Jag har ju berättat att min mamma aldrig rakat benen, så när jag ville göra det var hon väldigt skeptisk och negativ: ”Nä, Tora, det kommer bara bli ännu värre. Du kommer få jättehåriga ben när det växer ut och hårstråna blir grövre”. Jag visste inte då att det där inte är sant, men ändå struntade jag i vad mamma sa.

Så när jag var 13 började jag och min kompis raka benen. Jag hittade någon gammal rakhyvel hemma och provade först på ett pyttelitet område på benet (jag var ju trots allt lite orolig för att det skulle bli ännu mer hår sen, som mamma hade sagt) och tyckte det var så himla fint och slätt. Sen blev det hela benen. Lite för lite.

Men mamma var inte glad. En sommardag när vi var och hälsade på min mormor i Småland, gick jag, min kompis, mamma och mormor på stan. Då hörde jag hur mamma sa till min mormor med föraktfull ton i rösten. ”Vet du vad, de har börjat raka benen. Ja, herregud!”. Men efter det tror jag aldrig hon har kommenterat det mer. Mammor alltså…

Har dina föräldrar lagt sig i om du får raka benen eller inte?

Kram!

Ps. Mina ben på Korsika förra sommaren.

Har du bestämt dig för att raka dig? Har du tänkt över det noga? Okej. Här kommer några tips:

♥ använd en ren och vass hyvel
♥ ha en oparfymerad och mild rakkräm
♥ försök raka i den riktning som håret växer, det sliter mindre på känslig hud
♥ ha din egen hyvel, dela inte med någon för det kan göra att man delar på bakterier
♥ har man fått utslag efter att man rakat sig bör man låta huden vila från rakning ett tag

I sjuan började en ny tjej i vår klass. Hon hette Rebecca kom från Stockholm och var snygg, cool och bäst av alla på basket.

Jag hade aldrig tänkt så mycket på hur jag såg ut eller mitt hår innan hon kom. Men så en dag satt vi hemma i hennes rum och speglade oss. Plötsligt började Rebecca prata om mina ögonbryn och att dom nästan var ihopväxta på mitten. Jag hade knappt ens märkt dem, men nu så såg jag ju vad hon menade.

Rebecca tog fram en pincett och började dra!! Ajjj, jag har aldrig haft så ont i hela mitt liv!! (Så är det första gångerna man vaxar eller plockar, det gör gaaalet ont!) Tårarna rann men jag försökte stå ut. Jag minns att jag liksom kände mig lite annorlunda efteråt, lite vuxen och lite snyggare. Sen dess har jag faktiskt plockat ögonbrynen i mitten. Jag liksom bara fortsatte

Om du själv vill börja så tänk bara på att inte ta bort för mycket, för efter ett tag så växer håren inte tillbaka längre. På 90-talet så var det inne med jättesmala streck och nu är det plötsligt modernt med buskigare, kraftigare ögonbryn igen, och vissa jag känner är arga på sig själva för att dom inte kan få tillbaks sina ”riktiga” ögonbryn nu när dom vill. Så ta det försiktigt med plockningen. Eller plocka inte alls!

Tusen kramar från Kitty!!!

Ps. Så här ser ögonbrynen ut idag, lite målade och lite plockade, jag gillar att ändra, fixa och greja. Men det är minst lika fint med naturliga ögonbryn… eller hårfärg

Hur är det då med hygien och hår? Jag har många gånger hört en myt som handlar om just hygien, tvättning och hår. Den säger att man inte alls är lika fräsch och ren om man inte rakar sig. Stämmer det?

Visst är det lättare att hålla rent en hudplätt utan hår, men så stor skillnad är det ju faktiskt inte. Tvål och vatten kommer ju åt överallt, det är ju inte barkbitar vi tvättar oss med heller!

Många tycker att ljumskar, snippor, snoppar eller armhålor med hår lättare luktar till exempel svett, och det kan nog stämma lite för bland håret får bakterierna (som gör att det luktar) mer plats att gömma sig på. Men om man tvättar/duschar varje dag och använder tvål och en deodorant efteråt så tror jag verkligen inte att det är någon skillnad alls!

När det gäller snippan och snoppen; tvätta varje dag, lagom noga, inte överdrivet, men i alla veck. Använd en special olja eller tvål som man ska ha just för intimtvätt, inga duschkrämer eller vanliga tvålar, dom kan torka ut, irritera och faktiskt ge oss tjejer svampinfektion i värsta fall!

Så, nu vet ni det!

Kram från Kitty!

Ps. Kaninerna har hår över hela kroppen men luktar gott, så gott ändå!! Ja, jag har tagit bilden själv. Sniff, sniff!!

Det händer så himla mycket grejer i puberteten. I huvudet, med känslorna, med kompisarna. Och väldigt mycket händer med kroppen!

En grej som händer är att man får mer hår överallt. Framför allt på vissa ställen. Man går från att ha varit helt barna-slät till att få hår på en massa olika ställen och det hår man har blir liksom kraftigare. Både killar och tjejer får hår under armarna, på/kring könsorganet och på benen i puberteten. Killar kan även få hår på bröstkorgen och så kommer skäggväxten.

Puberteten styrs ju av hormoner som bestämmer hur och när den ska dra igång. Och detta kan ju se olika ut för olika människor. Ibland kommer håret i armhålan först och inget alls på könsorganet eller tvärtom. Vissa tycker det är helt grymt med hårväxten och andra inte. Jag minns mest håret under armarna och att det fick mig att känna mig lite mer vuxen.

Hur känner du inför hår? Schysst eller konstigt?

Kram Jonna

Ps. En del får hår på ryggen också.

Vad har man håret till egentligen? Jag menar, vi har ju kläder som gör att vi inte fryser! Men alla har hår som växer på olika ställen på kroppen. Alla! Vissa har mer andra har lite mindre och kvaliteten på håret ser olika ut för olika människor, det vet vi ju bara genom att kolla på folks skallar. Men oavsett så har håret en funktion, eller flera faktiskt. Håret finns alltså av en anledning.

Först och främst skyddar håret vår hud och våra känsligare slemhinnor mot smuts och baciller. Håret skyddar också mot kyla och för mycket värme, eftersom hårstråna stänger inne luft som finns närmast huden och liksom isolerar. Och för framför allt tjejer så har håret på snippan funktionen att skydda den väldigt känsliga huden där för skav och slit. Så även om vi inte är apor längre så finns håret kvar av flera skäl. Faktiskt!

Roliga frisyrer kan man ju göra också, en bra grej till med hår!

Kram Jonna 

Ps. På den här bilden har jag en lång frisyr. Nu har jag en kort. Jag gillar faktiskt min korta bättre. Den är enklare att greja med tycker jag! Men ibland drömmer jag om att ha jättelångt hår!

När började vi ta bort vårt hår på kroppen egentligen? En del hävdar att det var redan under antiken och andra att det kom under medeltiden. I vilket fall som helst har det här med att ta bort kroppshåret gått i vågor.

När min mamma var ung på 70-talet så var det mode bland tjejer att inte ta bort något hår alls, någonstans. Då var det hårtofsar under armarna, lurviga snippor och håriga ben som gällde. På den tiden var det inte så vanligt att män tog bort något kroppshår, möjligtvis rakade de sig i ansiktet, och tanken var då att kvinnorna inte skulle behöva göra det heller för att män och kvinnor skulle vara mer jämställda. Min mamma rakar fortfarande inte benen och det ser inte konstigt ut alls!

Vad tycker du, skulle det vara skönare om det inte var ”trendigt”, eller vad man ska kalla det, att ta bort kroppshåret? Måste vi verkligen raka oss? Skriv, jag vill veta!

Kram!

Sådär ja! Nu är det dags för nytt ämne igen. Den här gången ska vi snacka hår!

Nu är jag lite rädd att ni snart kommer bli sura på mig, för allt jag skriver är ju bara ”gör som du vill, jämför inte med andra, det finns inget rätt eller fel”. Men vad fasen ska jag göra när det är så det ligger till?! Det gäller så klart även hår

I puberteten så blir ju det här med hår lite aktuellt. Det börjar växa upp och ut på alla möjliga ställen. Under armar, i ansiktet, på bröstet, magen, benen och så klart – mellan benen.

Hur ska man göra nu då? Ska håret få vara kvar eller ska det bort? Några tycker si, andra tycker så, inget är rätt eller fel. Vill man raka sig så gör man det, vill man inte så gör man det inte. Huvudsaken är att man inte låter sig tvingas eller pressas till något man egentligen inte vill.

Vad tycker du? Hur känner du och vad tänker du? Jag vill veta, skriv!!

Kram från Kitty!

Ps. När man är på semester så stöter man på många typer av hår…

Jag gick i femman och vi var på klassresa. Jag la märke till att flera tjejer hade kommit i puberteten. Det var så orättvist tyckte jag! Puberteten lät spännande, vuxet och mystiskt. Jag ville att min kropp också skulle förändras.

När jag kom hem undersökte jag kroppsdel för kroppsdel. Inget hår under armarna. Inga fjun på hakan. Rösten var lika ljus som vanligt. Men ovanför snoppen satt ett hårstrå som jag var säker på att jag inte hade sett tidigare. Triumf! Min kropp skulle också börja förändras.

Sedan tog det ett bra tag innan nästa könshår kom, men jag kommer aldrig att glömma den jublande glada känsla som jag kände när jag upptäckte det första.

När upptäckte du ditt första könshår? Skriv och berätta!

Kram!

När jag gick i högstadiet var gympan det värsta jag visste. Jag drömmer fortfarande mardrömmar om det. Jag gillade inte att vara i puberteten, jag gillade inte när det kom hår och när brösten började växa ut. Min kropp och jag var inte vänner och hur fasen hade de då tänkt att jag skulle kunna stå naken ihop med andra och duscha?! Hela tanken var ju vansinnig!

Jag gjorde allt för att slippa duscha. I högstadiet tog jag med mig handduk och tvål in på toa och tvättade mig så gott jag kunde där. De andra tjejerna frågade såklart varför jag inte duschade med dem och jag svarade bara: ”Jag vill inte duscha med andra, jag gillar inte min kropp.” Det vara så synd egentligen, jag fattade verkligen inte att jag såg ut precis som jag skulle.

I gymnasiet var det så jobbigt med duschen att jag gick till skolpsykologen och fick ha en egen separat dusch. Annars hade jag vägrat vara med på gympan.

Känner ni igen er? Hatar ni också att duscha efter gympan?

Kram från Kitty!

Ps. Mitt nya nattlinne på bilden kan man ha när man inte gillar sin kropp… ehh, eller inte!

Jag minns hur mycket jag tittade och jämförde i omklädningsrummet efter gympan. Oftast var det ganska ledsamt. Sami hade enorma muskler, själv såg jag ut som en tändsticka. Janne hade redan fått könshår, själv var jag helt kal och len. Daniels hår var tjockt och lockigt, mitt var tunt, rakt och mjälligt.

Men nu vet jag att alla är missnöjda med någonting och att de flesta jämför sig med andra. Kanske kände sig Sami för grov och var avundsjuk på min smala lilla kropp.

Jag tror att det bästa man kan göra är att försöka bli vän med sin kropp. Att försöka hitta fördelar med hur man ser ut. Om man är missnöjd med sitt hår så kan man försöka tänka bort det och istället vara överlycklig över sin fantastiskt fina näsa.

Vad tror ni?