Egentligen är det helt sjukt att man kan bli mobbad i skolan utan att någon gör något.

För det första så tycker jag att vi alla som medmänniskor har en plikt att ställa upp för varandra och hjälpa till om man ser att någon far illa, är utanför och blir mobbad. Prata med honom eller henne och kolla hur läget är, säg ifrån till de som är dumma (det kallas civilkurage när man ställer upp, säger ifrån och skyddar en person mot andra), prata med kuratorn på skolan, skolsköterskan, rektorn eller någon annan du har förtroende för.

För det är faktiskt skolans skyldighet att se till att ingen mobbas! I läroplanen och skollagen står det att alla vuxna som jobbar inom skolan aktivt ska motverka alla former av kränkande behandling, som till exempel mobbning och rasism. Och varje skola ska dessutom ha en likabehandlingsplan som det heter. Alltså en plan för vad man ska göra om någon blir utsatt för trakasserier. För som sagt, det är skolans jobb att se till att varken du eller dina vänner mobbas. Så det så!!

Kram kram!

Jag gick i åttan och skulle ha två veckors praktik på ett hotell. Första veckan skulle jag vara i köket. Det var hemskt och jättestressigt! Jag fick skala potatisar för hand i iskallt vatten, potatisar som redan var skalade en gång i maskin med nu behövde ”putsas”. Jag fick steka pannkakor på en jättestor stekhäll och var tvungen att vända dem med fingrarna för att de inte skulle gå sönder. Det var sjukt varmt och jag brände mig konstant. Jag fick hantera den äckliga disken. Men det värsta var nog vuxenmobbningen.

I köket jobbade en kock som konstant fick skäll av kökschefen. ”Vad f*n håller du på med? Har du aldrig skurit en citron förr? Du kan ju ingenting! Helt värdelös är du!” Sådana där saker kunde kökschefen säga. Kocken sa aldrig emot vad jag minns. Han var bara tyst och krympte på något sätt, hukade sig för alla hemskheter han fick höra om hur dålig han var.

Jag vill säga något, göra något, men jag var 14 år och själv rädd. Kökschefen och kocken var båda vuxna människor! Jag gick hem och storgrät. Jag hatade det där stället.

Det var första gången jag mötte vuxenmobbning. Då visste jag inte ens att det fanns. Det vet jag nu, och tyvärr har jag sett det fler gånger efter den där veckan i åttan…

Har du sett vuxna bli mobbade? Skriv!

Kram

När jag gick i lågstadiet blev jag mobbad. Jag vet att det finns många som haft det mycket värre än jag, men för mig var de där åren ändå väldigt jobbiga.

Vi var tre tjejer i klassen i ettan. De andra två bodde i byn och kunde gå till varandra varje dag. Jag bodde en bra bit utanför och var tvungen att bli skjutsad för att komma någonstans. Mina föräldrar hade konstiga yrken och vi reste mycket. Allt det här tillsammans gjorde att jag hamnade utanför.

Jag fick höra att jag hade fula kläder, konstig lugg, att det inte gick att vara tre så jag kunde inte vara med och leka, och så vidare. De fnissade, viskade och pekade på mig och sa ”Vad glor du på?” när jag stod bredvid och mest ville att rasten skulle ta slut. Någon gång sprutade de vatten med en vattenpistol på mina byxor och skrek: ”Kolla, Tora har kissat på sig!”. Jag var 8 år och blev så himla ledsen.

Ingen lärare såg vad som hände. De gjorde i alla fall inget. När jag inte ville gå till skolan längre ringde min mamma fröken och sa ifrån. Då började det hända grejer. Fröken hade några allvarliga samtal med tjejerna och sen kom de faktiskt fram till mig och sa förlåt. Men då hade jag redan hunnit gråta många tårar…

Hur har du det i skolan?

Kram!

Ps. Här klipper jag och klistrar i förskolan.

Det finns olika sorters mobbning. Det man kanske mest tänker på är den verbala mobbningen, alltså den där man använder ord. Det kan vara att bli kallad för taskiga saker, att blir retad för allt man säger och gör, att man får höra hur ful, dum och värdelös man är och så vidare.

Sen finns det den fysiska mobbningen när man blir slagen, sparkad och misshandlad på olika sätt. Ofta i kombination med att man får höra hur dum och ful man är.

Och så har vi den lite mer osynliga mobbningen, den psykiska. Då kan det handla om att man aldrig får vara med de andra på rasten, att man aldrig blir bjuden på fester, att ingen ens tittar på en eller pratar med en. Man blir behandlad som luft och det kan vara precis lika vidrigt som de andra typerna av mobbning.

Har du blivit mobbad någon gång? Vad hände då? Skriv!

Kram!

Ps. Här ser det ut som att min kompis Maria mobbar sin pojkvän fysiskt… Fast det gör hon inte

I somras läste jag om en familj där barnen aldrig var hemma och tog det lugnt efter skolan. Jag kände mig stressad bara jag läste om det faktiskt, men för den här familjen verkade det funka.

De hade valt bort lagad mat på kvällarna och åt istället mackor, de åt aldrig samtidigt, de la ingen tid på städning eller att göra om i huset och de tittade aldrig på TV eller satt framför datorn. All tid gick istället till barnens aktiviteter. Totalt hade de åtta olika aktiviteter i veckan, några på fasta tider flera gånger i veckan. Dessutom hade de såklart skola och läxor och även hemspråksundervisning i tyska. På kylskåpet hängde en helt fullspäckad almanacka.

Såhär såg det ut för barnen (utöver skolan då alltså):

Moa 10 år:
♥ gympa
♥ scouter
♥ fotboll
♥ kör
(slutat med jujutsu, hockey och blockflöjt)

Lukas 12 år:
♥ hockey
♥ fotboll
♥ scouter
♥ serietecknarskola

Vad tycker du? Hur många aktiviteter ska man ha utanför skoltid? Blir du stressad av att ha mycket att göra? Vad är lagom? Skriv!!

Kram!

Häromdagen skrev jag ju om hur jag pressade mig själv i skolan. När det var som värst i gymnasiet med skola, träning, vänner och så vidare, så gick jag faktiskt till en psykolog på barn- och ungdomspsyk för att få hjälp att må bättre.

När man stressar en massa, har höga krav på sig själv, vill hinna med allt, så kan det tillslut bli för mycket och man börjar bli deppig och ledsen. Då ska man verkligen inte vara rädd för att be om hjälp att hitta tillbaka till sig själv igen och lära sig att prioritera vad som verkligen är viktigt i livet.

Visst är skolan viktig men måste du verkligen vara bland de bästa i allt? Behöver du verkligen träna så många gånger i veckan? Måste du alltid säga ja när en kompis frågar om ni ska hänga? Är det rimligt att repa med bandet fem dagar i veckan? Eller vad det nu handlar om…

Om det finns en kurator på skolan så ta hjälp av honom eller henne! Skolkuratorn finns där för dig och kan allt om ungdomsstress. Det spelar ingen roll vad det är som stressar dig. Man kan också söka sig till BUP, barn- och ungdomspsyk, som finns på de flesta sjukhus eller prata med skolsköterskan.

Kramar!

Ps. Här tycker jag att jag ser ut lite som en skolkurator… om de nu ser ut på ett speciellt sett

Jag minns en gång i nian när en kille i min klass hade bättre resultat på ett engelsk- prov än jag. Han hade bäst i klassen och jag nästbäst. Jag blev vansinnig! Då sa min lärare till mig: ”Tora, du kan faktiskt inte alltid vara bäst. Ditt resultat var bra också.” Det tänker jag fortfarande på ibland. Så himla bra av henne att ta ner mig på jorden!

Trots det pressade jag mig ganska hårt i skolan. I gymnasiet började jag träna en hel del, jag ville vara bland de bästa i alla ämnen och jag fick dessutom för mig att jag skulle gå ner i vikt till studenten. Så dumt! Sen var det alla vänner jag ville hänga med, fester, pojkvän. Sista året var jag nog ganska stressad. För att hinna med allt jag ville hade jag ändå slutat rida och slutat spela oboe, men det gick inte ihop i alla fall. Ibland skippade jag enklare lektioner i skolan för att kunna sitta hemma och plugga ordentligt till ett prov istället. Jag kände att jag inte hann annars. Så himla fel, men det fattade jag inte då…

Känner du dig stressad och i så fall över vad? Skriv och berätta!

Kram!

Ps. Det måste vara skönt att vara djur och slippa stressa! Här tröstar Zelma mig när jag var sjuk i julas.

Jag är en sådan som älskar jul. Doften av julblommor, rökt kött och kryddor som fyller huset. Mörkret och alla de tända ljusen. Julklapparna och snön. Därför blir det så väldigt smärtsamt när julen inte blir som jag hoppats.

Jag har varit med om besvikelsejular då all den mysiga stämningen uteblivit. Föräldrafyllor, höljudda bråk, misslyckade presenter, tårar och stress har nästlat sig in och tagit över.

Då brukar jag dra mig undan och liksom fira min egen lilla jul med lite godis och tv eller en bok. Man får försöka hitta julmyset inom sig själv.

Hur var din jul?

Kram Manne

När man har ätstörningar så blir synen på mat konstig. En frisk person äter när den är hungrig utan att fundera särskilt mycket. Men för den som har ätstörningar är det en gigantisk utmaning att äta.

Oavsett om man har anorexi, builimi eller hetsäter så får man en konstig relation till mat.

Det är svårt att komma ur tvångstankarna på egen hand. Oftast behöver man hjälp av experter. För vissa tar det lång tid innan man kan äta på ett normalt sätt. För andra går det fortare.

Mensbloggen har fått ett mail från en kille som tidigare hade ätstörningar, men som nu är frisk. Såhär skriver han:

“Det som fick mig frisk var att människor visade mig medmänsklighet och värme.

Det var ett långt inombordskrig för mig att börja tycka att jag var okej. Jag har fått mycket fin hjälp av två terapeuter, utan dem hade jag inte levt idag. Jag fick samtalsterapi och mediciner. Sen hjälpte det mig oerhört när jag vågade berätta för andra att jag var fast i detta helvete.

Mitt tips är att våga prata med någon du känner förtroende för. Blir det fel så prova att prata med en annan person.

Du behöver inte skämmas, du är inte ensam. Detta är ingen kill- eller tjejsjukdom, det är en människosjukdom.”

Ps. Man behöver inte äta larver bara för att man är frisk

Hur hjälper man egentligen en kompis som har ätstörningar?

♥ Prata, tjata och var ”besvärlig”. Man hjälper ingen genom att spela med.
♥ Berätta för kompisens familj och anhöriga om vad du ser och känner. Din kompis kommer antagligen tacka dig längre fram.
♥ Prata med skolans kurator och gör vuxna på skolan uppmärksamma.
♥ Prata inte för mycket mat, kropp, storlekar med mera. Lägg bort tidningar, filmer och TV-kanaler med för mycket smal-hets i. Fokusera på annat när ni umgås.
♥ Ta inte på dig uppgiften för mycket, gör vad du klarar av. När du berättar för kompisens anhöriga så be dem ta över.
♥ Peppa, försök vara positiv.
♥ Visa att du finns där för att prata och för att lyssna.

Har du själv några tips eller erfarenheter? Vad har jag missat på min lista? Skriv!

Det finns olika behandlingsformer som kan hjälpa mot ätstörningar. Vårdcentralen eller BUP, Barn- och ungdomspsykiatrin, kan hjälpa dig och se till att du får en behandling som passar just dig.

Här är några exempel på behandlingsformer:

♦ Kognitiv beteendeterapi
Det här är en typ av terapi där man tränar att handskas med sig själv och sin omgivning i olika jobbiga situationer. Man lär sig känna igen sina negativa tankar och stoppa dem i tid, så man kan tänka på något bra och positivt.

♦ Psykodynamisk terapi
Psykodynamisk terapi är att försöka hitta de dolda och undermedvetna orsakerna till ätstörningarna, alltså luska ut vad det är som gör att man svälter sig, kräks, tränar för mycket osv. Det gör man genom att prata med en terapeut, så kallad samtalsterapi. Det krävs ofta att patienten verkligen vill bli fri från sina ätstörningar för att det ska fungera.

♦ Interpersonell terapi
IPT är en korttidsbehandling (den håller inte på så lång tid alltså) där man fokuserar på sina relationer till andra människor.

♦ Läkedmedelsbehandling
Sen finns det medicin också som kan hjälpa mot depressioner och tvångstankar, som man ofta har när man har ätstörningar.

Känner du till fler sätt att bli av med en ätstörning? Skriv!

Kram från Manne!

En kille jag känner blev kär i en tjej. Jättekär. De blev tillsammans och flyttade till och med ihop. Det var då han märkte att något var lite skumt…

Hans nya flickvän åt inget, och om hon åt gick hon alltid på toa direkt efter. Det blev en stor grej. Min kompis pratade med läkare, hennes familj och såklart henne själv, men hon ville inte ha hjälp. Tillslut blev det omöjligt att vara ihop, hur kär han än var. Det var helt enkelt för jobbigt att se någon man gillar må så dåligt.

Detta vara flera år sen. Han har berättat att det var som att sjukdomen tog över förhållandet, allt handlade bara om den tillslut. En ständig kamp. Tydligen så har hon varit sjuk sedan dess, gått på olika behandlingar och gått upp och ner i vikt.

Han tycker verkligen att det är jobbigt att prata om. Men vad ska man då göra om ens flick- eller pojkvän verkar ha en ätstörning? Man ska såklart prata om det. Prata, fråga, tjata, försök ta kontakt med andra, be personens anhöriga skaffa hjälp. För tar man på sig allt själv blir det snart som en plikt, ”ett jobb” och du blir mer som en psykolog än en flickpojkvän.

Har du några tankar eller erfarenheter om detta? Hur skulle du reagera? Skriv!