Mitt absolut största komplex har alltid varit mina fötter. När jag gick i 3:an på lågstadiet hade jag storlek 39. Då minns jag att jag var jättestolt och trodde att det var något fint och bra med stora fötter.

Men när jag sen var 13 och hade storlek
41 så var det en tant i en skoaffär som skrattade åt mig och sa, ”Ursäkta att jag skrattar, men att vara så ung och ha så stora fötter är verkligen inte vanligt…” Vilken jäkla idiot-tant!! Efter det har jag
alltid skämts.

Jag blev mästare i att gömma mina fötter och tår i sanden, under mattor, i kuddar och på tusen andra konstiga ställen. Inte bara det att de är stora, de är knotiga också. Pappa har stora fötter och mamma har knotiga, tro fasen att jag skulle få både och!

Jag tyckte det var skitjobbigt, tänkte på mina fula fötter varje dag, men sen träffade jag min bästis Ola och när han fick syn på mina fötter sa han: ”ÅH! Vilka söta kråkfötter!” Sen började han kalla dem ”kråkisarna”. Samtidigt som han liksom såg att de var knotiga och skeva så visade han att han gillade dem, precis som de är.

Nu gillar till och med jag  mina kråkisar och när jag träffade min kille Per för sju månader sen så tänkte jag på Ola och att det var lika bra att langa fram kråkisarna direkt, så slapp jag vara orolig och gömma dem. Per är lite sur och tycker att Ola är taskig när han kallar dem kråkisarna, men jag gillar det. Det är en sådan fin kärlek till de fula, söta fötterna jag har.

Hur kom du över ditt komplex? Skriv!

KRAM!

När jag var yngre så tyckte jag att jag var alldeles för spinkig. Jag tittade mig i spegeln och såg en liten sticka. Jag mådde oerhört dåligt över att mina revben syntes och över att de knotiga axlarna var så små. Därför hade jag alltid på mig galet mycket kläder. Först ungefär fyra t-shirts, sedan en tjocktröja och ovanpå det en dunjacka.

Jag svettades förstås konstant. Somrarna var fruktansvärda. Jag gick omkring med ylletröja trots att det var kokhett. Komplexet fortsatte länge. När jag i tjugoårsåldern reste till Spanien gick jag omkring i mörka jeans i ett 43 grader varmt Sevilla för att jag vill dölja mina spagettiben.

Hela min tonårstid var ett svettbad. Helt i onödan. För egentligen var det ju inget fel på min kropp. Det satt i mitt huvud! Jag önskar att jag kunde åka tillbaka i tiden och berätta för den tonåriga Manne att hans kropp är fin.

Så ett tips till alla som har kompisar med komplex: Ge en massa komplimanger till dem. Säg att deras höfter, näsor och axlar är fina. Hjälp dem att uppskatta sina kroppar!

Och till dig som har komplex: Fokusera på det du tycker är fint och ge dig själv komplimanger.

Det finns vissa superbra grejer med att bli äldre. När man går i skolan så tror man oftast att just det som gäller i min klass eller på min skola är det som stämmer med verkligheten. Att man ska se ut, sminka sig, vara och klä sig på ett visst sätt.

Eller om man följer en viss blogg, då kanske man tänker att allt den personen skriver är sant och så glömmer man att det finns en hel värld där utanför skolan och bloggarna som tycker och tänker någonting helt annat! Likadant kan det vara med vissa ”tjej”-tidningar och TV-program.

Men den som är snyggast, som alla lyssnar på och vill vara som när man är yngre, kanske inte alls har samma status längre fram. Folk gillar olika saker, olika kroppar, olika utseenden, olika stilar. Vi är mer öppna och härliga med sådant där än man tror och det märker man väldigt tydligt när man blir äldre. Många gillar till exempel magar, lår och stora fötter. Det vet jag av egen erfarenhet!

Puss och kram, du är bäst, du är perfekt, sluta jämföra dig!

Ps. Ibland känns det som om alla komplex bara ramlar över en!

…hur man ska se ut egentligen? Överallt finns föreställningar om vad som är ett vackert utseende.  Men det ser ju olika ut beroende på var man befinner sig i världen och NÄR.

För drygt 100 år sedan var idealet för tjejer här i Sverige att vara mullig och kurvig. Då tyckte man det var det allra snyggaste.

Men ideal förändras. Här och nu där vi bor, bombarderas vi av bilder som faktiskt bara visar ett enda ”rätt sätt” att se ut på för tjejer: smal med stora bröst, vältränad, långt vågigt hår, stor mun o s v. Den här typen av tjej syns överallt i reklam och på TV.

Ordet ideal betyder något som är överjordiskt, fullkomligt, upphöjt… ja, alltså något som faktiskt inte kan finnas i verkligheten, eftersom det är FÖR perfekt! Inte underligt att det blir så himla svårt att nå dit. Det är ju inte ett verkligt utan ett photoshoppat och påhittat IDEAL!

Vissa kan känna att idealen tar över och gång på gång får en att känna sig misslyckad. Att försöka bli en bra version av sig själv och att försöka må så bra som möjligt är väl en sak, men att sträva efter något overkligt ideal tror jag i längden bara gör en ledsen.

Så vem är det i slutändan som faktiskt ska bestämma hur jag ska se ut? Idealen eller något annat? Vad tycker du?

Kram Jonna

Ps. Jag och min kompis Jezzica pratar om ideal ibland. Jezzica brukar visa mig konstiga photoshoppade bilder på tjejer utan midja och sånt, och så skrattar vi åt eländet, som här. Efter att vi varit lite arga förstås.

Åh, mina älskade Mensbloggsläsare! Ibland när jag läser era inlägg så vill jag bara gråta. Ni måste börja gilla er själva och sluta skämmas! Vissa av er mobbar verkligen er själva, ni skriver att ni är tjocka, äckliga och fula. Att ni hatar era kroppar och måste ändra er, bli bättre, snyggare eller till och med banta.

Snälla, snälla försök se allt det fina ni har, ni är fantastiska och unika personer med så mycket fint att ge! Livet är så mycket viktigare och roligare än att trycka ner sig själv och bara tänka på utseende. Tänk på allt fint som finns: kärlek, riktiga vänner, familj, bra film, fin natur, sommar, jul, musik…

Vi människor ser olika ut och är olika, så är det bara. Gå inte på de dumma-skit-idealen som vill få alla att se likadana ut, man blir inte lyckligare av det.Vem har ens hittat på det? Jag känner flera kändisar, TV-stjärnor och modeller, ingen av dem är lyckligare eller bättre än någon av oss andra. Kanske är det tvärtom, att de innerst inne mår sämre bara för att andra tycker att de är perfekta när de själva vet att de bara är vanliga människor precis som du och jag!

Nu vill jag ha en massa bra pepp från dig till de som läser som inte gillar sig själva, varsågod och skriv!

Ps. Såhär upprörd blir jag när ni mobbar er själva.

När man kommer tillbaka efter sommarlovet och ens kompisar har blivit längre, blondare, smalare, korthårigare, bystigare, eller vad det nu är, så kan det vara lätt att börja jämföra sig och hitta nya ”fel” på sig själv som man inte tänkt på tidigare.

När vi hade hälsokontroll i början av 8:an visade det sig att jag hade gått upp 8 kilo det senaste året. Jag hade börjat rida mycket mer än tidigare och jobba en massa i stallet, och när man jobbar fysiskt med kroppen får man mer muskler och behöver mycket mer energi än innan – jag hade helt enkelt börjat äta som en… ehh.. häst

Jag försökte att inte hänga upp mig så mycket på viktuppgången eftersom jag visste vad det berodde på, men ändå var jag ganska chockad och kände mig lite obekväm i min nya bastantare kropp.

Har du fått komplex för något den senaste tiden? Vad ska man egentligen göra åt fåniga, onödiga komplex? Skriv!

Kram!

Ps. Här är jag med hästen Garpur på Island. Det var så kallt så vi fick ha flera lager med kläder och en jättestor overall utanpå allt. Jag tycker jag ser ut som en michelingubbe

Det kanske kan vara svårt att tro, men till och med Erik Segerstedt har haft komplex för sin kropp. Kolla in hur han gjorde för att komma över dem!

I perioder har jag ogillat nästan allt på min kropp och även hur jag är som person. Ibland har jag önskat att jag såg ut mer som någon annan eller var mer som någon annan.

Eftersom det finns så himla många ideal för hur man ska vara och se ut, så blir det väldigt svårt att känna sig nöjd med sig själv. Jag menar, bara jag går ner till bussen så hinner jag få minst 10 bilder i fejset om hur jag ska se ut, hur smal jag ska vara, vilka kläder jag ska ha osv, så det är ju inte konstigt att man tvivlar ibland!

Men, trots allt så har jag kommit fram till att jag gillar mig ganska mycket! Trots de där bilderna som stirrar ut mig på vägen till bussen. Jag har liksom kommit underfund om att alla de där sakerna jag ibland ogillar hos mig själv faktiskt har en bra sida också. Kolla här:

♥ Jag har jättesmå bröst = jag får inte ont i ryggen och många tröjor sitter snyggt på små bröst!

♥ Jag har en stor näsa = jag ser lite annorlunda ut och folk kommer ihåg mig.

♥ Jag är lite rädd för nya grejer = jag tänker efter ordentligt och tar saker i min takt.

♥ Jag har lite bred häck = jag är fin i tajt kjol och det väger upp för att jag har så små bröst!

Så där ja! Mina komplex har även bra sidor! Och vips så tycker jag lite bättre om mig sjäv. Visst kan man ha dåliga dagar ibland, men detta brukar funka för mig! Att liksom tänka lite tvärtom när neggotankarna kommer. Pröva det!

Hur gör du för att vända det negativa till något positivt? Berätta! 

Kram Jonna

Okej, säg att du har komplex för något, hur dumt den än är. Hur gör du då för att dölja ditt komplex och ska man verkligen dölja det?

Jag tror att det bara är dumt att försöka dölja det man inte gillar med sig själv och jag har faktiskt ett exempel på varför! På min högstadieskola fanns en tjej som alltid, alltså jag lovar ALLTID, gick med nedböjt huvud. Hon tryckte liksom hakan mot bröstet och tittade under lugg för att se vart hon skulle. Det såg jättekonstigt ut!

Jag vet att jag la märke till henne just på grund av detta och såg då också att hon hade ganska dålig hy. Och eftersom jag kände igen det där med att vilja dölja sitt ansikte för att man känner sig ful, så drog jag slutsatsen att hon hade komplex för sina finnar och inte ville visa dem och därför böjde ner huvudet. Men det blev ju bara fel! Jag är helt hundra på att jag aldrig hade tänkt på finnarna om hon hade sträckt på sig och lyft på huvudet.

Vad tror ni, ska man försöka dölja sina komplex eller ska man låtsas som ingenting? Kan man låtsas som ingenting om man nu verkligen avskyr något med sig själv? Skriv!

Kramar!

Ps. Nja, jag tror inte man ska köra lakan-över-huvudet-tricket… Snacka om att dra uppmärksamhet till sig

Det är ofta de små detaljerna som gör att man gillar någons utseende lite extra. En tjej i min klass i lågstadiet som var söt, självsäker, tuff och egentligen inte speciellt snäll alls, hade en särskild grej som jag gärna ville ha: Snor! Visst låter det helt sjukt?!

Grejen var att hon såg så oberörd ut när det genomskinliga snoret rann lite nonchalant från näsan. Hon blev liksom ännu kaxigare, och jag ville så himla gärna också se sådär kaxig ut.

Någon gång när jag var förkyld försökte jag låta bli att snyta mig så snoret skulle rinna på mig också, men det kändes mest obehagligt och äckligt så det gick inte. Jag fick förbli mesig, snäll och osäker… det var i alla fall så jag kände mig.

Idag kan jag förstå att det såklart inte var själva snornäsan jag ville ha egentligen, utan den här tjejens självsäkerhet. Men för mig, just då, satt självsäkerheten i snoret! Galet…

Är det bara jag som är såhär knäpp eller har du också varit avundsjuk på konstiga saker hos andra?

Puss & kram!

Ps. Såhär såg jag ut på den tiden när jag ville vara snorig…

Jag har nästan alltid haft idoler. I hela mitt liv. Personer som jag sett upp till, tyckt varit snygga och coola och som jag ibland nästan varit lite kär i. Men jag har aldrig velat VARA dem!

När jag gick i högstadiet kunde vissa tjejer säga: ”Å jag önskar att jag var Brenda i ”Beverly Hills” (Shannen Dougherty heter hon egentligen)”! Visst, hon var ju snygg och så men jag drömde om att få vara en ”riktig” person. Någon helt annan!

När jag gick i sjuan drömde jag om att få vara: MIA B i 8e! Hon hade så snyggt hår, supersnygga, precis lagom tajta svarta jeans, hon hängde med de coolaste tjejerna men var alltid lite tyst och tillbakadragen och hon till och med GICK coolt. Ååå vad jag ville vara henne! Ha hennes hår, jeans, ansikte och namn, ja, allt på henne var perfekt och allt på mig var precis… tvärtom. 

Men  hur mycket jag än ansträngde mig blev jag aldrig som Mia B. Det gick inte. Jag fick fortsätta vara jag. Ibland var det skitkasst och jag tyckte jag var tråkig och värdelös. Men ibland var jag riktigt bra på något och då var det lättare att gilla mig, trots att jag inte var lika snygg och cool som Mia B.

Vill du också vara någon annan ibland? Skriv!

Kram Jonna

Ps. På bilden ser ni en idol jag har idag, Zooey Deschanel. Hon är cool tycker jag. Fast jag gillar att vara mig själv ändå.