Det är inte bara jobbigt med ätstörningar för att alla tankar kretsar kring mat, det är faktiskt rent livsfarligt för kroppen också!

Den som svälter sig själv får inte i sig tillräckligt med näringsämnen så att kroppen och hjärnan kan fungera som de ska. Vi behöver fett och kolhydrater för att kunna leva, men för någon med ätstörningar är detta de värsta fienderna.

Det som händer när man inte får i sig fett, kolhydrater, vitaminer och mineraler är att magen blir helt förstoppad så man inte kan gå på toa, levern och njurarna skadas och mensen slutar komma. Kroppen får totalpanik! För att skydda sig utvecklar den skyddsmekanismer, som till exempel att odla mycket mer hår över hela kroppen.

Dessutom påverkas hjärnan. Får vi inte i oss alla näring vi behöver så får ju inte hjärnan någon näring heller och då slutar den fungera som den ska. Det gör att det inte går att koncentrera sig eller lära sig något i skolan längre.

Eftersom kroppen tar så mycket skada så blir den trött och sliten och det kan leda till att man inte lever lika länge som man skulle ha gjort om man hade varit frisk.

Tänk på det här och var rädd om din fina kropp. Den är faktiskt ett underverk!

Kram!

Det finns olika sorters ätstörningar och de kan vara olika allvarliga. Men var går egentligen gränsen för vad som är en ätstörning?

Är  man anorektiker om man har dålig aptit eller hetsätare om man kan äta en hel påse grillchips? Svaret är nej!

En frisk person kan tyda kroppens signaler. Man känner om man är hungrig och behöver mat, eller om man är mätt.

En person som är sjuk känner inte hunger- eller mättnadskänslor eller har lärt sig att strunta i dem. För den som lider av ätstörningar handlar allt om att äta eller inte äta. Man kan också få en felaktig bild av sin kropp. I dina ögon kanske den ser tjock ut trots att du egentligen är jättesmal. Det går inte alltid att lita på spegeln!

/Manne

Häromdagen fick Mensbloggen ett mail från en kille som tidigare led av ortorexi, som jag har skrivit om innan, men som numera är frisk. Såhär skriver han:

“När jag var tonåring blev jag sjuk i anorexi och ortorexi .

Det var ovanligt, och är ovanligt, att killar vågar prata om dessa sjukdomar. Många tror att det bara är kvinnor och tjejer som drabbas, men jag vet att mörkertalet är stort bland killar och män.

Jag hatade mig själv, tyckte jag var ful och äcklig. Hatade mig själv och straffade mig med att inte äta eller träna tills jag svimmade eller kräktes blod. Det dövade smärtan och ångesten en stund. Jag hade så svårt att leva med alla bilder av hur man skulle vara för att duga som kille och människa.”

Vad tänker du när du läser den här killens brev? Skriv!!

Jag är dålig på att göra saker på ett sunt och lagom sätt. Det bästa vore såklart att träna regelbundet. Kanske två gånger i veckan. För mig fungerar inte det riktigt. Antingen tränar jag som besatt eller så tränar jag inte alls. När jag har tränat hårt en period så tröttnar jag och lägger av.

För vissa blir träningen till ett stort problem. Jag har en kompis som kunde gå upp mitt i natten och göra 500 sit ups för att hon hade ätit efterrätt efter middagen.

Min kompis led av ortorexi, alltså övertränande. Det innebär att man är sjukligt besatt av att äta lite och träna mycket. Man är så besatt av att leva hälsosamt så att det blir ohälsosamt och… ja, sjukt helt enkelt.

Det stämmer nog ändå som man säger; lagom är bäst

Kram från Manne!

Vilka olika typer av ätstörningar finns det? Det ville jag ta reda på och gav mig ut på nätet för att fiska reda på svaret.

Det visade sig inte vara så lätt. Det finns många störningar som är blandningar av dem jag beskriver nedan, eller så är de inte lika allvarliga men är ändå störningar (hänger ni med?). Detta är de vanligaste iallafall:

♦Anorexi (Anorexia nervosa):
Du äter inte tillräckligt för att behålla din normala kroppsvikt, du är sjukligt rädd för att gå upp i vikt, du har felaktiga föreställningar om din egen vikt och kroppsform. Man kan bli så smal tillslut att man svälter sig till döds.

♦Bulimi (Bulimia nervosa):
Du äter först snabbt och alldeles för mycket och undviker sedan att gå upp i vikt genom att kräkas, fasta, motionera, använda laxermedel (ett medel som gör att man blir lös i magen och bajsar ut allt man ätit direkt) eller annan medicin.

♦Hetsätning:
Du äter alldeles för mycket i perioder och vill äta mycket mer än vad kroppen egentligen behöver. Ofta äter man som mest när man mår dåligt över någonting och använder maten som tröst.

♦Ortorexi:
Du har en fixering vid att leva ”hälsosamt”, du tränar överdrivet och äter bara extremt ”nyttigt”. Du sliter ut kroppen och får i dig för lite näring.

Vad många läskiga saker man kan göra med sig själv när man får för sig att man inte duger som man är. Hu!

Kram!

Ps. Jag var i Berlin nyss och såg den här målningen på ett hus. Jag tror den som har en ätstörning nästan kan känna sig så här.

Under en kort tid i mitt liv hade jag en kamp mot vågen. Alltså, mitt humör och vad jag tyckte om mig själv handlade om vilka siffror som stod på vågen varje dag. Fy vad jobbigt det var!

Nu när jag tänker tillbaka på det så inser jag hur mycket tid och energi som gick åt till att oroa mig över vad som stod på den där jäkla vågen! Gud, så onödigt! Istället för att lyssna på hur kroppen och själen mår på riktigt, så blev det vågen som fick avgöra vad jag tyckte om mig själv.

Jag har faktiskt inte vägt mig nu på flera år och det är så himla skönt. Jag har inte ens en våg hemma! Så underbart att strunta i vågen och känna efter hur kroppen känns istället. Är kroppen mätt, hungrig, trött, hängig, pigg, svag eller stark? Det lyssnar jag efter nu och det är ju så det ska vara.

Var snäll mot din kropp och det som finns inuti! För mig är det lättare om jag struntar i vågen.

Hur gör du för att vara snäll mot dig och din kropp? Berätta!

Kram Jonna 
 
Ps. Ett sätt att vara snäll mot sig själv är att göra något man verkligen gillar! Här är jag och tittar på fallen i min hemstad Trollhättan. Det gillar jag, det mår jag bra av!

Jag minns när jag skulle på en födelsedagsmiddag en sommarkväll. Jag tror det var efter 9:an. Jag hade börjat bli väldigt medveten om min kropp och om vad jag åt och tyckte det var otroligt orättvist att just jag blivit född till en matälskande tjockis! Så kändes det i alla fall…

Jag hade inte haft jeans på mig på hela sommaren men den här kvällen var det rätt kallt ute. Jag tyckte de satt helt sjukt tajt och det kändes som att hela magen hängde över jeanskanten. Otroligt obehagligt! Som att jag hade fått miljontals fettvalkar under sommaren.

Killen som hade födelsedagsfesten hade ordnat värsta grillorgien med massor av goda grejer, men jag fick bara panik. Jag kunde liksom känna hur jag växte under tiden jag åt! Något som naturligtvis är helt omöjligt, men det kändes verkligen som att jag bara blev större och större och att mina jeans snart skulle sprängas. Det gjorde de inte.

Det här har hänt tusen gånger sedan dess, men nu har jag lärt mig att det bara är en känsla. Oftast sitter det mer i huvudet än i kroppen…

Har du känt såhär någon gång? Skriv!

Kraaam!

När jag gick i gymnasiet fick jag lunginflammation. Precis innan vi skulle ta studenten blev jag jättesjuk och hade hög feber och jättejobbig hosta i två veckor i sträck. När alla andra i min klass spelade brännboll och grillade, låg jag som ett ynk i sängen och orkade ingenting.

Första dagen tillbaka i skolan skulle klassen äta pizza och jag minns hur jag sätter mig bredvid Jenny som säger: ”Men Jonna! Gud vad smaaal du har blivit!”

Hon sa det lite ängsligt men det lät också (tyckte jag) som att hon var lite imponerad! Av mig! Helt plötsligt fick jag uppmärksamhet för nåt annat än att bara vara duktig i skolan och helt plötsligt kunde jag känna att jag hade kontroll över mitt liv, genom att kontrollera maten!

Men så kändes det bara i början. Känslan försvann snabbt och snart var jag mest trött, ledsen, irriterad och orolig hela tiden på grund av maten. Och för att jag var så orolig över att inte räcka till!

Det tog lite tid för mig att må bättre, men tillslut fick jag hjälp och idag mår jag bra! Och nu vet jag att jag duger som jag är!

Kram Jonna

Här kommer ett klipp från när jag träffade sångerskan September i programmet Hasses brorsas låtsassyrras kompis,  och hon berättade att hon hade ätstörningar i tonåren.

Något som ligger nära ämnet ”Må dåligt” är ämnet ”Ätstörningar”.

Att ha en ätstörning innebär att ens förhållande till mat har blivit svårt och krångligt. Att man tänker mycket på mat, tänker på hur och vad man ska äta, blir orolig eller får ångest av att äta, att man kanske tränar överdrivet, kräks eller helt enkelt börjar äta mindre och mindre.

Men vad beror det på? Hur kan det bli sådär jobbigt egentligen?

För många kan det handla om dålig självkänsla, att man känner att man inte duger som man är. För andra handlar det om att allt känns så oroligt och rörigt mitt i puberteten, att det enda som det känns som man kan ha kontroll över i hela världen är maten. För några kanske det handlar om att man vill vara duktig och leva upp till en massa ideal som visas upp i tidningar och på TV. För några kanske det är en reaktion på att saker är jobbiga hemma. För vissa handlar det om alltihop, på samma gång.

Varför tror du att vissa får ätstörningar?

Kram från Jonna

Ps. Såhär såg kronprinsessan Viktoria ut när hon hade ätstörningar. Läskigt!

Fredrik Löfgren är psykolog och en typ av chef på BUP, Barn- och ungdomspsykiatrin (krångligt ord!) i Malmö.

Varför mår man ibland dåligt som ung? Alla går igenom olika faser av nedstämdhet i livet och att det är helt naturligt. Särskilt när man är ung är det vanligt just för att det händer så mycket i kroppen och för att man håller på att bryta sig loss från sina föräldrar. Men ibland kan det faktiskt föra något gott med sig att man har haft det jobbigt en period. Man blir lite starkare och känner sig själv lite bättre efteråt.

När ska man söka hjälp? Du kan när som helst knacka på hos kuratorn på din skola, hur små eller stora problem du än har. Ofta är kuratorns dörr lite undangömd på skolan så att alla inte ska se att man går dit. Men tänk på att det är INGET KONSTIGT eller FEL med någon som går till kuratorn. Egentligen borde nog alla gå dit lite då och då och prata av sig.

Sen om man riktigt deprimerad och inte ens orkar gå upp ur sängen är det vanligt att en förälder ringer till oss på BUP och så får man komma hit och prata med en psykolog. Psykologen frågar lite om det är något man tycker är jobbigt i skolan, hemma eller på fritiden, om det är något man funderar mycket över osv. Utifrån det kan han eller hon sedan hitta ett bra sätt att hjälpa dig!

Måste man äta medicin? Nej, det måste man inte. Hos BUP börjar man alltid med att prata med en psykolog innan man får antidepressiv medicin, som det heter. För de som är riktigt nere och inte ens orkar prata om vad som är fel kan medicin vara en hjälp. Men under tiden man äter medicin måste man gå till BUP och prata. Man får inte bara medicin och sen är allt bra!

Är det vanligare bland tjejer än bland killar att må dåligt? Egentligen är det nog inte det, men tjejer har lättare för att söka hjälp än killar. Fortfarande kan killar tycka att de minsann ska klara sig själva och inte behöver någon hjälp, men den inställningen börjar ändras.

Har du något tips på vad man ska göra om man börjar känna sig nere? Ofta vill man bara sova eller ligga på sin säng och lyssna på musik när man är deppig, men man kan inte sova sig ur en depression! Försök komma ihåg vad du tyckte var roligt att göra INNAN du blev deppig och TVINGA dig att göra det igen, även om det känns motigt. Bara att du kommer ut, träffar människor och gör något är bra och hjälper dig att komma ur din nedstämdhet.