För några år sen stod det på löpsedlarna att Peter Jöback ”kommer ut”, alltså berättar att han är homosexuell. En del ryckte på axlarna men för väldigt många betyder det otroligt mycket att en känd person berättar att de inte är hetero.

Oftast förutsätter många att de flesta är hetero, så när någon kändis kommer ut och berättar om sin sexualitet så tror jag det spelar stor roll för människor som inte är just hetero. Plötsligt får man synas och bli en del av någonting som vanligtvis bara heterosar får vara del av.

Heterokändisar sitter jämt och ständigt i TV och pratar om sina fruar, män och barn men det gör sällan de som inte är just hetero. Så personer som Peter Jöback, Eva Dahlgren, Ellen Degeneres, Sassa i Idol, Shire, Henrik Torehammar, Victoria Svensson och andra kändisar är sjukt viktiga för att göra andra än heterosarna synliga.

De visar annan kärlek och andra sätt att leva än heterosättet, de är förebilder för personer som är rädda för att våga visa vem de är (för både homosar och andra) och de hjälper till att ge ansikten till grupper av personer som oftast är osynliga och i många fall illa behandlade eller bortglömda. Heja er! Tack för att ni gör världen lite mer blandad och modig.

Tror ni det spelar nån roll att kändisar berättar att de är homo- eller bisexuella? Hur tänker du? Berätta!

Kram Jonna

Jag kommer ofta på mig själv med att fråga någon kille om han har flickvän. Jag skäms genast för genom att fråga det så har jag ju utgått ifrån att han är heterosexuell.

Här kommer min egen lilla parlör (som ett minilexikon) med några exempel på heteronormativa frågor och alternativ som är mycket bättre:

* Har du någon flickvän?
* Säg istället: Är du tillsammans med någon?

* Ska vi gå ut och ragga killar?
* Säg istället: Ska vi gå ut och ragga?

* Vad är det hos tjejer som du tänder på?
* Säg istället: Vad tänder du på hos människor?

* Hur är din drömkille?
* Säg istället: Hur är din drömperson?

Har du fler förslag? Skriv!

Kram Manne

Ibland när jag träffar en tjej för första gången så frågar jag automatiskt ”Har du någon kille, då?” Sen känner jag mig skitdum, tänk om hon inte gillar killar? Så varför inte säga ”Är du ihop med någon?”, eller ”Är du kär i någon?”.

Vad händer då om man vet att man kanske inte är hetero och ens mamma, pappa eller kompis frågar ”Har du träffat någon kille än?” om man är tjej? Vad svarar man då?

Här är några förslag:

♥ Varför tror du jag gillar killar?
♥ Nej, men en tjej!
♥ Nej, jag är så trött på den där heterogrejen! 
♥ Men, gud vad äckligt, tror du jag är hetero?!
♥ Ja, men bara som kompis, jag gillar tjejer!

Men lova mig att komma ihåg att man inte måste berätta någonting för någon när det kommer till vem man blir kär i.

Vad skulle du ha svarat? Skriv!

Kramar!

En vanlig grej som jag tror många gör är att ta för givet att alla runtomkring en är heterosar (alltså killar som gillar tjejer och tvärtom), att man liksom går omkring och tror att alla är ”såna” och så fort man pratar om saker som kärlek, familj och så vidare så tar man det för givet. Utan att man vet om det så pratar man flickvänner med alla killar och pojkvänner med alla tjejer. Det gör många och det är jättevanligt.

Många tänker inte heller på att när man gör sådär så behandlar man personer som inte passar in bland heterosarna som att de inte finns. Många kan känna sig väldigt osynliga när det här händer (homosar, bisexuella och personer som kanske inte vill vara någons pojkvän eller flickvän överhuvudtaget). Varför kan man inte fråga både killar och tjejer (om man nu är nyfiken) ”Är du ihop med någon?”, istället för att fråga specifikt om pojkvänner eller flickvänner?

Kan man inte bara fråga ”Är du kär i någon?” eller ”Vem är du kär i?”. Alltså, jag tror att sådana enkla grejer kan få de flesta att synas, finnas med och inte göras till osynliga eller konstiga personer. Enkla grejer men de flesta tänker inte på det helt enkelt.

Har folk talat till dig på ett sätt någon gång som gjort att du känner dig osynlig eller illa behandlad? Berätta!

Kram Jonna

Ps. Vem är den här tjejen ihop med måntro?

Det är väldigt många som inte växer upp med en mamma och en pappa i sitt hem. Som jag till exempel, mina föräldrar var skilda och jag bodde med min mamma, utan pappa. För andra är det tvärtom. Vissa barn vet vem pappan är och umgås med honom hela livet fastän han inte bor hemma, andra barn har bara sin mamma.

De allra flesta tar för givet att det alltid finns en mamma och en pappa i familjen, men familjer kan se ut på en massa olika sätt. Regnbågsbarn brukar barn kallas som växer upp i familjer som inte ser ut som den där traditionella kärnfamiljen: mamma-pappa-barn, utan som lever med två mammor eller två pappor, eller en mamma och två pappor, två mammor och en pappa.

Barn till homo- och bisexuella föräldrar kan komma till på en massa sätt, för de som eventuellt undrar, och jag tycker det är viktigt att liksom inte förutsätta att alla har den där mamma-pappa-barn-familjen utan att familjer kan se jätteannorlunda ut.

Mina föräldrar var inte homo- eller bisexuella men jag bodde bara med en mamma. Det kunde folk bli lite förvånade och oroade över när jag var liten.

Hur ser din familj ut?

Kram Jonna

Överallt finns pressen. Redan när jag var liten frågade folk om det fanns någon tjej i skolan som jag var extra förtjust i och om jag hade flickvän. Folk tror sig ofta veta att man är intresserad av folk av motsatt kön. Hur kan de veta det? Jag tror att sådana antaganden och frågeställningar leder till heteropress; att man känner press på sig att man måste vara hetero.

Det är lätt att tro att det är det motsatta könet man ska tända på och kanske anstränger man sig extra för att vara hetero trots att man inte riktigt är det, bara för att alla andra på något sätt tar för givet att man ska vara hetero.

Alla är ju verkligen inte heterosexuella. Vissa vill hångla med tjejer och andra vill hångla med killar, några vill hångla med bägge könen och en del vill inte hångla överhuvudtaget.

Det är oerhört viktigt att veta att homosexuell och heterosexuell kärlek är precis lika bra, viktig och himlastormande.

Kram från Manne!

Ps. På bilden har vi en annan typ av press; en potatispress!

Hej alla Mensbloggsläsare! Hoppas ni har det bra där ute bland bad, grillar och myggbett. Själv åker jag just nu runt med P3 Sommarsession och programleder från scener med olika artister från alla Sveriges festivaler. Så lyssna gärna om ni har radion med er till klippan eller stranden

Den här filmen från i februari i år tycker jag är både lite söt och lite viktig. Den handlar om när en tjej var kär i mig och om när hon faktiskt berättade det. Varsågod, en favorit i repris:

Robert Fux är skådespelare och artist. Här berättar han själv om hur det var att vara gay i en liten stad och att komma ut i lokalpressen.

”Jag kom ut på ett ganska annorlunda vis och helt oplanerat
när jag precis hade börjat gymnasiet.

Jag hade haft en kille ett tag i smyg som jag träffade på en fest, och en kväll när jag satt med mamma i köket kände jag att det var dags. Så jag sa bara rakt ut att jag ville berätta en sak, nämligen att jag var homosexuell.

Egentligen var jag så nervös att det kändes som om någon annan sa orden, inte jag. I den stunden tänkte jag att när jag hade sagt dessa tre ord, JAG ÄR HOMOSEXUELL, skulle ingenting mer bli sig likt. Fast på vilket sätt visste jag ju inte, bara att det skulle bli annorlunda. Tre små futtiga ord som kan förändra så mycket.

Min mamma reagerade inte riktigt som jag hade velat, hon började gråta! Hon snörvlade något om att jag inte skulle säga något till de andra i familjen. Jag satt där på min stol, hade just sagt det modigaste i hela mitt liv, jag tittade på henne som grät och blev plötsligt så otroligt arg. Kände hur det typ bubblade över av ilska i mig. Det jag hade berättat var ju ett faktum, inte något som hon hade rätt att gråta eller ens bli nöjd över. Det var ju bara så, ett torrt fakta som bara skulle accepteras, inget annat. Och så satt hon och grät och sa att vi skulle hålla det hemligt. 

Dagen efter tog jag och min bästa tjejkompis som var lesbisk ett beslut. ALLA skulle få veta vår läggning, som revansch och för att vägra hålla tyst om vår identitet! Jag ringde lokaltidningen och sa att vi ville att de skulle göra ett reportage om oss, och de nappade direkt. Två veckor senare i mitten på maj gick tidningen i tryck, ett helt mittuppslag med text och stora färgbilder på oss. Vi satt tysta och åt en picknick i stadsparken klockan sex på morgonen när solen just hade gått upp. Samma dag skulle tidningen komma ut. Vi var nervösa, spända och förväntansfulla, snart skulle vi till skolan och höra folks reaktioner.

Två timmar senare visade det sig att vi hade gjort rätt. Klasskompisarna, lärarna och till och med rektorn gav oss sitt fulla stöd och tyckte vi var grymt coola som hade gått ut med det i tidningen. Min mamma förstod också till slut och accepterade ett faktum, nämligen att jag aldrig vill smyga med vem jag är, och idag är vi sen länge bästa vänner!”

Okej, nu tänker du kanske: ”Vad gör jag nu när jag precis har kommit på att jag som tjej gillar tjejer? Det vore ju rätt gött att träffa någon som är som jag och känner som jag. Men hur gör jag det i den här ministaden jag bor i?”

Lugn! Det finns ställen att träffas på, även om de inte är jättemånga och borde vara fler. Och skulle det vara dåligt med caféer eller liknande mötesplatser i just din stad, så finns ju alltid internet.

Jonna har tidigare skrivit om vart man kan vända sig om man vill prata om sin sexualitet, det inlägget kan du läsa här. I texten skrev hon bland annat om RFSL Ungdom som är ungdomsförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter. RFSL Ungdom finns på 20 olika ställen i landet och andordnar en massa kul grejer där man kan träffa andra homo- eller bisexuella från ens egen del av landet.

I Stockholm finns en fritidsgård för homo-, bisexuella och transpersoner i åldrarna 13 – 20 år som heter Egalia. Just nu vet man inte riktigt hur man ska få tillräckligt med pengar för att kunna fortsätta att hålla öppet, men vi håller tummarna att det ordnar sig OCH att det öppnar fler likadana fritidsgårdar på andra ställen i landet.

Har du något annat tips på hur man kan träffa killar och tjejer som är homo- eller bisexuella? Hur ser det ut i din stad? Skriv!

Puss puss!