra skrivet! För visst vill man hänga med killar och tjejer (både när det gäller vänskap och kärlek) som gillar och uppskattar en precis som man är och som tycker att man är snygg oavsett nässtorlek, öronform eller vikt. Eller hur? Om någon vill vara med en bara för att man ser ut på ett visst sätt, är det verkligen en person man vill lägga sin energi på? NEJ! säger jag. För mig är det alltid så, är det någon som jag gillar blir den automatiskt snygg utanpå. Som en bonus liksom!

Det är ju himla tur att ”kcc:)” tänkte till själv och började äta ordentligt igen, vem vet vad som hade kunnat hända. Som vi redan sagt här på Mensbloggen: peppa varann istället! Även dom allra minsta taskiga kommentarerna kan få hemska konsekvenser.

Tack till alla ni som skriver till oss, fortsätt skriva, vi fortsätter att läsa!
Menspussar!

För ett tag sen träffade jag och Kalle en tjej som heter Emma, hon har ett grymt tips till dig som vill få bättre självförtroende!

”För att kunna tycka om andra måste man tycka om sig själv”.
Den raden har du säkert hört tidigare och visst är det sant.
”Lilla, söta, snygga Jag!” skrev i en kommentar här på Mensbloggen häromdagen, att det är hög tid för tävling.
Hon föreslår att den som lyckas skriva det finaste om sig själv och en kompis, vinner en ”Jag äger” – pin.
Grymt bra idé tycker vi också. Någon pin har vi tyvärr inte kunnat fixa, men två biobiljetter passar väl bra i potten.

Så hylla dina och en kompis fina sidor i en kommentar, så kan det bli ni två som snart sitter i biomörkret.

Överallt ramlar det skit över oss! Tv, radio, tidningar och reklam.
”Du ska klä dig så här och du ska se ut så här, du ska ha lena ben, stora muskler, vara brun, ha vita tänder, fylliga läppar, vara smal”
Det slutar aldrig! Alla krav och all press gör mig arg! Vem har bestämt vad jag ska tycka är snyggt och hur jag ska klä mig? Vem har rätt att kritisera min kropp och min klädstil? Jag är jag, jag ser ut som jag gör!
Inte konstigt att vi får komplex. Länge skämdes jag som fasen för mina stora fötter. Jag gömde, dolde och hatade mina stackars 41:or. Senast i går hörde jag en töntig amerikan på TV säga att han minsann inte ville att hans tjej skulle ha stora fötter. ”Tjejer ska ha små fötter” , sa han. Så korkat!

Har du själv några komplex och hur gör du för att komma över dom? Berätta! Vi här på Mensbloggen är nyfikna!!

Ps. Låten som jag och mitt band gjort handlar just om utseendefixering och att våga vara den du är.

Skidåkaren och programledaren Gunde Svan gjorde en ”klassisk” reklamfilm för gröt på 80-talet.
Han tar en stor skopa gröt tittar in i kameran och säger:
”Du kanske undrar varför det går så himla bra för vissa men lite mindre bra för andra.”

Tänk om det vore så enkelt! En slev med gröt och sen är allt toppen.
När jag tittar tillbaka på min uppväxt och framförallt under tonåren så ser jag det som ett berg man skulle bestiga.
I början är det rätt lätt. Du har dina kompisar och livet leker mer eller mindre. Men ju äldre du blir och desto mer intryck du samlar på dig, desto tyngre blir uppförsbacken. ”Varför kan inte jag se ut sådär?”, ”Varför tycker jag det är pinsamt att prata inför klassen? VARFÖR?” Dessutom en massa konstiga intryck från kompisar, lärare, föräldrar och inte minst tv, radio och tidningar.
Jag var lite osäker och sökande ända tills jag var typ 25 år. Då nådde jag toppen av berget, tittade ut över kanten och började sakta gå ner igen. Idag vet jag vem jag är, och kan leva med mina fel och brister. Jag är kanske inte perfekt men vem vill vara det? Inte ens Gunde förmodligen.

PS: Detta är mitt lilla berg, du kanske når toppen av ditt mycket snabbare än vad jag gjorde.

Hallå igen, alla snygga Mensbloggisar!
I mitt förra inlägg skrev jag om hur jag kände det när jag mådde som sämst i tonåren. Jag var varken mobbad eller ensam, tvärtom umgicks jag med många av dom ”populära”. Men ändå kändes det helt fel. Vändningen kom när jag började gymnasiet och träffade Lovisa. Hon är min bästa vän än idag. Hon var precis som jag, vi förstod varandra. Hon brydde sig mer om musik än om dom snygga killarna i parallellklassen, precis som jag. Det var underbart att träffa någon som man kände igen sig i, på riktigt. Vi kunde prata om allt. Dessutom älskade vi båda att teckna och måla.

Det blir mitt råd: Försök hitta människor du verkligen trivs med och inte behöver anstränga dig inför. Det är då självkänslan kommer krypande tillbaka. Men mår du för dåligt så finns det ju hjälp att få hos kuratorn, psykolog och terapeuter. Dom kan ibland ge jättebra hjälp när livet känns för svart.
Jag vill ha fler tips från dig, hur gör du för att plocka upp dig själv när du är nere?
Kram, Kitty.

PS. För er som undrar över bilden; sådär såg vi ut för ungefär tio år sen. Fasen, vad man ändras.

Härligt! Nytt ämne och ny vecka! Eller är det så härligt med ny vecka? Det brukade inte jag tycka när jag var yngre. Trivdes aldrig i skolan, kände mig alltid fel och utanför även om jag hade en massa kompisar. Såg ut som en ganska vanlig tjej utanpå, men inuti kände jag mig ofta helt svart. Det var värst på kvällarna, då brukade jag ligga och gråta i sängen. Minns att jag skrev långa listor i min dagbok. Skrev att jag var ful, fet, äcklig, korkad, värdelös och dum och att jag aldrig, aldrig skulle få någon kille eller ens någon kompis som skulle vilja ha mig eller förstå mig. Kan du känna igen dig? Hur gör du för att rycka upp dig när allt känns hopplöst? Skriv en kommentar så att vi kan tipsa varann här på Mensbloggen!
I mitt nästa inlägg ska jag berätta hur jag gjorde för att få ordning på allt mitt svarta.
Kram!