Bortskämd, egoistisk, funkar inte i grupp, uppmärksamhetstörstande… Detta är några egenskaper som ofta nämns när man pratar om ensambarn, det vill säga såna som mig.

Jag har vuxit upp utan syskon, och utan kusiner. För mig var det inget konstigt, kände ju inte till något annat Men när jag ser tillbaka inser jag att det egentligen var ganska ensamt. Och nu kan jag nästan bli lite avundsjuk på kompisar när de berättar om allt bus de gjorde med sina syskon när de var små.

Samtidigt var det jäkligt lyxigt att va själv och dessutom vara första/enda barnbarnet. Jag blev överöst med kärlek som inte behövde delas med nån och min leksakssamling fick polarna att tappa hakan.

Tyvärr har ensambarnslivet har ju satt sina spår. Egenskaperna som jag skrev i början stämmer tyvärr ganska bra in på mig, det har gjort att jag hamnat i många onödiga bråk. Jag har lätt för att bara göra som jag vill eller tycker att det ska va utan att tänka på andras känslor. Idag vet jag om det och försöker att bli bättre. Inte alltid så lätt!

Många ensambarn skaffar sig ett substitutsyskon, en kompis som blir lika nära som ett syskon. Min heter Carro och är världens bästa vän. Hon har också vuxit upp som ensambarn och är nog den enda som verkligen vet ALLT om mig. Vi har bråkat precis som syskon och det är hon som står vid min sida vid alla viktiga händelser i mitt liv. Vittne när jag gifte mig och givetvis fadder till min dotters namngivning.

Nu är inte längre ensambarn. Men det berättar jag mer om i nästa inlägg…

Ps. På bilderna ser ni det ensambarnet och subtitutsyrrorna.

När jag började femman bytte hela min klass skola till en lite större. På den skolan fanns det ett tjejgäng som var ett år äldre. De var alltid jättepiffade. Välsminkade, håret var perfekt (stort och vågpermanentat precis som det skulle vara då), och så hade de snygga dyra kläder av ett enda speciellt märke.

Min mamma var helt emot märkeskläder. Hon vägrade betala mer pengar för en tröja (som var som vilken som helst) bara för att den var av ett visst märke. Idag förstår jag henne, men då tyckte jag att hon var sjukt orättvis.

En dag kom min bästis till skolan i sprillans nya kläder från topp till tå – av ”rätt” märke! Hon hade varit i stan och handlat med sina föräldrar och de hade inte alls samma betänkligheter som min mamma, utan hade köpt byxor, pikétröja, collegetröja, strumpor och hårband i märkesbutiken.

När vi gick över skolgården kom de äldre tjejerna fram till henne och sa ”Gud, vad fin du är! Vilka snygga kläder du har!” BARA för att hon hade märkeskläder!!  Hon hade fallit för grupptrycket och fick vara med i gänget, och jag var JÄTTEavundsjuk…

Kram!

Ps. Här är jag på festival. Inte ett dyrt klädmärke så långt ögat når…

Nästan alla mina kompisar ingår i olika gäng som håller ihop och träffas hela tiden. Själv har jag alltid stått lite utanför kompisgängen. Ibland är jag med, men ofta väljer jag att vara ensam. Jag surfar omkring mellan olika kompisgrupperingar utan att riktigt ingå i något av dem.

När man kan välja ensamheten själv så är den underbar. Jag älskar att promenera, läsa en bok eller bara umgås med mina tankar och min fantasi. Jag är min egen bästa kompis. Om man ska vara med i ett kompisgäng så verkar det som att man måste ge upp så mycket av sin egentid och umgås med andra nästan hela tiden.
Det har inte jag tid med!

Tycker du också om att vara ensam? Skriv och berätta!

Kram från Manne!

Ps. Här sitter jag ensam på en badklippa, and I like it!

Hur skaffar man nya vänner egentligen? Ofta känns det skitsvårt men det behöver det ju inte vara. Dessutom måste man inte bli bästisar med en gång, utan man kan ge vänskapen lite tid att utvecklas. Jag har satt ihop en lista på hur jag tror att man bäst skaffar nya vänner:

♥ Var dig själv.
♥ Snacka inte skit eller bakom någons rygg för att själv känna dig bättre eller få nån på din sida.
♥ Våga ta kontakt.
♥ Ta initiativ: Ha filmkvällar och bjud på popcorn hemma hos dig. Föreslå en fika efter skolan. Eller bara börja prata på rasten.
♥ Våga leta efter vänner bland dom som du kanske först inte tror är som du, man kan verkligen bli förvånad!
♥ Säg JA! när nån frågar om du vill med på nåt kul.
♥ Om det är någon som bor nära dig så kanske kan ni börja ha sällskap till skolan ibland?
♥ Kolla om det finns någon som har samma intressen som du, kanske gillar samma filmer, böcker musik mm.
♥ Börja med någon idrott, drama eller dans i/efter skolan.
♥ Var positiv och öppen!
♥ Ha tålamod, samla mod och ta för dig!

Lycka till, jag tror på dig för fasen! Och har du fler tips som jag kanske glömt, så skriv dom nedanför här… som vanligt, alltså;)

Kram, Kitty!

Ps. Kolla vad många nya vänner jag har skaffat i sommar!

Jag har aldrig ”gjort slut” med en kompis. Oftast har det blivit att vi bara har hängt mindre och mindre med varandra och så har vänskapen liksom… suddats ut. Jag tror faktiskt inte att jag har snackat om det med någon vän, någonsin. Det har varit som att båda två bara låtit det hända. Man ringer inte lika ofta längre, man hittar inte på grejer ihop lika ofta och så vips, är man inte kompisar längre och man fattar nästan inte hur det gick till.

Någon gång har jag grälat med en kompis och så har vi slutat snacka med varandra ett tag. Men till slut har någon sagt förlåt och så har vi blivit vänner igen.

När jag har varit ihop med någon och velat göra slut, då har jag aldrig bara slutat höra av mig och låtsats som ingenting. Det har liksom inte känts schysst. Men med kompisar har jag gjort så. För mig har det varit det mest naturliga och enklaste sättet, på något vis. Konstigt egentligen…

Vad tycker du? Hur gör man slut med sin kompis på ett bra sätt?

♥ Man snackar om det och båda kommer överens om att inte vara bästisar längre.

♥ Man skriver ett mail eller ett brev och berättar att man inte vill vara bästis längre.

♥ Man slutar höra av sig och bara låtsas som ingenting.

♥ Man blir bästis med någon annan utan att prata med den gamla kompisen om det

Kram!

Ps. Man får hoppas att kompisen man gjort slut med inte blir lika ensam som hästen på bilden.

Vem är världens bästa bästis frågade vi på Mensbloggen. Hela sexton svar fick vi. Vilka fina bästisar ni verkar vara allihopa!

Nu har vi valt ut två vinnare och vinnarna är:

Christine och Elin! Stort grattis till er båda!

Till alla er som inte vann: Fortsätt delta i våra tävlingar! Nästa gång kan det vara din tur att bli ägare till ett supercoolt usb-minne.

Kramar från alla oss på Mensbloggen!

Jag gick i lågstadiet i världens minsta by. Eller kanske inte riktigt världens minsta, men den var så pass liten att vi bara var tio elever i klassen. Tre tjejer och sju killar. De andra två tjejerna bodde i själva byn, medan jag bodde en bra bit utanför. De var grannar, hängde efter skolan varenda dag och var bästisar. För mig var det lite svårare. Jag bodde så himla långt bort, långt ut på en åker, att jag var tvungen att bli skjutsad om jag skulle någonstans.

Kanske var det för att vi bodde på så olika ställen som vi aldrig kunde göra saker ihop. Jag vet inte. Men det var i alla fall stört omöjligt att vara tre. Jag hamnade alltid utanför på skolgården och de andra två kunde vara riktigt taskiga.

Men så en dag började det en ny tjej i klassen och vi blev fyra! Yes, tänkte jag. Äntligen! Nu kan vi vara två och två. Men den nya tjejen kom från Stockholm och var sjukt häftig tyckte de andra, så de la helt enkelt beslag på henne. Plötsligt gick det väldigt bra att vara tre, och jag blev utanför. Igen! Det var visst inte själva grejen att vara tre som inte funkade. Det var jag som inte funkade. Tyckte de i alla fall…

Vad tycker du? Går det att var tre? Kan man vara bästis med någon men ändå låta en tredje person vara med, och umgås alla tre tillsammans? Eller blir någon alltid utanför? Kan det rentav vara bra att ha flera bästisar?

Skriv en kommentar och berätta!

Stora Mensbloggskramar!

Min första bästis hette Johanna. Vi blev bästisar i ettan och fortsatte vara det länge, fram tills vi började gymnasiet.

På låg- och mellanstadiet var det som att vi hade allt gemensamt! Vi gillade hästar, samma godis, samma teveprogram och hade nästan samma namn och samma frisyr. Men på högstadiet märkte jag att vi inte var så himla lika längre. Jag slutade att gilla hästar lika mycket som tidigare och istället började jag gilla att kolla på killarna i nian. Jag började också umgås lite med en annan tjej, Madde. Madde gillade också att kolla på killar och Johanna och jag gled liksom isär mer och mer.

I början tyckte jag det var urjobbigt och hade dåligt samvete hela tiden för att jag tyckte att jag borde vara bästis med Johanna, bara för att jag alltid hade varit det! Jag tror att hon var ledsen ibland hon med, men vi pratade aldrig om det. I gymnasiet började vi på olika skolor så då blev det naturligt att få nya kompisar, men jag tänkte fortfarande på henne ofta. Idag hörs vi på julen och på födelsedagar, så hon finns fortfarande kvar, fast långt bort.

Vad tycker du? Ska man vara bästisar bara för att man alltid har varit det? Fastän man kanske inte gillar samma saker längre?

Kram från Jonna

Ps. Jonna nu och Jonna 14 år, på en och samma bild!

En kompisrelation präglas ju som bekant av varma, härliga och kärleksfulla känslor. Man ställer upp för sin kompis, delar hemligheter och förstår varandra. Men ibland smyger sig mörkare stråk in som hotar att förgöra bästisskapet. Svartsjuka kan vara en sådan farlig känsla i kompissammanhang.

I en bästisrelation är det väldigt viktigt att man litar på varandra. Svartsjukan blir ett hot mot den tilliten. Man börjar inbilla sig saker: Att bästisen har en annan bästis i smyg, att bästisen snackar skit bakom ens rygg, att bästisen ljuger när hon säger att hon ska på handbollsträning efter skolan

Då är det lockande att börja spionera. Att huka i buskar och samla bevis mot sin bästis. Men försök att låta bli. Det är svårt att ha en bra kompisrelation om man förvandlar sig till en hemlig agent.

Men om bästisen verkligen träffar andra kompisar? Man måste nog acceptera det också. Man kan inte äga en person bara för att man är bästisar. Om bästisen ljuger och försöker mörka att den har andra kompisar så tycker jag att man har rätt att reagera och bli arg. Men om bästisen är öppen och ärlig så får man försöka att kyla ner sig och tänka att man faktiskt kan vara fantastiska kompisar, även om man kan ha kul med andra också.