Nästan alla mina kompisar ingår i olika gäng som håller ihop och träffas hela tiden. Själv har jag alltid stått lite utanför kompisgängen. Ibland är jag med, men ofta väljer jag att vara ensam. Jag surfar omkring mellan olika kompisgrupperingar utan att riktigt ingå i något av dem.

När man kan välja ensamheten själv så är den underbar. Jag älskar att promenera, läsa en bok eller bara umgås med mina tankar och min fantasi. Jag är min egen bästa kompis. Om man ska vara med i ett kompisgäng så verkar det som att man måste ge upp så mycket av sin egentid och umgås med andra nästan hela tiden.
Det har inte jag tid med!

Tycker du också om att vara ensam? Skriv och berätta!

Kram från Manne!

Ps. Här sitter jag ensam på en badklippa, and I like it!

Även om jag kan gilla att vara ensam så kan ensamheten också kännas fruktansvärd, oövervinnerlig, som ett stort svart hål. Ett monster som håller på att sluka mig.

Särskilt när jag känner mig ledsen kan jag tänka: ”Om jag skulle dö nu, så skulle ingen märka något. De skulle hitta mig efter flera veckor, halvrutten i min lägenhet”. Innerst inne vet jag ju att det inte är sant. I alla fall skulle de undra på jobbet varför jag inte är där, och mamma skulle också börja bli orolig. Men känslan finns där ändå.

Många gånger förväxlar man nog närhet med ensamhet: ”Alla andra har någon, en pojkvän eller flickvän att vara nära, jag har ingen. Jag kommer leva ensam resten av mitt liv”. Det är närheten som saknas, inte vänner. Jag har mängder av helt fantastiska, underbara vänner som jag älskar, men de kan inte ge mig närhet.

När jag känner såhär så tittar jag på ett avsnitt av den gamla TV-serien ”Sex and the city” som handlar om när Miranda tror att hon ska dö ensam och att hennes katt kommer att äta upp henne. Därför ger hon katten extra mycket mat så den inte ska vara hungrig. Sorgligt, men så himla roligt också! Och så blir jag glad igen

Känner du igen känslan? Skriv!

Kram!

Ps. Här är en bild på Cynthia Nixon som spelar Miranda i ”Sex and the city”.

För några år sedan fick jag jobb i USA. Mitt första fasta jobb någonsin blev i Washington D.C! Jag var helt överväldigad men också livrädd. Jag kände ju inte en enda människa i Washington Jag kände inte en enda människa i hela USA!

Det var några tuffa dagar innan jag skulle åka. Katterna skulle flytta, lägeheten skulle hyras ut och jag skulle säga hej då till alla mina vänner i Malmö. Usch, vad jobbigt det var. Jag grät på flyget och undrade vad jag hade gett mig in på. Men samtidigt gav jag mig tusan på att jag inte skulle känna mig ensam i Washington, jag skulle skaffa mig ett ”nytt” kompisgäng så fort som möjligt.

Jag gick in för att alltid försöka vara positiv, nyfiken, intresserad och att alltid säga ”ja” till allt, även om jag inte kände för det. Det var otroligt påfrestande och efter några veckor var jag helt slut. Men jag lyckades skaffa vänner i alla fall! Och efter ett tag kände jag så pass många att det var okej att vara helt ensam också, jag visste ju att det fanns folk i min närhet som jag kunde ringa om jag ville.

Har du bestämt dig för att skaffa nya vänner någon gång? Hur gick det? Skriv!

Kram!

Ps. Här är jag framför U.S. Capitol i Washington, byggnaden där kongressen sitter (alltså USA:s riksdag och regering ungefär).

När jag var liten ville jag väldigt gärna ha en kompis. En som alltid är med, som är kul att vara med och som alltid ställer upp.

På förskolan som jag gick på hängde alla ihop i kompispar, men jag var ensam. Ibland fick jag vara med och leka, men jag hade ingen riktig kompis, som var min egen. Jag fattade inte riktigt hur det gick till när folk blev bästisar med varandra. Hur gjorde de egentligen?

Jag satsade stenhårt på att få en egen vän. Jag stal en hundralapp ur mammas plånbok sedan stod jag i förskolekorridoren och erbjöd mig att köpa en vän, viftande med min sedel. Det sorgliga är att ingen ville låta sig köpas. Inte ens för hundra kronor ville någon vara min bästis…

Kram från Manne!

Min mamma har alltid varit lite orolig för mig. Särskilt när jag var yngre. På somrarna brukade vi åka till vårt lantställe utanför Hudiksvall. Jag älskade att gå omkring ensam där och fiska, bygga kojor eller tälja barkbåtar. Jag kände mig inte ensam alls eftersom jag hade min fantasi och massor av roliga saker att göra.

Ändå var mamma orolig. Så orolig så att hon gick runt från hus till hus för att leta efter en kompis till mig. Hon knackade på och frågade: ”Har ni något barn som kan leka med min son?” Det var fruktansvärt pinsamt!

En gammal tant bjöd in på saft och sa att hon kunde vara min kompis. Efter att ha gått till kanske femton hus och knackat på så hittade mamma en jämnårig kompis till mig.

Det kändes som att ingen av oss vill vara med varandra, men tvingades att försöka vara vänner. Han ville nog också vara ensam…

Kram!

När jag slutade femman flyttade vi. Jag skulle börja sexan i en annan klass. 5 mil bort, på landet. En pytteliten skola med bara fyra klasser! Min mamma hade träffat en kille som bodde där och jag fick säga hejdå till Trollhättan, mina kompisar och min skola. Det var skitjobbigt. Fatta vad jag grinade! Och fatta hur nervös jag var första dagen i nya skolan…

På morgonen bytte jag kläder typ 5 gånger. Tillslut bestämde jag mig för svarta tajta jeans, svart kajal (fastän mamma sa nej), mörkblå tröja och hår i spretig tofs. Allt för att känna mig hårdare utanpå än jag kände mig inuti.

Mamma körde mig till skolan. Vi väntade tills det ringt in och magistern kom ut och mötte som vi bestämt. Sen är det bara svart i minnet… Så himla nervös var jag att jag knappt minns vad som hände! Jag blev inte mobbad eller utfryst. Tvärtom. Men ensam var jag. Sjukt ensam!

Efter några månader flyttade vi hem igen. Allt blev som vanligt, förutom jag. Nu visste jag hur det kändes att komma ny till en klass, något jag inte vetat förut.

Har du börjat ny klass och känt dig ensam? Berätta!

Kram Jonna

Lågstadiet var en jobbig tid för mig. Vissa dagar hade jag kompisar och andra dagar var jag helt ensam. Jag hade inte riktigt någon kompis som jag kunde lita på. Ibland var Christoffer och Pontus mina bästisar, men om de hade chansen att hänga med någon mer populär person så gjorde de det.

Killarna i klassen hade en massa hemliga klubbar som hette konstiga saker. De höll till i skogsområdet bakom gymnastikbaracken och jag ville inget hellre än att vara med.

Ingen annan behövde göra något inträdesprov för att vara med, men mig tvingade de att klättra i höga träd, äta jord och balansera på en planka mellan två bergknallar. Jag klarade testen, men fick ändå inte vara med.

Sedan kom mellanstadiet. Ingen hade några hemliga klubbar längre och jag fick äntligen vara med. 

Känner du igen dig?

Kram från Manne!

När jag gick i skolan hade jag turen att alltid ha kompisar. Men jag var också alltid i mitten, jag gillade både ”de tuffa” och ”töntarna” och umgicks med alla.

Men en gång hände något jobbigt som jag aldrig kommer glömma, det var som att jag fick prova på hur det är att vara utanför. Vi började på en ny skola i sjuan och alla mina kompisar blev som galna i de nya killarna i parallellklassen.

De…
♥ gav dem smeknamn
♥ tog reda på var de bodde och cyklade dit
♥ sjöng små sånger om dem
♥ hade en kill-klubb

Jag fattade inget, vad var det för speciellt med de där killarna?

En dag ringde jag som vanligt till en av mina bästisar och ville komma över, då var hela ”kill-klubben” samlad och jag fick svaret ”Asså, du får ju komma om du vill, men helst inte! Du gillar ju ändå inte killarna vi pratar om.” Jag bara slängde på luren. De kunde ha sina kill-möten ifred. Men känslan av att vara utanför var hemsk!

Har du känt dig ensam och utanför någon gång? Skriv!

Kram!

Ps. Den här mössan sydde jag faktiskt i sjöjden i sjuan, jag var den enda som sydde på öronlappar. Den är så ful att jag nästan gillar den

Kära Mensbloggsläsare! Nu ha vi nytt ämne igen; om att känna sig ensam och utfryst. Här kommer min första historia:

En dag när jag gick i mellanstadiet hände något som genom ett trollslag. Jag minns inte hur det hände, men ATT det hände. Från att ha varit en vanlig morgon blev det en ovanlig dag.

Det började med att Emma och Anna satt och viskade, kollade åt mitt håll. Sen började de viska med Sandra. Och jag såg hur mina bästisar Johanna och Susanne började bli obekväma. Det var bara jag som inte fattade något! På lunchen fortsatte visket. Jag fick bara mer och mer ont i magen för jag fattade att det handlade om mig.

På rasten pratade ingen med mig. Ingen! Jag fick vara med på hopprepet men det var knäpptyst. Emma snäste åt mig när jag hoppade fel ”Där fick du, som ska va så jävla bra!” men annars: TYST. Så himla otäckt. Jag fattade inget förutom att jag inte var omtyckt längre. Helt plötsligt, från ingenstans. Jag grinade och hade sjukt ont i magen resten av dagen och när jag skulle tillbaka till skolan nästa dag. Men, då var allt som vanligt igen. Det hade dragit över.

Jag vet fortfarande inte vad som hände, men efter det vet jag hur det känns att bli utfryst.

Har du blivit utfryst någon gång? Eller kanske fryst ut någon? Hur kändes det?

Kram Jonna

Ps. Så här hade jag velat se ut när de fryste ut mig, för att visa att jag minsann var starkare än dem, men jag kunde inte utan blev bara ledsen istället.

Något av det värsta jag visste när jag var yngre (jag tycker fortfarande det är jobbigt) var att vara hemma hos någon kompis när de grälade med sina föräldrar. Jag tyckte det var SÅ jobbigt och SÅ pinsamt! Särskilt för kompisen som behövde visa hur ”knäppa” föräldrarna var. Och för att det blev så himla privat!

Mina föräldrar räknades som schyssta. Jag behövde nästan aldrig visa upp förbannade föräldrar eftersom det inte funkade så hos mig. Vi snackade om saker och det blev nästan aldrig bråk och vi kunde prata oss fram till en lösning. Kompisar var oftast välkomna hem till mig på middag, hänga framför teven eller göra läxorna, så min morsa var i princip ”den snälla morsan” medan ett par andra alltid hade bråk och skrik hemma. Fasen vad pinsamt, tyckte jag. Fast det kunde ju faktiskt inte mina kompisar hjälpa. Men man ville ju ha coola föräldrar och inte konstiga/bråkiga föräldrar.

Hur är det hos dig? Kan du känna igen dig?

Kram Jonna

Ps. Här ser ni mig när jag är på middag med min killes föräldrar. De är coola och inte det minsta pinsamma. Tur det!

Jag hade en kompis när jag växte upp som hade väldigt stränga föräldrar. Jämfört med mina föräldrar var hennes jättestränga. Jag minns att jag tyckte att hon inte fick göra typ någonting! Och jag minns att hon tyckte det var sjukt pinsamt.

Varje gång vi skulle göra något, som att åka in till stan eller sova över hos varandra blev det tjat och det slutade med att jag fick men inte hon. Sova hos hennes familj var inga problem men hon fick inte sova borta…

Jag tyckte synd om henne fast samtidigt tyckte jag också det kändes pinsamt. Jag ville aldrig vara med när hon frågade för jag visste att hon inte skulle få, och jag skulle skämmas för att det blev jobbig stämning men också för att jag faktiskt fick göra en massa som inte hon fick. Dåligt samvete ungefär!

Hennes föräldrar ville säkert hennes bästa men det blev så fel för det blev som att hon var annorlunda.

Hur är det för dig? Är dina föräldrar pinsamt stränga, eller lagom?

Kram Jonna

Ps. Här är jag och mina kompisar i en blå tunnel i Nice i somras. Vi pratade en hel del om föräldrar på den resan.

Efter sommarlovet när jag började 8:an minns jag ett rykte som redan var i gång direkt när vi var tillbaka. Första dagen typ. Ryktet studsade längs väggarna i vår stora korridor där alla åttorna hade skåp, i ”tunnan” som den kallades. Ryktet som gick i åttornas tunna var att Johanna och Pelle hade hånglat. I källaren hemma hos Sofia. På en fest.

Mina tankar:
1) Jag hade aldrig hånglat – töntigt. Kyssts lite dåligt men det räknades ju inte.
2) JAG tyckte ju att Pelle var skithärlig!
3) Johanna var supercool och typ snyggast i hela 8:an!

Dessa 3 punkter innebar för mig att jag var ohånglad, att Pelle aldrig skulle flirta med mig och att jag absolut inte var lika cool som Johanna. Jag som trodde att jag hade klarat mig helskinnad eftersom jag överlevt 7:an, men inte!

Folk viskade och snackade om detta hångel. Johanna gled mest runt och såg cool och oberörd ut. Pelle gick inte på samma skola så hans reaktion såg jag aldrig. En månad senare grovhånglade Sofia med Peter och det andra hånglet glömdes helt bort.

Jag var fortsatt ohånglad nästan hela 8:an. Tills jag träffade Johan, men det är en annan historia…

Kram från Jonna!

Ps. Jag och min kompis Sanna pratar ibland fortfarande om vilka som hånglat med varandra, när vi är nyfikna. Fast hemligheter håller vi mellan oss såklart! Här snackar vi kärlek på midsommar.