Jag har växt upp med en mamma och en bror. Pappa flyttade när jag var 6 år så jag minns knappt hur det var när han bodde hemma. Han jobbade väldigt mycket då, men det jag minns att pappa gjorde hemma var att laga mat. Det var hans hemmauppgift liksom. Och att hålla koll på garaget och gräsmattan bakom huset. Jag och min brorsa hade lika ”uppdrag” hemma: städa våra rum, duka/duka av och hjälpa till när det var dags att storstäda. Men det mesta av hemmajobbet gjorde nog mamma ändå. Eftersom pappa var borta så mycket. Det liksom bara skulle vara så. Och, vissa saker hänger ihop med den manliga könsrollen, vissa med den kvinnliga, men är tjejer automatiskt bättre på att ta hand om barn, tvätta eller laga mat medan killar automatiskt är bättre på gräsklipparen, såga hyllplan och meka med bilen? Eller? Knappast!

Nu när jag är vuxen är det sjukt viktigt för mig att dela lika hemma! Det får inte bli så att bara för att jag är tjej så ska jag ha all hem-koll och min kille kanske ”hjälper till” med tvätten ibland! Kanske låter lite basic men jag tror att vi alla får det bättre om vi tar lika mycket ansvar oavsett kön. Jag är t.ex. mycket bättre på att skruva bokhyllor än min kille och han är mycket bättre på att göra rent köket. Lika ansvar helt enkelt!

Hur ser det ut hos dig? Vem gör vad? Slipper brorsan undan en massa saker hemma? Eller gör din pappa allt jobb hemma och mamma ingenting? Bor du bara med pappa? Vilka är dina ”hemuppgifter”? Berätta – säg vad du tycker!

Kram Jonna

Bilden: här är kylskåpsmagnet jag har. Den föreställer en 17-årig tjej som 1942 fick hoppa in och jobba på fabrik i USA eftersom det pga 2:a världskriget saknade män. Bilden kallas Rosie the Retiver och har blivit en symbolbild för den feministiska kampen i USA. Jättefin tycker jag!

Vissa har syskon som behöver extra uppmärksamhet. Det kan vara ett handikapp, en sjukdom eller att deras intressen tar en massa tid.

Min kompis hade en storasyster som var grym på skridskor. Hon tränade varje dag och reste runt på tävlingar. Föräldrarna var så engagerade att min kompis började hata både sin syster och skridskor. Det blev en tävling om föräldrarnas tid, kärlek och uppmärksamhet. Hon kände sig kass, utanför och osynlig.

Känner du igen dig? Känns det som att det finns ett favoritsyskon i din familj? Berätta för alla i familjen hur det känns och hjälper inte det, så prata med någon annan vuxen, kanske nån i skolan? Syster, kurator, psykolog eller nån annan du litar på. Sen har vi ju BRIS som du alltid kan ringa till.

Kram!

Jag har fyra fantastiska helsyskon. En ovanligt stor familj. Från början var vi sju vid matbordet, nu är vi sexton i den närmaste familjen med flickvänner, pojkvänner och barn. För det mesta har det varit härligt att vara så många. I en så stor familj blir man aldrig ensam. Men det har också varit jobbigt. Det har varit så pratigt vid middagsbordet så att man verkligen har behövt spetsa armbågarna och ta i från tårna för att höras och märkas.

När vi skulle ut på vinterutflykter fick jag stå och svettas fullt påklädd i evigheter innan mina småsyskon hade fått på sig sina kläder.

Men det har alltid varit värt det.

Mina syskon är också mina närmaste vänner. Jag har haft svårt att hinna med mina andra vänner. Mina syskon gör att jag alltid befinner mig i ett socialt sammanhang och aldrig känner mig otrygg eller rotlös.

Många av er oroar sig för någon nån i familjen eller annan man känner när det kommer till alkohol. Hur gör man om man är orolig att någon nära dricker för mycket? Var kan jag vända mig? Man kan ringa Alkohollinjen, prata med sin läkare, någon i skolan t.ex., kurator, psykolog, skolsyster eller bara söka på nätet (det finns t.ex. Alkoholhjälpen, Anonyma Alkoholister och IQ) vad som finns där du bor.

Det viktiga är att du inte tar på dig allt ansvar för att hjälpa nån. Det är jättebra att vara ärlig och prata ut och berätta vad du tycker och känner med personen du är orolig för. Säg att du tycker att han eller hon ska söka hjälp. Men mer kan du inte göra, det är omöjligt för en människa att bli bättre om man inte själv vill ha hjälp eller inte fattar att man behöver det. Och, kom ihåg: det är aldrig ditt fel att nån dricker.

Kram, Kitty

När jag växte upp bodde jag med min mamma och min storebrorsa. Eftersom vi bara hade en förälder som jobbade (min pappa gav underhåll men det var inte så mycket pengar då), hade vi inte så mycket pengar hemma.

Ibland fick mamma låna pengar i slutet av månaden så vi klarade oss alltid, och fattiga var vi inte, men lite knapert var det emellanåt.

Jag minns att jag skämdes över att jag inte hade råd att köpa dyra märkeströjor och märkesjeans. Jag minns att jag försökte spara och bad pappa om extra-pengar för att kunna köpa en dyr tröja (som man bara skulle ha!), för att kunna passa in. Jag försökte vara som de coola, som hade massa pengar och dyra kläder, fastän att vår familj inte hade det. Det var som att jag försökte ha en penga-hemlis. Det var svårt.

Idag vet jag att jag är ok, utan dyra tröjor. Men det visste jag inte då. Har du känt en press nån gång att ha en massa dyra grejer, för att passa in? Berätta!

Kram Jonna

Bild: Julen är över men så här såg vår gran ut. Fin va? Det finns ju människor som inte har möjlighet och pengar att ha en gran fastän de vill. Jag har haft tur jag.

Igår såg jag reprisen av Skavlan och blev påmind om ett av mina absoluta favvoklipp någonsin! Du har säkert hört talas om eller sett det innan. Jag pratar om lejonet Christian!

På 1960-talet köpte John Rendall en liten lejonunge på ett stort varuhus i London. Han hade inte exotiskt djur på sin shoppinglista. Men när han såg den lilla lejonungen sitta där i en trång bur hade han inte hjärta att gå tomhänt därifrån. Den förtjänade något bättre.

Christian som megamissen hette flyttade hem till John och hans kompis och bodde där tills han blev för stor för att leva ett bra liv i London. Killarna ville lejonets bästa och kontaktade en man i Kenya som kunde hjälpa Christian att anpassa sig till ett liv i det vilda. Med sorg i hjärtat lämnade de sin håriga vän, det var det enda rätta.
Ett år senare reste de tillbaka till Kenya för att hälsa på lejonhanen. Kolla in klippet för att se den stora kissekattens välkommnande!