Jag har alltid tyckt att det verkade så roligt att ha syskon. Vanliga helsyskon som man växer upp med och bor ihop med. Då har man alltid någon som delar ens minnen och upplevelser och som vet hur ens föräldrar är. Eftersom mina halvsyskon var vuxna (nästan) när jag föddes så har vi aldrig delat några minnen direkt. Och även om vi hade samma pappa så tror jag att han var annorlunda när de var små jämfört med när jag var liten, så inte ens där hade vi något gemensamt.

Nästan alltid när min föräldrar var bortbjudna så följde jag med, och ofta var jag enda barnet. Det var inte alltid så roligt. Jag fattade inte vad de vuxna pratade om och hade ingen att leka med. Då hade det varit tryggt med ett syskon.

Å andra sidan hade jag nära vänner som nästan blev som mina syskon. Vi följde med varandras familjer på resor, sov över hos varandra och tillbringade nästan alla lov tillsammans. Men det är ändå inte riktigt samma sak. Jag tycker fortfarande det hade varit roligt att ha samma föräldrar som någon annan. Fast det går ju inte att göra något åt det nu…

Kramelikram!

Ps. Min kompis Anna och jag var nästan som syskon när vi var små.

♥ Sätt en gräns för vad du tycker att alla kan få veta om dig. Vissa grejer kanske bara dina närmaste ska veta om dig.

♥ Lägg inte upp bilder på din profil som du inte skulle vilja att alla kunde se. Ska man visa känsliga bilder för vänner så kan man göra det utanför nätet.

♥ Man bör inte berätta att man mår dåligt i öppna forum. Om någon vill utnyttja en eller luras, så är det ett sätt att hitta ”rätt personer” att lura. Däremot kan man få mycket stöd och hjälp i slutna forum, eller om man chattar/mailar med en känd organisation som BRIS t.ex.

♥ Råkar man illa ut så är det viktigt att försöka markera tidigt. Anmäl det direkt till ansvariga på sajten! Eller säg till dina föräldrar!

♥ Man bestämmer alltid själv vad som inte känns bra och inte är okej.

♥ Samma lagar som gäller utanför nätet gäller på nätet. Det kan till och med finnas mer regler på nätet för hur man får bete sig.

♥ En bra mening för att känna efter: Skulle det här kännas ok om det inte var på nätet, utan i ”verkliga livet” IRL? I så fall kanske det känns ok här på nätet också.

♥ Skydda ditt lösenord, logga alltid ut om du varit inne på din egna profil, klicka inte på banners du inte känner igen – kan få virus.

Hur gör du för att vara smart på nätet? Berätta!

När jag gick i högstadiet fanns inte internet. Jag tror inte det kom till Sverige förrän jag gick i gymnasiet. Fatta vad gammal jag är !! Då ringde vi till varandra, skrev pappersbrev som vi skickade med den vanliga posten eller träffades IRL istället.

Idag är det ju heeelt annorlunda! Men vad gör folk på nätet egentligen? Jo, enligt Statens medieråd som är en myndighet och gör undersökningar om sådant här, så gör tjejer och killar mellan 12 och 16 år det här:

1. Tittar på filmklipp
2. Chattar
3. Umgås på sociala sajter

Sen träffas man inte så ofta IRL längre utan man är social på nätet istället, på Facebook, Bilddagboken och MSN. Säger Statens medieråd i alla fall…

Vad tycker du, stämmer det här? Vad gör du på nätet och vilka sajter hänger du på? SKRIV!!!

Kram kram!

Ps. Här letar jag och min kompis Andreas efter ny musik på nätet.

Det värsta är när man hamnar i mitten. När man får höra en hemlis av sin ena kompis om sin andra kompis. Plötsligt blir allt så krångligt, man kanske tvingas ljuga, inte berätta allt man vet, undvika situationer och sånt. Man känner att man har tvingats att välja sida trots att man inte ens ville det.

Vad gör man då? Det beror såklart på hur allvarlig hemlisen är, i vissa fall måste man ju berätta, men i annat falla tycker jag man ska be sina vänner att inte berätta saker som har med varann att göra. Man får helt enkelt erkänna att man inte orkar må dåligt över nån jäkla skvallergrej.
-Lämna mig utanför nästa gång, jag gillar er båda lika mycket!

Bild: Vill inte se, vill inte höra era dumma hemlisar!!

På somrarna brukar jag vara på Maln utanför Hudiksvall. I tolvårsåldern blev jag vän med en kille som hette Martin. Han lärde mig allt om gäddfiske. Vi åkte runt i våra båtar och fiskade eller satt och pratade på Borgmästargrundet när det var lågvatten. Det var fullkomligt avslappnat att hänga med honom. Vi behövde inte tävla, skryta eller förställa oss. Jag fick nästan aldrig någon fisk men så fort Martin gjorde ett kast så högg gäddorna.

Sommaren i åttan hade vi umgåtts mycket. Det var ett jobbigt avsked när jag skulle åka till Cambridge på språkresa.

När jag kom tillbaka från resan såg jag fram emot att återse min vän, men redan i bilen berättade mamma det fruktansvärda. Martin var död. Han hade blivit påkörd när han var ute med mopeden.

Jag kunde verkligen inte förstå det. Hur kan en person som varit så levande helt plötsligt vara död? Vart tar Martin vägen när Martins kropp inte lever längre? Han hade haft framtiden för sig, men nu hade livet runnit ut. Han skulle aldrig fånga någon gädda, skratta åt ett fånigt skämt, eller få barn.

Jag fiskade inte mer den sommaren. Tolv år senare saknar jag honom fortfarande.

/Manne

Man snackar ofta om det dåliga med grupptryck. Hur det kan få en att göra grejer man inte vill som typ röka, snatta, hångla, dricka, klottra eller skolka.

Men kan det finnas något bra med att vilja vara som alla andra? Well, man får ju en känsla av att höra till, att passa in såklart, men jag minns en grej som hände i mellanstadiet. En tjej kom ny till vår klass, Sofi. Hon var annorlunda. Klädde sig annorlunda, typ gammaldags, pratade annorlunda och bara var annorlunda helt enkelt. I början var hon rätt utanför tror jag. Alla kollade mest konstigt på henne och viskade om hennes konstiga kläder och konstiga föräldrar men sen hände något…

De lite tuffare tjejerna i klassen bestämde sig för att vara snälla mot henne och vips så var det just det som gällde, att försöka vara schysst mot Sofi trots att hon var lite konstig. Ingen hade liksom vågat innan, förutom lite i smyg eftersom man (jag och några till) lärt sig att man ska vara snäll mot de nya i klassen, men nu bjöds hon in på kalasen, fick vara med på hopprepet och ingen fnissade längre när hon pratade i klassrummet. För det var liksom inte coolt längre när de tuffa brudarna inte gjorde det.

Ja, visst är det fegt att inte högt, modigt och ljudligt säga ”Sluta fnissa!” när Sofi pratade i klassen men till slut var alla schyssta mot henne och det handlade till viss del om grupptryck tänker jag… det ”snälla” grupptrycket.

Vad tror du, finns det ett snällt grupptryck? Kram Jonna

Ps. Här är jag snäll i Tokyo!

Bredvid min högstadieskola låg en godisaffär. Jag var ofta där och köpte hockeypulver och joltcola på rasterna. Ägaren var världens snällaste. Vi pratade om allt mellan himmel och jord och han behandlade mig som en vuxen.

En dag frågade några killar i klassen om jag inte kunde hjälpa till med en sak. De ville att jag skulle avleda godismannens uppmärksamhet medan de snattade. Jag vägrade trots att killarna tyckte att jag var en mes och slängde en massa fula ord mot mig. Jag tyckte så mycket om affärsägaren och vägrade bidra till att han blev bestulen så jag bröt mot grupptrycket.

När killarna ändå gick till godisaffären och snattade så blev de upptäckta. Jag var glad att jag stod utanför!

När har du stått emot grupptryck? Berätta!

Kram!

♥ Peppa dig själv och dina vänner att ni får se ut
och vara precis som ni själva vill, då är du dessutom
en bra kompis!
♥ Ge komplimanger till andra som sticker ut.
♥ Tryck inte ner dig själv! Visa inte om du är rädd för att inte passa in utan var som du är som att det är självklart, för det är det och borde alltid vara!
♥ Jämför dig så lite det bara går med andra!
♥ Umgås med personer du mår bra av!
♥ Snacka inte skit, acceptera alla och var tolerant och öppen!
♥ Kroppar ser olika ut, vi ser olika ut, glöm aldrig att idealet bara är påhittat!

Har du några fler tips för att orka stå emot? Skriv!!

Kram från Kitty

Ps. Visst ser vi olika ut!? Jag, rockkillen Kim, Zillah och den kaxiga apan Totte.

Nästa dag mådde jag inte bra och var hemma från skolan. Då ringde en helt annan fröken till mina fölräldrar och sa att den fröken som vi busringt till hade ringt henne och sagt att jag hade busringt (invecklat va?)! Shiiiit vad jag skämdes! Plötsligt var halva skolan involverad.

Mina föräldrar blev arga. Jag var tvungen att åka till skolan och prata med den fröken som hade ringt hem till oss och berättat att jag var avslöjad. Sen åkte vi; jag, mina föräldrar, mina kompisar och deras föräldrar, hem till den fröken vi hade ringt till, knackade på och bad om ursäkt. JAG HAR ALDRIG SKÄMTS SÅ MYCKET I HELA MITT LIV!

Tänk vilken stor grej det kan bli av lite busringning, som egentligen är betydligt mer ofarligt än grupptryck som går ut på att tvinga någon att klättra på ett tak, dricka sprit eller röka…

Kram!

Ps. Precis en sådan här telefon använde vi! Fast en grå…

Jag har blivit utsatt för grupptryck och gjort saker som jag egentligen borde, men jag har också varit den som utsatt andra för grupptryck.

När jag gick i lågstadiet så hittade jag och min kompis Pontus en tändsticksask. Det låg en oerhörd lockelse i den där asken. Vi brände tändstickor innan vi började elda små papperslappar och sedan ville vi bränna upp något större. Vi bestämde oss för skogen bakom skolan. Vi frågade Kristoffer om han ville vara med, men han tyckte att det var en dålig idé. Efter mycket tjat och intensivt tryck lyckades vi få med honom. Det blev en rejäl brasa. Läraren upptäckte förstås branden och brandkåren kom med tjutande sirener.

Kristoffer önskade nog att han hade låtit bli att följa med oss. Jag tror att vi tjatade på honom för att det skulle kännas mer okej och mindre dumt att elda upp skogen om vi var flera.

Kram Manne!