Nu undrar vi på Mensbloggen vad du som har skilda föräldrar tycker. Är det bra eller dåligt med skilda föräldrar? Känns det som att mamma och pappa mår bättre nu än tidigare eller är det ingen skillnad? Skriv gärna en kommentar om du inte hittar något svar du tycker passar!

Varannan helg och varje onsdag bodde jag hos min pappa efter att mina föräldrar hade skiljt sig. Vissa saker med att åka fram och tillbaka var jättejobbiga , men det fanns också en del grejer som faktiskt var riktigt kul! 

När jag skulle åka till pappa en fredag till exempel, så blev det liksom lite som en semester eftersom jag bodde hos mamma annars. När jag kom till pappa på fredagkvällen fixade han alltid värsta fredagsmyset! Med godaste maten (typ spaghetti och köttfärssås), dillchips och cider. Sen satt vi i soffan med tända ljus och kollade på TV och käkade chips tills vi var supermätta och pappa somnade till med ett snark i soffan.

På lördags- och söndagsmorgonen gick pappa upp före mig och handlade färska, frasiga frallor och gott pålägg som vi åt till frukost innan vi kanske tog en sväng på stan eller så fick jag lov att vara helt ifred på mitt rum med min målarbok och mina band (Ronja Rövardotter var bäst!).

Så mina resor fram och tillbaka hade verkligen sina fina sidor. En annan fin sida var köttfärsås-mackan! Men den berättar jag mer om sen!

Kram Jonna
 
Ps. Jag och min pappa är på Öland på bilden. Jag är snart 5 år. Två år senare skiljer sig mina föräldrar.

Jag minns att jag ofta var avundsjuk på de i klassen som hade skilda föräldrar. 
Här kommer en lista över allt det jag avundades:

♥ Ha två rum.
♥ Ha snälla bonusföräldrar.
♥ Få fler födelsedagspresenter.
♥ Få äta mer godis, hamburgare och pizza. (Bor man varannan vecka så verkar föräldrarna alltid vilja skämma bort barnet.)
♥ Ha två julaftnar med dubbla julklappar.
♥ Få nya coola syskon.
♥ Man blir bra på att fatta nya situationer snabbt, blir mer världsvan och bra på att trixa.
♥ Det blir mindre bråk hemma.
♥ Är man sur eller trött på mamma kan man prata med pappa och tvärtom.
♥ Man får mer fickpengar.
♥ Mer snygga kläder och skor.

Det finns såklart fler positiva saker, men vilka är de? Skriv!!!

Ps. Kitty får mycket godis ändå, trots att hennes föräldrar inte är skilda :)

Men en skilsmässa kan faktiskt vara positiv både för barnet och föräldrarna. Det är kanske så att kärleken har tagit slut i föräldrarnas relation till varandra. De bråkar mer än de är sams. Trots att de har försökt hitta tillbaka till varandra så har de inte lyckats. Det är förstås sorgligt, men det kanske är bäst för föräldrarna att skilja sig. Förmodligen mår de bättre av att inte vara gifta med varandra. Förhoppningsvis blommar de upp på nytt och blir gladare när de inte längre behöver bo tillsammans.

Och även för barnet kan en skilsmässa vara bra även om det in känns så när man får höra nyheten. Det är ju jättejobbigt att höra sina föräldrar bråka och att se att det inte finns särskilt mycket kärlek kvar mellan dem. Stora omställningar i livet är läskiga, men kan föra mycket gott med sig.

Jag kom att tänka på en sak när jag läste igenom alla era fina kommentarer här på Mensbloggen; vems fel är det egentligen att föräldrar skiljer sig?

Som barn är det väldigt vanligt att ta på sig skulden för att mamma och pappa inte pallar leva med varandra längre, att det är jag som barn som är orsaken till att de bråkar. Man kan få för sig att man kanske inte har varit tillräckligt snäll, att man inte har städat sitt rum så ofta som man borde, att man sagt emot för mycket eller vad det nu kan vara.

Men då vill jag bara säga det här: DET ÄR INTE DITT FEL!!! Dina föräldrar är vuxna människor som tar helt egna beslut, som kan bestämma över sina egna liv OCH som har ansvar för att du mår bra. Du har aldrig ansvar för dina föräldrar. Kan de inte komma överens är det deras problem, inte ditt. Kom ihåg det nu, skilsmässan beror inte på dig!

Sköt om er alla söta Mensbloggsläsare!

Puss och kram

Ps. Jag och mina föräldrar ska på fest. Lyckliga familjen… eller?

Jag försökte alltid hitta nya sätt att imponera på Sofie. Jag gjorde dagisets finaste pärlplatta, byggde det högsta tornet och försökte vinna tävlingen i att äta så många knäckebröd som möjligt för att hon skulle se mig och tycka att jag också var speciell.

En dag kom Sofies pappa på besök till dagiset. Han hade med sig lakritspipor till alla. Det var sensationellt! Dels att få äta lakritspipa på dagis, men också att Sofie fick träffa sin pappa för första gången på länge.

När piporna var uppätna sa en av dagisfröknarna ”Nu ska vi låta Sofie prata med sin pappa ifred”. De gick ut på gården. Jag kunde inte stå ut med att hon skulle få vara med om allt det där speciella och jag inte fick vara speciell alls. I det ögonblicket ville jag också ha en pappa som hade lämnat familjen. Det var så oerhört trist och vanligt att ha föräldrar som var gifta. Inte så speciellt överhuvudtaget.

Så jag smög ut på gården för att dela det ovanliga ögonblicket med Sofie och hennes lakritspipepappa. Han sa lite argt att jag fick gå in till de andra barnen. Resten av dagen låtsades jag att jag också hade en pappa som hade lämnat familjen…

Efter att min kompis föräldrar hade skilt sig hade hon plötsligt väldigt många nya saker hemma. Och fler blev det. Varje gång vi träffades hade hon någon ny snygg pryl som hon stolt visade upp; en sådan där rosa freestyle till exempel som jag också gärna ville ha (freestyle var ungefär som en mp3-spelare fast med kassettband i – ja, jag vet att jag är född på stenåldern ), eller nya coola kläder, en ny cykel eller vad det nu var. 

Jag fattade inte riktigt vad som pågick. Det hade ju varken varit julafton eller hennes födelsedag, och jag fick aldrig sådär mycket nya grejer utan anledning. Då sa min mamma: ”Jag tror att de försöker kompensera för skilsmässan.” Mamma menade alltså att min kompis föräldrar gav henne saker och pengar för att de hade så dåligt samvete för att de hade skilt sig! De skämdes liksom, och för att hon inte skulle vara ledsen fick hon prylar. Nästan som en muta!

Jag vet inte om jag tycker det var någon bra idé. Jag tror inte min kompis blev lyckligare av alla grejer, bara bortskämd och lite väl skrytig ibland.

Vad tycker du? Är det rätt av skilda föräldrar att översösa sina barn med saker? Skriv!

Kramar!

Att åka TILL en förälder innebär att man måste åka IFRÅN en förälder, när ens föräldrar inte bor ihop. Jag minns att jag ofta tyckte det var sjukt jobbigt att lämna den ena för att åka till den andra. Skuldkänslorna låg som taggtråd i magen.

Jag brukade fråga mamma redan på torsdagen, vad hon skulle göra i helgen, om det var den helgen jag skulle vara hos pappa. Svarade hon att hon skulle ut och dansa eller åka och hälsa på sin bästis Inga-Lill var jag lugn. Då slapp hon ju vara ensam och längta efter oss! Men skulle hon vara hemma och göra ”inget särskilt” gjorde det SÅ ont i magen att åka därifrån, se henne stå på trappen och vinka hejdå efter att ha hjälpt pappa att packa in våra saker i bilen. Jag svalde ner gråten i halsen många gånger. När jag åkte åt andra hållet var det samma sak, för då skulle ju pappa bli ensam.

I min värld fanns inte tankarna på att mamma faktiskt fick en liten paus, ett tillfälle att bara ta hand om sig själv när vi var borta. Äta frukost och middag när hon ville, strunta i att städa eller passa på att kanske vara ledsen eller jätteglad, fast för sig själv! Jag älskar ju att ha egen-tid! Det gjorde säkert mina föräldrar också. 

Kom ihåg det nästa gång ni säger hejdå!

Kram Jonna

Ps. Här är min bror Kim och jag som vuxna.