Jag minns när jag skulle på en födelsedagsmiddag en sommarkväll. Jag tror det var efter 9:an. Jag hade börjat bli väldigt medveten om min kropp och om vad jag åt och tyckte det var otroligt orättvist att just jag blivit född till en matälskande tjockis! Så kändes det i alla fall…

Jag hade inte haft jeans på mig på hela sommaren men den här kvällen var det rätt kallt ute. Jag tyckte de satt helt sjukt tajt och det kändes som att hela magen hängde över jeanskanten. Otroligt obehagligt! Som att jag hade fått miljontals fettvalkar under sommaren.

Killen som hade födelsedagsfesten hade ordnat värsta grillorgien med massor av goda grejer, men jag fick bara panik. Jag kunde liksom känna hur jag växte under tiden jag åt! Något som naturligtvis är helt omöjligt, men det kändes verkligen som att jag bara blev större och större och att mina jeans snart skulle sprängas. Det gjorde de inte.

Det här har hänt tusen gånger sedan dess, men nu har jag lärt mig att det bara är en känsla. Oftast sitter det mer i huvudet än i kroppen…

Har du känt såhär någon gång? Skriv!

Kraaam!

När jag gick i gymnasiet fick jag lunginflammation. Precis innan vi skulle ta studenten blev jag jättesjuk och hade hög feber och jättejobbig hosta i två veckor i sträck. När alla andra i min klass spelade brännboll och grillade, låg jag som ett ynk i sängen och orkade ingenting.

Första dagen tillbaka i skolan skulle klassen äta pizza och jag minns hur jag sätter mig bredvid Jenny som säger: ”Men Jonna! Gud vad smaaal du har blivit!”

Hon sa det lite ängsligt men det lät också (tyckte jag) som att hon var lite imponerad! Av mig! Helt plötsligt fick jag uppmärksamhet för nåt annat än att bara vara duktig i skolan och helt plötsligt kunde jag känna att jag hade kontroll över mitt liv, genom att kontrollera maten!

Men så kändes det bara i början. Känslan försvann snabbt och snart var jag mest trött, ledsen, irriterad och orolig hela tiden på grund av maten. Och för att jag var så orolig över att inte räcka till!

Det tog lite tid för mig att må bättre, men tillslut fick jag hjälp och idag mår jag bra! Och nu vet jag att jag duger som jag är!

Kram Jonna

Här kommer ett klipp från när jag träffade sångerskan September i programmet Hasses brorsas låtsassyrras kompis,  och hon berättade att hon hade ätstörningar i tonåren.

Något som ligger nära ämnet ”Må dåligt” är ämnet ”Ätstörningar”.

Att ha en ätstörning innebär att ens förhållande till mat har blivit svårt och krångligt. Att man tänker mycket på mat, tänker på hur och vad man ska äta, blir orolig eller får ångest av att äta, att man kanske tränar överdrivet, kräks eller helt enkelt börjar äta mindre och mindre.

Men vad beror det på? Hur kan det bli sådär jobbigt egentligen?

För många kan det handla om dålig självkänsla, att man känner att man inte duger som man är. För andra handlar det om att allt känns så oroligt och rörigt mitt i puberteten, att det enda som det känns som man kan ha kontroll över i hela världen är maten. För några kanske det handlar om att man vill vara duktig och leva upp till en massa ideal som visas upp i tidningar och på TV. För några kanske det är en reaktion på att saker är jobbiga hemma. För vissa handlar det om alltihop, på samma gång.

Varför tror du att vissa får ätstörningar?

Kram från Jonna

Ps. Såhär såg kronprinsessan Viktoria ut när hon hade ätstörningar. Läskigt!