För snart elva år sedan hände något fantastiskt! Jag blev storasyster till Wilma som en av de viktigaste personerna i mitt liv.

Jag var 21 år (lika gammal som vår mamma va när hon fick mig) när hon kom. Ibland när jag var ute och gick med barnvagnen låtsades jag att det var min bebis Och lite så är det, att jag blivit som en extramamma till henne. Folk som inte känner oss tror ofta att jag är hennes mamma, gissa hur förvånade de blir när vi berättar att vi är systrar?!

Vi har inte samma pappa men det känns ändå som att vi är helsyskon. Förra året hände något lustigt, Wilma blev moster till min dotter Iben och bara tre månader senare blev hon storasyster då hennes pappa fick barn med sin nya tjej. Det är alltså färre år mellan min dotter och min syrra än mellan mig och henne… Knasigt va?!
Men vet ni, det är helt fantastiskt!

Jag frågade Wilma vad hon tyckte var bäst och sämst med att ha en storasyster som är så mycket äldre, så här svarade hon:

Bäst
♥ Förstår en jättebra.
♥ Någon att vara hos när mamma och pappa blir för jobbiga.
♥ Vet så mycket om att bli äldre och sånt.

Sämst
♥ Träffas inte så ofta.
♥ Bor långt bort.
♥ Kan alltid bestämma över en.

Ps. På stora bilden ser ni mig och min dotter Iben, min bästis/substitutsyster Carro, mamma och min underbara lillasyster Wilma <3 På lilla bilden är det bara jag och lillasyster.

Det är mycket som ska fungera man är ihop med någon.  Man ska vara kär, ha kul ihop och gärna gilla samma saker. Samtidigt måste man kunna vara sig själv inför varandra. Det gäller då att båda är på samma nivå, inte behöva spela mer mogen och vuxen än man egentligen är. Eller tvärt om! Kanske är detta en åldersgrej?

 Loading ...