Det kanske kan vara svårt att tro, men till och med Erik Segerstedt har haft komplex för sin kropp. Kolla in hur han gjorde för att komma över dem!

I perioder har jag ogillat nästan allt på min kropp och även hur jag är som person. Ibland har jag önskat att jag såg ut mer som någon annan eller var mer som någon annan.

Eftersom det finns så himla många ideal för hur man ska vara och se ut, så blir det väldigt svårt att känna sig nöjd med sig själv. Jag menar, bara jag går ner till bussen så hinner jag få minst 10 bilder i fejset om hur jag ska se ut, hur smal jag ska vara, vilka kläder jag ska ha osv, så det är ju inte konstigt att man tvivlar ibland!

Men, trots allt så har jag kommit fram till att jag gillar mig ganska mycket! Trots de där bilderna som stirrar ut mig på vägen till bussen. Jag har liksom kommit underfund om att alla de där sakerna jag ibland ogillar hos mig själv faktiskt har en bra sida också. Kolla här:

♥ Jag har jättesmå bröst = jag får inte ont i ryggen och många tröjor sitter snyggt på små bröst!

♥ Jag har en stor näsa = jag ser lite annorlunda ut och folk kommer ihåg mig.

♥ Jag är lite rädd för nya grejer = jag tänker efter ordentligt och tar saker i min takt.

♥ Jag har lite bred häck = jag är fin i tajt kjol och det väger upp för att jag har så små bröst!

Så där ja! Mina komplex har även bra sidor! Och vips så tycker jag lite bättre om mig sjäv. Visst kan man ha dåliga dagar ibland, men detta brukar funka för mig! Att liksom tänka lite tvärtom när neggotankarna kommer. Pröva det!

Hur gör du för att vända det negativa till något positivt? Berätta! 

Kram Jonna

Okej, säg att du har komplex för något, hur dumt den än är. Hur gör du då för att dölja ditt komplex och ska man verkligen dölja det?

Jag tror att det bara är dumt att försöka dölja det man inte gillar med sig själv och jag har faktiskt ett exempel på varför! På min högstadieskola fanns en tjej som alltid, alltså jag lovar ALLTID, gick med nedböjt huvud. Hon tryckte liksom hakan mot bröstet och tittade under lugg för att se vart hon skulle. Det såg jättekonstigt ut!

Jag vet att jag la märke till henne just på grund av detta och såg då också att hon hade ganska dålig hy. Och eftersom jag kände igen det där med att vilja dölja sitt ansikte för att man känner sig ful, så drog jag slutsatsen att hon hade komplex för sina finnar och inte ville visa dem och därför böjde ner huvudet. Men det blev ju bara fel! Jag är helt hundra på att jag aldrig hade tänkt på finnarna om hon hade sträckt på sig och lyft på huvudet.

Vad tror ni, ska man försöka dölja sina komplex eller ska man låtsas som ingenting? Kan man låtsas som ingenting om man nu verkligen avskyr något med sig själv? Skriv!

Kramar!

Ps. Nja, jag tror inte man ska köra lakan-över-huvudet-tricket… Snacka om att dra uppmärksamhet till sig

Det är ofta de små detaljerna som gör att man gillar någons utseende lite extra. En tjej i min klass i lågstadiet som var söt, självsäker, tuff och egentligen inte speciellt snäll alls, hade en särskild grej som jag gärna ville ha: Snor! Visst låter det helt sjukt?!

Grejen var att hon såg så oberörd ut när det genomskinliga snoret rann lite nonchalant från näsan. Hon blev liksom ännu kaxigare, och jag ville så himla gärna också se sådär kaxig ut.

Någon gång när jag var förkyld försökte jag låta bli att snyta mig så snoret skulle rinna på mig också, men det kändes mest obehagligt och äckligt så det gick inte. Jag fick förbli mesig, snäll och osäker… det var i alla fall så jag kände mig.

Idag kan jag förstå att det såklart inte var själva snornäsan jag ville ha egentligen, utan den här tjejens självsäkerhet. Men för mig, just då, satt självsäkerheten i snoret! Galet…

Är det bara jag som är såhär knäpp eller har du också varit avundsjuk på konstiga saker hos andra?

Puss & kram!

Ps. Såhär såg jag ut på den tiden när jag ville vara snorig…

Jag har nästan alltid haft idoler. I hela mitt liv. Personer som jag sett upp till, tyckt varit snygga och coola och som jag ibland nästan varit lite kär i. Men jag har aldrig velat VARA dem!

När jag gick i högstadiet kunde vissa tjejer säga: ”Å jag önskar att jag var Brenda i ”Beverly Hills” (Shannen Dougherty heter hon egentligen)”! Visst, hon var ju snygg och så men jag drömde om att få vara en ”riktig” person. Någon helt annan!

När jag gick i sjuan drömde jag om att få vara: MIA B i 8e! Hon hade så snyggt hår, supersnygga, precis lagom tajta svarta jeans, hon hängde med de coolaste tjejerna men var alltid lite tyst och tillbakadragen och hon till och med GICK coolt. Ååå vad jag ville vara henne! Ha hennes hår, jeans, ansikte och namn, ja, allt på henne var perfekt och allt på mig var precis… tvärtom. 

Men  hur mycket jag än ansträngde mig blev jag aldrig som Mia B. Det gick inte. Jag fick fortsätta vara jag. Ibland var det skitkasst och jag tyckte jag var tråkig och värdelös. Men ibland var jag riktigt bra på något och då var det lättare att gilla mig, trots att jag inte var lika snygg och cool som Mia B.

Vill du också vara någon annan ibland? Skriv!

Kram Jonna

Ps. På bilden ser ni en idol jag har idag, Zooey Deschanel. Hon är cool tycker jag. Fast jag gillar att vara mig själv ändå.

Både Manne och Jonna har ju skrivit om sina näsor. Jag har också haft komplex för min näsa, och har det faktiskt fortfarande ibland. Ett tag vägrade jag låta mig fotograferas i profil för jag tyckte att jag var så ful. Min näsa är ett arv från mamma och morfar, men mammas är en storlek mindre. Min är bredare och snedare.

Jag tror att näsan var mitt första komplex. Eller var det mitt hår som var så himla lockigt och helt bångstyrigt när jag var riktigt liten. Jag ville ju ha sådär platt, spikrakt hår och hellugg som var så inne då.

När jag kom i puberteten fick jag finnar och då var det det som blev mitt nya hatobjekt. När hyn blev bättre tyckte jag att jag hade för stora bröst och att jag var tjock. Idag är det nog mest mina kinder jag tycker är hemska och hängiga och att låren inte är vad de en gång var.

Det är nästan som att jag MÅSTE ha komplex för något! Så fort jag lär mig gilla det jag tidigare avskydde, så hittar jag något nytt att må dåligt över.  

Är det så för er också? Byter ni också komplex hela tiden, från det ena till det andra? Varför tror ni att man gör så? Skriv och berätta!

Kram kram!

Ps. Någon har råkat ta kort på mig i profil, sommaren innan 7:an.

Komplex kan få en att göra de mest konstiga saker.

Hela min högstadietid präglades av värmeslag, pustande och svett. Det var nämligen så att jag kände mig spinkig. Egentligen såg jag väl ut som de flesta andra men i spegeln såg jag en tändsticka. För att råda bot på min tanighet hade jag alltid på mig minst tre t-shirts under den tjocka tröjan. Det var varmt, klumpigt och jobbigt, men fick mig att se aningen större ut.

Komplex göra att man ser saker med grumlig blick. Det är som att kolla i speglarna i lustiga huset på Gröna Lund. Ens ganska vanliga näsa ser ut att vara häxan Pomperipossas. Man blir jättetjock, alldeles för smal, eller får världens största händer.

Även vuxna har kompex. En kollega till mig har en väldigt vanlig skostorlek för vuxna män. Trots att han har storlek 43 (som inte är särskilt stort) och trots att alla säger till honom att han har fina fötter så tycker han att de ser groteskt stora ut. Han har berättat att han brukar köpa för små skor som han trycker in sina fötter i. Han haltar runt på kontoret för att han har fått så mycket skoskav.

Har du några tips på hur man ska göra för att bli av med sina komplex? Hur ska jag hjälpa min kollega? Skriv och berätta!

Kram!

Jag har ju skrivit en del om mina bröst som jag inte var helt kompis med i tonåren. Till exempel ville jag så himla gärna ha en sporttopp trots att jag inte hade något att fylla den med, och så vidare. 

I höstas gjorde Kitty en liten film om mig och mina bröstkomplex, där jag berättar om hur jobbigt jag tyckte det var att vara helt platt i skolan och på gympan. Den tycker jag att du ska se!

Klicka här för att se filmen!

Hur är det för dig? Trivs du med dina bröst eller känner du som jag gjorde när jag växte upp? Skriv!

Puss och kram!

Jag har haft en massa olika komplex, men ett av dem uppstod på ett lite konstigt sätt.

När jag gick i högstadiet var modet väldigt tajt. Man skulle ha superdupertajta tröjor, ofta med kort ärm och en ganska hög hals. Inte särskilt snyggt och inte alls bekvämt.

Jag minns en gång när jag hade en sådan där tajt tröja på mig och stod bredvid min kompis som hade mycket mindre bröst än jag. Plötsligt kände jag mig jättestor och
tjock! Efter en stund insåg jag att det var brösten som var problemet. Mina bröst blev gigantiska i tröjan och gjorde att jag såg ut som en sumo- brottare!

När jag kom hem provade jag att binda en sjal runt brösten och liksom platta till dem, och plötsligt såg jag mycket smalare ut. Efter det hade jag komplex för mina bröst i många, många år. Jag tyckte inte de var fula direkt, bara för stora.

Idag tycker jag att mina bröst är helt okej och jag har lärt mig hur jag ska klä mig för att de inte ska se ut som meloner. Men fortfarande undviker jag helst väldigt tajta tröjor.

Igår skrev jag om att det är så himla onödigt att ha komplex, men såklart är det något jag själv har haft! Vissa komplex har man bara ibland, andra i perioder och några nästan jämt.

Ett sådant som jag aldrig trodde skulle försvinna var komplexet över mina fötter. Mina fötter är stora!

Det började när jag var tolv år och redan hade färdigvuxna fötter (stl 41). Jag och mamma var i stan för att hitta höstskor till mig. Nu för tiden finns det en massa skor i min storlek, men då var det svårare. Vi letade och letade. Tillslut gick vi in i en skoaffär, och det som hände där gav mig nästan komplex för livet…

Mamma frågade om de hade några skor i min storlek och då började den jäkla tanten skratta! ”Ursäkta att jag skrattar, men jag har aldrig varit med om att ett barn haft så stora fötter!” minns jag att hon sa. Hur oproffsig får man vara?! En sådan som hon borde inte få jobba bland folk!

I flera år blev jag mästare på att gömma mina fötter, under mattor, i gräset, i sanden och i stora strumpor. Jag hatade mina fötter! Men så för ett par somrar sen fick jag nog! Ska jag gå omkring och gömma mig för att någon har sagt att jag inte ser ut som man ”ska”? Nä, nu får det vara nog! Det kändes underbart! Fram med flip-floppsen!

Har du något komplex, och hur kommer man över det? Jag vill ha tips!

Kram!

Jag har en stor näsa. En väldigt stor näsa, tycker en del.

Jag har till exempel fått kommentarer om den i mataffären av en unge som sa till sin mamma samtidigt som han pekade på mig: ”Kolla mamma, vilken stor näsa tanten har!” Okej, för det första blev jag kallad TANT i matffären och för det andra pekade han ut mig som extremt stornäst! Sjukt pinsamt!

Även på högstadiet fick jag höra det då och då. Att man kunde få skugga bakom min näsa om det var soligt och varmt…Kul va? Nej, skulle inte tro det.

Min näsa är arvegods från min pappa och min farfar. Länge tyckte jag den var stor, ful och klumpig och ville ha en sån där fin liten uppnäsa som Linda, Malin och Susanne hade.

Men i gymnasiet hände något. En person i min klass tyckte att min näsa såg vackert ”klassisk och kunglig” ut. Helt plötsligt såg jag min näsa i ett helt annat ljus. Kanske var den inte bara stor, utan faktiskt lite cool och gjorde att jag såg lite speciell ut? Kanske var min näsa till och med lite snygg? Jo, banne mig. Det var den och är den! Den är större än många andras men den är min, den gör mig speciell och kanske till och med lite ”Klassisk och kunglig”om man tittar efter! Inte så illa alls.

Ibland krävs det bara att se sin näsa från ett lite annat perspektiv för att man ska gilla den helt enkelt!

Kram Jonna

Ps.  Folk brukar säga att jag och komikern Jerry Seinfeld är lika som bär. Han har också en stor näsa. Klassisk och kunglig tycker jag!