Hur känner du när du är kär?
Kanske är det inte samma som att bara vara intresserad eller rent av stormförälskad i någon?
Jag har fixat ett Mensbloggstest, där du kan du kolla var du drar gränserna mellan att vara lite intresserad, kär eller förälskad i någon.

Vilken grad av kärlek tycker du det är i dessa situationerna?

 Loading ...

 Loading ...

 Loading ...

 Loading ...

 Loading ...

 Loading ...

 Loading ...

Jag har en nära kompis som är så irriterad på sig själv för att han aldrig blir kär. Och att han nästan blir arg när han hör alla killar och tjejer prata om hur härligt det är att vara kär.

”Åååååh! Jag är så kär att jag inte kan äta eller sova!” Härmades han med skämt-tjej-röst. Jag kan förstå honom. Varje gång man ser på tv, film eller läser en tidning handlar det om att vara snygg, lyckad, rik och käääär! Det blir till slut som ett måste för att vara som alla andra. Och är det nån gång man absolut inte kan bli kär så är det när man känner sig pressad att bli det. Så jag sa till honom: ”Ta det lugnt, blir du kär så blir du. Att vara riktigt kär är ungefär lika jobbigt som det är härligt, så det så.”

Har du varit kär nån gång? Skriv och berätta.
Puss från er lilla Mens-Kitty.

Jag har alltid fascinerats av killar på scen. Precis som Kitty var jag jätteförjust i bröderna Herreys, vem av dem minns jag inte, troligen alla tre

När jag var 14 år fanns det ett band i min hemstad Landskrona som jag tyckte var skitbra! Inte nog med att musiken var bra, några av killarna var snygga, speciellt en! Alexander hette han och var 22 år. Jag brukade stå längst fram för att kunna spana in honom extra mycket. Han märkte aldrig mig, en fjortis med dreadlocks, pandasminkning och tandställning. Och det var helt ok.

10 år senare hade jag flyttat till Stockholm. Bandet som jag gillat så mycket var inte särskilt intressant längre. Men jag hade fortfarande koll på mumsbiten Alexander. Han hade börjat i ett annat band som var lite mer framgångsrikt. Kunde läsa om honom i musiktidningar och ibland dök han upp i TV-rutan. Men ännu mer omöjlig att få! Eller?

Av en slump stod  Alexander  en dag utan tak över huvudet i vår huvudstad. Han skulle låna en gemensam väns lägenhet, men nycklarna kom inte fram i tid. Vår polare frågade mig om jag kunde låna ut min extra säng till Alexander. Jag sa självklart ja!

Det var nog det bästa som hänt både mig och min gamle idol. Idag tackar vi posten som inte fick fram nyckeln i tid. Vi har varit gifta i över tre år och snart kommer vår lilla bebis Så visst kan man gå från fan till fru!

Jisses vad jag har varit kär! Otaliga gånger! En sak som slår mig är att det finns olika former av förälskelse.

Tokkär
Tänk på personen, och du blir yr av glädje och förväntan. Kan inte fokusera på skolan, föräldrar eller kompisarna. Du är som en ballong som när som helst kan spricka av längtan!

Kompiskär
Personen har allt. Glad, trevlig och snygg. Kanske känner du dig lite kär? Du tycker ju verkligen om honom/henne. Men inte på ”det där” sättet. Läge för att vara bästisar istället?

Jobbigtkär eller andra ligankär
Du söker kontakt, men personen ser dig inte. Hallå här är jag! Kanske är han/hon upptagen, några år äldre. Eller, som du ser det, lite för snygg för dig helt enkelt.

Grupptryckskär
Dina polare tycker att ni passar sååååå bra ihop. Men du är lite tveksam. Vem vet? Kärlek kan ju växa fram. Ibland.

Katastrofkär
Varningslamporna blinkar och kompisarna skriker neeeej! Inte kan du vara ihop med ”farliga” killen som struntar i skolan! Ändå dras du till personen på något oförklarligt sätt. Som att äta hamburgare med ärtsoppa, det funkar liksom inte i slutändan.

Kändiskär
Kitty har redan sagt det mesta. En kärlek på distans som man ibland kan dela med kompisar.

Som jag skrev i förra inlägget har jag alltid haft lätt för att bli kär. Kanske lite för lätt? Det har varit så enkelt att få den där sprudlande bubbelkänslan, att jag inte bara varit kär i en person i taget. Nej, nej. När jag var yngre kunde jag gå runt och vara småkär i ett tiotal killar, samtidigt! Det är lika många som vissa av mina kompisar varit förälskade i under hela sitt liv!

Precis som Kitty skrev jag kärlekslistor med namnet på alla grabbsen som fick mitt hjärta att bulta lite snabbare. Att skriva en sån lista kunde ta tid, svårt att sätta dem i ordning. Vem gillade jag mest? Ibland var jag tvungen att skriva om listan flera gånger på en dag. Någon ny kunde ha dykt upp, eller hade jag tröttnat på någon av dem som redan fanns med. Flera av mina kompisar tyckte att jag var larvig, de sa att man bara kan tycka om en i taget. Vad tycker du?

 Loading ...

Jag var kär för första gången på lågstadiet, i Carolina, vi gick i samma klass. Som liten var jag väldigt kort, säkert en huvudlängd kortare än de flesta i min klass och så även henne. Detta var inget hinder för min kärlek, men mina äldre kusiner var inte sena att påpeka. Jag tittade efter henne varenda rast, satt snett bakom i klassrummet för att hela tiden kunna snegla åt hennes håll. Kanske borde jag tänkt tvärt om. Hade kanske varit mer strategiskt att sitta framför så att även hennes blickar kunnat nå min nacke, men den tanken slog mig aldrig då. Jag kunde bara se och drömma. Minns att Carolina upptog en stor del av mina tankar. Hennes långa blonda, raka hår och vackra ögon var oemotståndliga. Jag var så nöjd med situationen. Skulle förmodligen inte vågat bli ihop med henne och kanske hade det förändrat allt. Ibland undrar jag om hon visste…

Jag gick i mellanstadiet, och vi hade haft klassfest. Veckan efter frågade en tjej som hette Camilla om hennes kompis, Lena, fick chansen på mig. Wow! Det tyckte jag var väldigt smickrande. Lena var söt, glad och poppis, så det kunde ju vara trevligt. Nu kommer vändningen. Min polare fick nämligen chansen på Lenas bästis, Camilla. (Ganska invecklad historia, jag vet!)

Efter det frågade min polare mig:
-Du Jonas.
-Mmmm…
-Kan inte du bli ihop med Camilla istället. Jag är superkär i Lena! Du kan väl vara schysst!
- Öhhhhh. (Lång tystnad.) Ok då.

Så gick det till när jag blev ihop med min första tjej och min polare, som var kär och galen, var mig evigt tacksam! Kanske inte så glammigt men lite fint när jag tänker tillbaka på det.

Vi brukade ha ”Kärleks-listor” i min skola. Dom andra tjejerna och killarna i alla fall. En kärlekslista var en lapp med ca fem – tio namn på. Den som var etta på listan var den man var mest kär i. Den man var näst mest kär i låg tvåa osv. Jag vågade inte ha någon i skolan, bara i min dagbok hemma, jag kände mig för blyg för det. Jag minns att dom andra, som var med modiga, brukade ”råka tappa” sina listor framför varann på rasterna för att alla skulle få reda på vem man var kär i.

Minns att jag fick reda på att jag låg tvåa på en lista. Jag låtsades som om jag inte brydde mig alls, men det gjorde jag. Det var pirrigt och härligt. Nu för tiden gör jag inga kärlekslistor, inte ens i dagboken, men om jag måste göra en så blir den såhär.

Jippie! Äntligen pratar vi löööve! Finns det något härligare än att vara kär? Mitt hjärta har alltid varit snabbt med att slå volter när jag tyckt att en person varit lite extra fin. Men ibland dyker det upp någon som inte bara får hjärtat att hoppa runt, utan gör total kortslutning i kropp och själ!

Första gången det hände var jag inte så gammal, tror att jag var runt 6 år. Jag bodde ovanför min pappas skivbutik, mittemot låg en grekisk restaurang. Ägaren hade en son som var 12 år, supersöt och dansade break dance (det coolaste man kunde göra på den tiden). Han hette Danny, när han var i närheten försvann allt annat. Trots att jag var ett litet småglin var han jättesnäll mot mig och jag blev bara mer och mer förälskad i honom. Och det räckte för mig. Att bara få vara i närheten av honom, kolla när han dansade med de andra tuffa stora grabbarna och bara vara kär. Mina känslor svalnade med tiden. Livet gick vidare och han försvann ur mitt liv, trodde jag.

Några år senare letade han upp mig och skickade ett brev. Sedan dess har vi haft kontakt. Han är fortfarande jättesöt och kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Men han får det inte att slå volter längre.

När jag gick i sjuan var jag super-super-superkär i en kille som gick i nian på min skola. Jag vet inte ens varför, det bara liksom hände en dag. Han gillade hårdrocksbandet Poison och hade långt hår. Jag brukade titta på honom i skolkatalogen, bara jag råkade hamna i samma korridor som honom var min lycka total! En fredag skulle jag och min kompis Kicki tälta på mina föräldrars tomt, och det otänkbara inträffade. Plötsligt var det nån där i tältöppningen. Lång, smal och med ljust, lockigt, långt hår. Det var han! Men det konstiga var att det bara kändes jobbigt och inte alls fantastiskt… Vad gjorde han här? Hur visste han var jag bodde? Vem hade sagt att jag var kär i honom? Vad pinsamt!

Det blev kaos i min hjärna! Så när han frågade om jag skulle åka med en sväng på hans moppe så sa jag bara: ”Nej, du får gå nu, vi ska sova.” Jag fick panik, han skulle ju bara finnas i skolkatalogen, korridoren och i mitt huvud.

Känner du igen dig? Eller har du andra historier, tankar, frågor eller åsikter om att vara kär? Skriv!!!